Bloggledigt

Nu går jag på lite välbehövlig semester och ligger därmed lågt med bloggandet ett tag. Men i samband med Almedalsveckan drar jag igång igen. Räkna med dagliga rapporter från seminarier, debatter och politikertal. I mån av ork blir det kanske också lite bilder.

Europasamarbetet och solidariteten

Thomas Hartman skriver på sin blogg att det är bra att Göran Persson driver på för en reformering av EU:s budget. Thomas hoppas att det ökar trovärdigheten mot alla de socialdemokratiska väljare "som är tveksamma till EU och tycker att Sverige okritiskt lallar med mot utvecklingen av en europeisk superstat". Jag hoppas att han har rätt. Däremot kunde Persson gärna ha valt en mer trovärdig allianspartner än Tony Blair, som vägrar backa från Storbrittaniens gamla - och i dag totalt omotiverade och orättfärdiga "rabatt" på medlemsavgiften till EU. Thomas Hartman skriver vidare att "det egoistiska kravet om att vi ska betala mindre avgift eftersom vi inte får tillbaks allt vi betalar och mer därtill från EU" är omotiverat: "Ordet solidaritet innebär just att länder som inte lever lika högt upp på välståndsligan också får stöd av sitt EU medlemsskap. Då krävs nettobetalare."

Alla ska till Visby

[UPPDATERAD] Efter en förfrågan bland kompisar inom politiken, föreningslivet, pr-branschen och diverse påtryckarorganisationer så känns det som om "alla" ska till Visby och Almedalsveckan i år. Och ska man döma av programmet på veckans officiella sajt så lär även 2005 innebära nytt rekord i antalet anmälda arrangörer, seminarier, debatter och andra opinionsbildande aktiviteter. Det ökade utbudet gör det naturligtvis allt svårare för varje enskild aktör att tränga genom bruset och nå ut med just sitt budskap. Men samtidigt bidrar det ökade trycket till att göra Almedalsveckan oundgänglig för dem som vill visa upp sin verksamhet och väcka opinion för just sina frågor. Vissa förstå-sig-på:are menar att Almedalsveckan spelat ut sin roll, och att det politiska drunknar i konkurrens av alla lobbyister. Själv tycker jag att det tyder på en ganska snäv syn på politik, demokrati och opinionsbildning. Självklart måste såväl företag och föreningsliv finnas med i det offentliga samtalet. I sommar kommer konkurrensen mellan olika aktörer att vara stor, men det är i sig inget argument för att Almedalsveckan spelat ut sin roll. I år konkurrerar ett privat alternativ med Gotlands officiella informationssajt. Två killar från Lund och Malmö, Lars-Johan Blom och Theo Caldwell, som skriver att de har "ett brinnande intresse för politik och samhällsfrågor" samt "vid tidigare besök på Almedalsveckan saknat en hemsida med helhetsinformation om såväl de politiska aktiviteterna som övrig verksamhet". I början på april i år startade de därför webbportalen almedalsveckan.se. Killarna lovar att rapportera från "ett fyrtiotal evenemang" under Almedalsveckan och kommer på sin sajt bland annat låta deltagande organisationer "lägga upp fyllig information om sina evenemang". Spännande initiativ tycker jag. Det ska bli intressant att följa deras rapportering. Jag ser för övrigt att Helle Klein uppmärksammat detta inlägg och skriver att hon "struntar även i år att åka dit". Helle beskriver Almedalsveckan som ett "mingelparty för politik, medier och näringsliv", och visst ligger det något i den beskrivningen. Men samtidigt innebär arrangemanget en chans för Visbyborna och de tiotusentals turister som är där att uppleva politisk debatt på så nära håll som normalt bara andra politiker, politiska journalister och ledarskribenter får. Det är dem väl unt.

Passa på

I går ägnade jag lunchen åt att stå i kö på polisens passenhet för att hämta ut mitt nya pass. Bilden visar min nummerlapp. Samtidigt betjänades nummer 317, med polisens märkliga system som löpte från 200 till 399. Och ja, jag vet att jag får skylla mig själv som gjorde det här precis före midsommar, men det som irriterar mig är varför inte det färdiga passet kunde skickas till Svensk Kassaservice eller något annat av Postens serviceställen, snarare än att man nu tvingas köa på samma ställe två gånger. Jag hade inget emot att köa första gången, när jag ansökte om passet, men den andra gången verkar onödig. Alla andra värdehandlingar - inklusive den legitimation man behöver för att få ut passet hos polisen - kan man ju få via Posten. Byråkrati och logik är uppenbarligen inte bästa vänner. Nu har jag i varje fall ett nytt giltigt pass. Men i oktober lanseras de nya, säkrare passen. Och då är det dags igen...

Folkdräkter på Stureplan

[UPPDATERAD] Folkdräkter och gröna fanor är ingen vanlig syn på Stureplan i Stockholm, men det var precis ett sådant udda inslag som drog genom stan i samband med centerpartiets marsch i lördags. Och på något sätt kändes det som att det ändå låg i linje med det ompositioneringsarbete som partiet ägnat sig åt sedan Maud Olofsson tog över ledarskapet. Även om man i ärlighetens namn bör ge en del av äran (?) av detta även åt "Det här är Lennart" Daléus. Centerpartiets marschväg gick åt rakt motsatt håll än socialdemokraternas förstamajtåg, från Riddarhuset, via Kungsträdgården och Kungsgatan fram till Humlegården, som socialdemokraterna i stället har som startpunkt. Kanske är det någon sorts symbolik också i detta. I sitt tal i Humlegården poängterade Maud Olofsson särskilt att man längs vägen passerat Rosenbad och att detta efter valet inte längre skulle vara rött "utan knallgrönt". Konstigt. Jag trodde att det var orange som var alliansens färg. Många var de i alla fall, centerpartisterna. Och i tåget varvades nyckelharpor med sambarytmer, säckpipor och peruanska flöjter. Bandet man lejt att spela i Humlegården innan Fredric Federleys tal och Mauds höll sig i varje fall till tryggt klassiska svenska slagdängor och inledde med ett stockholmsmedley av bland annat Orup, Monica Zetterlund, Tomas Ledin och Lasse Berghagen. Och centerpartisterna var entusiastiska allsångare. När Maud väl ställde sig i talarstolen visade sig hennes mikrofon inte fungera, och endast de på de första bänkraderna fick höra inledningen. Kanske var det en försmak av vad som händer när man lägger ned kärnkraften, i den mån det nu ännu är centerpartiets politik? De största applådskarorna drog Maud Olofsson ned när hon pratade om fördomar om partier och sa att många fortfarande levde i villfarelsen att socialdemokraterna var ett parti som representerade vanliga människor. Efter högtidstal och musikalisk underhållning drog centerpartisterna vidare till Chinateatern. Ett lite ironiskt val av plats, med tanke på att man i såväl politik som med sin nya partisymbol verkar göra sitt bästa för att lägga bakom sig Daléustidens slogan "mittens rike"... Läs gärna Roger Mogerts, Michael Silkesjöös och Helle Kleins kommentarer om centerpartiets riksting och de beslut som där fattats.

Kommande bloggseminarier

På onsdag den 6 juli arrangerar Observer i samband med Almedalsveckan i Visby en paneldebatt kl. 17.00-18.00 på högskolan på Gotland. Temat är "Bloggarna och valet 2006" och frågor som kommer tas upp är om och i så fall hur bloggarna kommer att påverka valet 2006, samt på vilket sätt de kan användas i kommunikationsmixen av partierna. Medverkar gör Ursula Berge (Agora), Ali Esbati (v), Fredrick Federley (CUF), Per Schlingmann (m), samt Rosemari Södergren (bloggare och webmaster på LO). Jag vill också passa på att tipsa om Bloggforum 3 som kommer att äga rum lördagen den 19 november någonstans i Stockholm. Mer information lär följa.

Bloggreferat på papper

Via Håkan Jacobson ser jag att Pressens Tidning i sitt senaste nummer har ett referat från Bloggforum 2.0 och den paneldiskussion om "Bloggarna och valet 2006" där jag deltog och Håkan var moderator. Jag instämmer med Håkan Jacobsons fundering om varför artikeln inte ligger ute på webben. Där missar Pressens Tidning chansen att få uppmärksamhet i bloggosfären för det de skriver. En skada Håkan och jag nu i och för sig gör vårt bästa för att reparera...

Snart på plats i Almedalen

Inspirerad av Magnus kommer här en bild från Almedalen 2004 med eder utsände soft relaxad i nedre hörnet. Jag kommer att vara på plats i Visby redan en vecka innan själva Almedalsveckan för att kunna stå först i kön till de allra hetaste arrangemangen. Eller, nja, nog mest för att semestra faktiskt.

Tunnelbaneetikett

Stockholms tunnelbanesystem börjar nu fyllas på av människor som uppenbarligen är obekanta med stadens oskrivna regler. Eftersom jag gillar turism, men avskyr bristande respekt för sociala koder, kommer här några små tips till er som besöker vår vackra huvudstad: 1. Man kan inte dra rabattkuponger/förköpshäften genom automatspärrarna och förvänta sig att de ska öppna sig. I dessa funkar bara kort med magnetremsa. Läs mer om betalningssystem på SL:s sajt. 2. Ta reda på var du ska innan du kommer fram till spärrvakten. Spärrvakter förväntas visserligen kunna leverera tips om trevliga utflyktsmål i Stockholm och hur du lättast tar dig dit med tunnelbana eller andra kollektiva färdmedel, men långvarigt konverserande uppskattas inte av de köande bakom dig. 3. I rulltrapporna går man på vänster sida. Helst i rask takt. Till höger kan man stå – men hellre gå, om än i lite lugnare tempo än i högerfilen. Observera att denna regel även gäller horisontella rullband. 4. När rulltrappan/rullbandet nått ända upp (eller ned) så fortsätt gå i samma färdriktning. Är du osäker på var du ska så väj omedelbart åt sidan och låt människor bakom dig passera. Stanna inte och se dig villrådigt omkring. Observera att denna regel även gäller avstigning ur hissar och tunnelbanor. 5. Det heter "tunnelbana". Bara lantisar säger "t-bana". Försök inte heller med antika slanguttryck som "tricken". Vi lever inte i en 50-talsfilm. 6. Respektera dina medtrafikanters personliga sfärer. I klartext: stå inte alltför nära. Visst, det kan vara svårt i rusningstid i en överfull tunnelbanevagn, men försök alltid att åtminstone undvika kroppskontakt. I synnerhet om du bär shorts och linne (vilket jag för övrigt inte alls rekommenderar på någon annan plats än på stranden). 7. På tunnelbanan är det bra att hålla en låg, avslappnad profil. Dina medtrafikanter är inte potentiella nya vänner och tunnelbaneresor är inte rätt plats att försöka göra nya bekantskaper. Däremot är det förstås helt okej att fråga om vägen. Räkna dock inte med att stockholmare förstår vad du menar om du frågar om spår- eller linjenummer. 8. På tunnelbanekartorna är de olika linjerna markerade i blått, grönt och rött. Detta har numera ingen direkt korrelation till färgen på själva tunnelbanevagnarna. Du behöver alltså inte sitta och vänta på en röd vagn för att vara säker på att tåget mot Ropsten verkligen tar dig till Ropsten. 9. Sitt på en plats i tunnelbanan. Din väska behöver ingen egen sittplats. Och om du väljer att stå i stället för att sitta, ta av dig ryggsäcken. Okej, ganska många stockholmare följer inte den här regeln – men jag lovar att vi uppskattar dig mer om du gör det. 10. Låt avstigande gå av tunnelbanan innan du försöker kliva på. Se även kommentaren till regel 9. Låt dig gärna också inspireras av dessa praktiska tips om tunnelbaneetikett i London.

Musik Non Stop

Jag såg att Yukio bloggat om Kraftwerks nya liveskiva (eller, nja, "live" med Kraftwerk-mått mätt...) "Miniumum-Maximum". Jag köpte skivan i går via iTunes Music Store. Riktigt, riktigt bra. I likhet med Yukio såg jag Kraftwerk när de spelade på Cirkus i Stockholm i vintras, och herrejävlar vilken konsert det var! "Miniumum-Maximum" fångar inte riktigt stämningen på konserten – det visuella var en så otroligt viktig del av totalupplevelsen att "bara" musiken och vissa svaga publikljud inte riktigt räcker till. Men musikaliskt är det förstås perfektion, som allt Kraftwerk gör. Moderna popstjärnor har en hel del att lära av dessa nu till åren komna herrar från Düsseldorf.

Ett klargörande om riksdagsledamöterna

En god vän till mig, Pär Henriksson, har reagerat på det jag skrivit (här och här) om att riksdagsledamöter inte bör låta sidouppdrag gå ut över just uppdraget som folkvald riksdagsledamot. Jag har också fått en del läsarkommentarer om detta. Låt mig därför förtydliga vad jag menar. Jag har aldrig påstått att riksdagsuppdraget är ett jobb eller bör betraktas som ett sådant. Tvärtom har jag varit noga med att betona att det handlar om ett förtroendeuppdrag, rent av ett av de viktigaste vi har i Sverige. Och just därför tycker jag att det är så viktigt att dem vi anförtror lagstiftningen och styret av vårt land ägnar detta uppdrag all den tid och energi det kräver. Med det sagt så behöver det inte vara fel att riksdagsledamöter försöker behålla kontakten med verkligheten utanför riksdagshuset genom t ex diverse föreningsaktivitet etc. Men detta bör inte få gå ut över riksdagsuppdraget. Och nej, jag tycker inte heller det är rimligt (som Pär upplyser om) av riksdagsledamöter från något parti att låta sig etiketteras som att vara någon annans folkvalda än just väljarnas. Byggnads utser inga riksdagsledamöter. Inte heller Timbro.

Den som sa det hon var det...

Aftonbladets ena debattredaktör - tillika opinionsbildare med egen blogg och tillgång till tidningens debattsidor, Lotta Gröning, skrev i går att politiker på ja-sidan i folkomröstningen om EMU måste "ha utgått från att folket var helkorkat". Som bevis för det anför Gröning att ja-sidans "bärande argument" var att "allt skulle bli så bra om vi slapp växla när vi reste utomlands". Detta sätt att beskriva verkligheten tyder på att om inte folket så åtminstone vissa av de ledande nej-sägarna de facto var - och av allt att döma ännu är - helkorkade. Ingen av de ledande politiker, näringslivsföreträdare, fackliga representanter och andra som argumenterade för euron hade detta som "bärande argument". Däremot pekades det på vikten av att underlätta handeln mellan svenska företag och dess främsta exportländer. Något som i sin tur kunde få betydelse för tillväxten och möjligheten att få fler människor i jobb i Sverige. Dessutom talades det, åtminstone från vissa håll, om Europatanken och vikten av att vi i vår del av världen samarbetar politiskt och ekonomiskt. Men detta nämner inte Lotta Gröning. Hederlig debatteknik brukar omfatta bemötande av motståndarens bästa argument. Men vad man ska kalla en debatteknik som "uppfinner" argument åt motståndaren och sedan förlöjligar dem vet jag faktiskt inte.

Ännu dör svenskar i aids

I morse var jag på en ny undersökning som ett led i den studie jag deltar i om att ta fram ett effektivt hiv-vaccin. Jag fick då höra om en konferens som hölls i slutet av maj i Stockholm på temat "Hur ska vi möta hiv i framtiden?". Utgångspunkten var att hiv är ett stort och allvarligt hälso- och samhällsproblem, men frågan är om det tas tillräckligt mycket på allvar i dag? Det inledande föredraget hölls av svensk hivepidemiologiprofessor Johan Giesecke från Smittskyddsinstitutet. Han berättade bland annat om att det mellan 1985-2004 rapporterats totalt 6 700 hiv-fall i Sverige, varav totalt 2 000 aidsfall. I dag (årsskiftet 2004/2005) lever c:a 3 500 personer med en hiv-infektion i Sverige. Andra skrämmande uppgifter jag fick höra var att efter en kraftig minskning av antalet insjuknade och avlidna i aids i Sverige omkring 1997 så har antalet insjuknade sedan dess pendlat mellan 50 och 70 om året. Antalet rapporterade hiv-fall har sedan 1999 ökat stadigt, och det är i smittogruppen "sex mellan man och kvinna" den allra största ökningen sker. Ännu dödar okunskap och fördomar om hiv och aids.

Sommartorka och mentala ökenlandskap

Det är juni och Sverige är på väg in semestertempo. Det märks i den politiska debatten och det märks i den mediala nyhetsrapporteringen. Endast på bloggfronten verkar aktiviteten vara fortsatt hög. Det räcker med att kolla på sina prenumererade feeds från Bloglines och uppdateringstakten på Intressant.se för att se att Sveriges bloggare fortfarande har mycket att skriva om: "Berlusconis fett ljuger", "Kassettersättning på DVD-skivor", "Om avståndet till Platons olivlund" samt "Huliganbråket i Göteborg". I politiken går det desto långsammare. I går hade jag det tvivelaktiga nöjet att sitta på åskådarbänk i riksdagen när först koncessionsavgift för TV4 och sedan regeringens turistproposition skulle debatteras. I tv-debatten duckade konstitutionsutskottets föredragande Göran Magnusson (s) för frågor om det rimliga i att gotlänningar som får sitt analoga tv-nät nedstängt ändå ska behöva betala tv-licens, trots att de inte köpt en box för att kunna se på digital-tv (läs för övrigt gärna Nathalie Sundesten Landins funderingar om digital-tv). Och under debatten om turistplitiken stod de socialdemokratiska ledamöterna Birgitta Ahlqvist och Carina Hägg för underhållningen med sina yrkanden om bifall till en motion om "porrfria" hotell. Det är inte ofta jag håller med Marie Abrahamsson, men i sin ledare i SvD i dag sätter hon verkligen huvudet på spiken: "Man kan tycka vad man vill om pornografi men förbjudet är det inte. Och att man som hotellgäst kan värna kvinnor och barn genom att boka rum på ett av Roks listade porrfria hotell, är bra långsökt. När det bara är att via telefonjacket koppla upp sin lilla bärbara dator till internet för att få tillgång till all världens porrsidor."

Fler reagerar på extraknäcken

TT och DN har tidigare uppmärksammat det som Aftonbladet skrev om nyligen (och jag bloggade om här), om riksdagsledamöternas lönsamma - och rimligen tidskrävande - extraknäck vid sidan av sina uppdrag som folkvalda. Helena Markstedt har skrivit ett bra blogginlägg om detta. Jag kräver verkligen inte, som en del av de som kommenterat mitt tidigare inlägg om detta tycks tro, att riksdagsledamöter inte ska kunna ha sidoinkomster vid sidan av sitt uppdrag. Men det ska redovisas öppet. Och självklart inte tillåtas ta så mycket tid i anspråk att det går ut över det arbete som folkvald kräver. Läs också gärna vad Dico på "Rättvis och balanserad" skriver om det här.

Intressant föredrag för s-bloggare

[UPPDATERAD] På tisdag den 14 juni håller Urban Lindstedt ett föredrag om bloggen som politiskt verktyg på socialdemokraternas partihögkvarter, Sveavägen 68 i StockholmABF på Sveavägen 41 i Stockholm, 1 trappa ner Studio 5. Det är en introduktion till politiskt bloggande, riktad till socialdemokrater. Läs mer på Urban Lindstedts Sblog.

Tyckandet - ett konkurrensmedel

I går arrangerade Socialdemokratiska pressföreningen och ABF ett öppet möte på temat "Opinionsjournalistik - om tryckfrihet och frihet att tycka". Med hjälp av en spännande panel (Lena Mellin, Aftonbladet; Henrik Brors, Dagens Nyheter och Cecilia Garme, Expressen) och gästutfrågare Anne-Marie Lindgren (tankesmedjan Idé & Tendens) så blev det ett riktigt intressant samtal. Om något egentligen blev utrett är väl däremot mer tveksamt. Paneldeltagarna föreföll åtminstone medvetna om att det skett en utveckling där profilskribenter och deras analyser av politiken fått en allt större betydelse för dagstidningarna. Flera framhöll dock att detta inte var något nytt: tidigare har till exempel kriminaljournalistiken varit väldigt tydligt subjektiv och moraliskt fördömande. Och på tidningarnas kultur- och sportsidor har analyser och värderingar länge varit stående inslag. Det framhölls också att med Internet, text-tv, wap och rullande nyhetssändningar i etermedierna hela dygnet så måste papperstidningarna konkurrera med annat än att vara först med det senaste. Och då är analyserna ett viktigt konkurrensmedel. Mot slutet hans det med några frågor från publiken, som i vissa fall tyvärr hade lite svårt att följa instruktionerna om att hålla sig till ämnet samt ställa just frågor, inga anföranden. Samtidigt är det lite av charmen med öppna möten: de drar till sig alla möjliga sorters människor, ofta med väldigt bestämda uppfattningar om politik och samhällsfrågor. Jag ser fram emot att få arrangera fler, liknande möten om medier och medieutvecklingen.

För vem jobbar riksdagsledamöterna?

Det är sällan jag blir upprörd över det jag läser i kvällstidningar, men Aftonbladets artikel om riksdagsledamöternas oredovisade extraknäck gör mig faktiskt förbannad. Visst, det är bra att riksdagsledamöter har kvar en förankring i det yrkesliv han eller hon hade innan politiken blev en heltidssyssla. Men det är också rimligt att de folkvalda faktiskt betraktar riksdagsuppdraget som en heltidssysselsättning. Att som till exempel Peter Althin (kd) ta sig an högprofilerade rättsfall parallellt med riksdagsarbetet är faktiskt inte rimligt. Och när Mauricio Rojas (fp) var vice vd för tankesmedjan Timbro samtidigt som han var riksdagsman undrar man ju vem eller vilka han då betraktar som sina huvudsakliga uppdragsgivare. Väljarna eller Timbros ägare?

Ingen Persson i Almedalen

[UPPDATERAD] Läser i DN att det blir partisekreterare Marita Ulvskog som blir socialdemokraternas huvudtalare på partiets dag under Almedalsveckan i sommar. De flesta andra partier kommer att representeras av sina partiledare, men Göran Persson väljer - i enlighet med sin egeninstiftade tradition - att i stället tala i Björkviks folkets park i augusti. Det är tråkigt och innebär en missad chans att komma ut i debatten med ett socialdemokratiskt budskap. Jag ser ingen motsättning mellan medverkan under Almedalsveckan och framträdande på ett eget arrangemang i Björkvik. Förutom Ulvskogs tal kommer finansminister Pär Nuder att leda ett ekonomiskt seminarium på tisdagen under Almedalsveckan. Dit kommer också den nya danska s-ledaren Helle Thorning-Schmidt (läs mer om henne här) och den brittiske finansministern Gordon Brown. Jag kommer själv att vara på plats i Visby hela veckan och får förhoppningsvis tillfälle att blogga om mina intryck därifrån. Fungerar bara den trådlösa uppkopplingen så kommer jag rent av kunna blogga live direkt från tal och seminarier. Observera gärna läsarkommentaren om att Persson tydligen talat i Almedalen 2002. Det hade jag uppenbarligen missat.

Nation brand och nationell identitet

Vid Svenska institutets 60-årsjubileum och konferens om "Public Diplomacy, Nation Branding och Sverigebilden" i går överraskade utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky genom ett utfall mot Svenskt Näringsliv. Pagrotsky menade att Svenskt Näringsliv undergrävde det marknadsföringsarbete för Sverige som han och andra bedrev runt om i världen. Pagrotsky tog som exempel tillfällen då han gett intervjuer i Financial Times om vilket bra land Sverige var att investera i, och i nästa nummer fått se insändare från Svenskt Näringsliv som förnekade detta. Pagrotsky uttryckte en förhoppning att Svenskt Näringsliv med sin nya ledning skulle ompröva denna strategi och framhöll att "oavsett om man håller på det röda eller blå laget så borde man kunna enas om att hålla på det blågula laget när det är landskamp". Jag fick associationer till en krönika av Greger Hatt (frilansskribent och konsult, tidigare bland annat talskrivare till Ingvar Carlsson och – obekräftat – åt Ebba Lindsö när hon var vd på just Svenskt Näringsliv) i DI i tisdags (kräver inloggning) där han gav ett antal ironiska råd på temat "så misslyckas du bäst i politiken". Hatt föreslår bland annat att man ska markera sitt missnöje "med indignerade brösttoner" och unna sig "den terapeutiska känslan av att vara missförstådd och överkörd". Han skriver också att när politiker gör något impopulärt som dock är bra så bör man vara tyst eller på sin höjd muttra något om "det var på tiden, men för sent och för lite". Konferensen arrangerades alltså dels för att fira Si:s 60-årsjubileum och dels för att samla en stor grupp människor från kulturen, politiken, förenings- och näringslivet för att diskutera hur Sverige ska sättas på kartan. Vi deltagare fick bland annat lyssna till två av världens främsta internationella experter inom det som kallas "Public Diplomacy" och "Nation Branding", Mark Leonard och Simon Anholt. Eric Sundström brukar referera till Mark Leonard, som är utrikespolitisk chef på den brittiska tankesmedjan Centre for European Reform. Leonard är också medlem av den brittiska regeringens "Public Diplomacy Strategy Board" som ger råd om hur Storbritannien presenteras i världen. Han står också bakom "the Britain™ report", vilken tillskrivs lanseringen av begreppet "Cool Britannia". Leonard talade i går på temat "time to go public" och inledde med att säga att Heinrich Heine på frågan om var han skulle vilja tillbringa de sista dagarna av jordens existens, lär ha svarat Storbritannien med motiveringen att "där händer allting 100 år senare än i resten av världen". Detta, sa Mark Leonard, var den utmaning man stod inför när Storbritannien som varumärke skulle laddas med nya värden. Han berättade en hel del intressanta saker som jag dessvärre inte hann anteckna... Vid konferensen talade också Simon Anholt som enligt The Economist är "en av de mest inflytelserika och respekterade rådgivarna till regeringar i länder som vill stärka sin konkurrenskraft på den globala marknaden". Och han var verkligen en lysande talare. Anholt talade om varumärket Sverige och presenterade den undersökning (som svenska medier uppmärksammade nyligen, bland annat här och här) som utnämnde Sverige som världens starkaste "nationsvarumärke". Han vann trovärdighet genom att förklara hur idiotisk själva iden om att jämföra länder med varumärken var. Och ändå, förklarade Anholt, var det just det han reste världen runt och pratade om. För att göra begreppet "nation brand" begripligt och acceptabelt kan man antagligen översätta det med "nationell identitet", vilket någorlunda fångar upp vad det handlar om. Anholts seminarium fick åtminstone mig att omvärdera det jag skrev häromdagen, när jag ifrågasatte hur jag kunde känna mig stolt över att vara svensk.

Nylänkat

I morse gjorde jag några små uppdateringar av länklistan härintill. Nya tillskott är Maryam Yazdanfar och Helena Markstedt. Båda är kloka unga socialdemokrater med bakgrund i mitt gamla SSU-distrikt, Stockholms len (ja, det stavas så). Jag är dessutom svag för smicker så när Helena skrev att jag "brukar tycka massor av kloka saker" så kunde jag ju inte gärna låta bli att tipsa läskretsen om henne...

Vad dog tillsammans med konstitutionen?

Det är många som bloggar klokt om EU-konstitutionen, den europeiska integrationsprocessen och betydelsen av resultatet av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Det är lite ironiskt, men jag minns hur jag som ett argument mot en svensk folkomröstning framförde att det var orimligt att en minoritet skulle få avgöra framtiden för EU:s samtliga medborgare. Jag exemplifierade med att en knapp majoritet i till exempel Nederländerna skulle rösta nej, och konstitutionsförslaget därmed skulle falla i hela EU – även om det teoretiskt skulle bli ja i alla folkomröstningar som arrangerades. Mitt tankeexperiment kändes orealistiskt, men nu är det två av EU:s grundarländer – Frankrike och just Nederländerna som genom folkomröstningar fällt det förmodligen mest demokratiskt förankrade konstitutionella dokument som någonsin presenterats. Därmed inte sagt att förslaget var perfekt. Det var det långt ifrån. Men genom det rådslagsförfarande som användes vid framarbetandet av förslaget fick snart sagt varenda EU-medborgare och påtryckargrupp möjlighet att påverka utformningen. Och då blir det naturligtvis ett förslag som alla inte kommer att gilla fullt ut. Men det var ett steg i rätt riktning, och det var – och är – dessutom alldeles nödvändigt att göra vissa reformer av EU-strukturen för att möjliggöra en fortsatt utvidgning där ännu fler länder – i takt med att de uppfyller de ekonomiska och politiska kraven – kan bli fullvärdiga EU-medlemmar. På Haninge unga socialdemokraters blogg skriver Åsa Westlund att EU:s vardag är en permanent kris "som kommer av att samarbetet är skört och hela tiden måste bekräftas av alla medlemmar", samt att EU "blir helt enkelt aldrig något mer än medlemsstaterna vill". Eric Sundström skrev redan i går att om EU "nu går in i långvarig kris försämras unionens dragningskraft och den 'soft power' som har gjort att länder i östra Europa reformeras på ett snabbt och vällovande sätt". Eric undrar också, med befogad oro, om reformtakten i Turkiet, Georgien och Ukraina nu kommer att minska? Jag avslutar med Helle Klein som refererar till Aftonbladets ledarsida där några brännande frågor ställs: "Kommer det ur ruinerna av EU-fördraget att resa sig ett unionsbygge baserat på principen 'It's all market'? Varför skulle det högerdominerade EU förstärka den sociala dimensionen eller säga nej till tjänstedirektivet? Kommer ett mer anglosaxiskt dominerat EU att utmana USA som det gjorde inför Irakkriget?"

Smärre uppdateringar

Efter tips från Krusipo har jag gjort lite små förändringar här på bloggen. "Senaste inlägg" och "Arkiv" har fått putta ned "Länkar", och "Just nu spelas"-listan är - åtminstone tillfälligt - bortplockad. Den krävde mer tankemöda och jobb än den rimligen var värd. Och så fick jag ändå bara elaka kommentarer om att min musiksmak är daterad... Sedan har jag rensat lite i länklistan. Jag vill ha den överskådligt lång och samtidigt spegla de bloggar jag helst och oftast läser. På tur står en utseendemässig make-over av hela bloggen, men det får bli ett projekt att ta tag i en annan dag.

Nya spännande injektioner

Jag såg föresten i Svenska Dagbladet att vi som deltar i det nu pågående svensk-tanzaniska försöket att ta fram ett verksamt vaccin mot hiv eventuellt, om Läkemedelverket ger sitt godkännande, också ska få pröva ytterligare ett vaccin som ska köpas från USA. Det kallas MVA och består av dödat smittkoppsvirus - vaccinia - som försetts med tre extra gener från hiv-virusets arvsmassa.

Sverige, Sverige älskade...

[UPPDATERAD] I dag firar Sverige sin nationaldag. För första gången sker det på en helgdag så att vi verkligen inte ska ha några ursäkter att inte brista ut i patriotisk yra. Själv klarar jag av att behärska mig. Visst är Sverige ett fantastiskt land, och visst är jag glad att bo här. Men stolt? Det är ju knappast min förtjänst att Sverige är det land det är. Och med en mamma född i Tyskland och en pappa bördig från en del av landet där man hör finska och mienkälimeänkieli talas lika ofta som svenska så är det lite si och så med svenskheten. Det underlättar inte heller att ha ett efternamn som man ständigt måste förklara. Fast jag beklagar mig egentligen inte. I de allra flesta människors ögon är jag så svensk man kan bli, och inget ont i det. Men jag känner ingen större lust att fira nationaldagen. Dels därför att jag betraktar mig som mer europeisk och kosmopolitisk än svensk (läs gärna Helle Kleins utmärkta blogg på detta tema), och dels därför att nationalism ger mig en otrevlig smak i munnen (läs gärna PM Nilssons ledare från i går om detta). Efter att surfat runt en del så märker jag att mycket klokt redan är skrivet som ganska väl fångar mina känslor om nationaldagen. Jag låter därför dem tala för mig denna gång. Läs till exempel det som Niklas Ekdal skrev i går, men också det han skrev i dag. Också DN:s huvudledare i går är tänkvärd. Karl Lundberg skriver för övrigt en bra grej som anknyter till temat. Läs gärna också Urban Lindstedt och Nathalie Sundesten Landin. Så där. Nu får det vara sluttjatat om detta.

Ny skarp hjärna i bloggosfären

Via Magnus Ljungkvist ser jag att Ursula Berge börjat blogga. Hon är varmt välkommen. Ursula har en av socialdemokratins och hela den politiska vänsterns skarpaste hjärnor och jag tror att hon kan göra mycket för att tillföra bloggosfären kloka perspektiv. Sedan håller jag långt ifrån alltid med henne. Jämför till exempel vad Ursula och jag skriver om de senaste EU-folkomröstningarna.

Har ni sett? SVT Direkt!

Missa inte SVT Direkt i dag kl. 15.30-16.30. Det blir ett reportage från Bloggforum 28/5 om bloggarna och valet 2006. Med i panelen sitter undertecknad, Ali Esbati, Lisa Falk och Mark Comerford. Sändningen går också att ses på nätet som strömmande media, men kommer inte att finnas på SVT:s webb i efterhand om inte efterfrågan är stor... Mejla dem gärna på 24direkt@svt.se och tjata.

Gör en insats mot hiv/aids!

Häromdagen fick jag nya injektioner med ofullständigt dna från hiv-viruset, som ett led i den vaccinationsstudie jag deltar i. Fick samtidigt höra nya skrämmande siffror om hur antalet hiv-smittade nu ökar igen i Sverige, och sedan år 2000 syns en tydlig ökning i smittvägsgruppen "sex mellan kvinna och man". Det är svårt att föreställa sig en vidrigare sjukdom än hiv/aids, ens om man skulle försöka fantisera ihop en. Behovet av effektiva och billiga bromsmediciner är enormt, liksom distribution av kondomer och information om säker sex. Men det behövs också ett fungerande vaccin. I SvD nyligen (inte på nätet) stod det att det kunde dröja upp till 20 år innan någon av de vaccinstudier som nu pågår runt om i världen kunde resultera i ett effektivt vaccin. Fortfarande söker Södersjukhuset efter fler volontärer som kan delta i studien. Om DU är man eller icke fertil kvinna mellan 18 och 67 år som är fullt frisk, det vill säga inte har några akuta eller kroniska sjukdomar eller regelbundet tar några läkemedel, och du dessutom vill göra en insats mot hiv/aids - ring 08-616 26 96 och fråga efter Inger Petz, Ronnie Ask eller Karin Reinhard.

Magnus har ett nytt hem

En av mina favvo-bloggare, Magnus Ljungkvist, har bytt adress på sin blogg. Han har nämligen gått över från Blogger till ett nytt publiceringsverktyg och finns numera på http://magnus.ljungkvist.nu/blogg. Jag har själv lekt med tanken på att byta adress, men mest för att jag tröttnat på att var och varannan svensk blogg använder samma template/utseende som jag. Det är ju onekligen roligare att se lite unik ut. Vi får se om jag orkar.