Jag heter Morian.

Läser i SvD om svenskar med utlandsklingande namn som känner sig tvingade att byta namn för att överhuvudtaget få komma på anställningsintervjuer. Det gör mig så förbannad! Själv har jag råkat ut för ett antal originella uttalsförsök av mitt efternamn, några missförstånd/försvenskningar ("Mogren?") men ytterst få fall diskriminering. Åtminstone som jag är medveten om. Det har hänt att jag beställt taxi i namnet Andersson, mest för att jag inte orkat bokstavera ("M som i Martin, O som i Oskar..."). Men, som sagt, jag har klarat mig undan diskriminering. Jag kan inte ens föreställa mig förnedringen i att tvingas ge upp något så betydelsefullt för den egna identiteten som sitt namn för att bli accepterad i samhället.

Elitbloggar som proggar

Redan för några dagar sedan skrev Dagens Medias Rolf van den Brink en krönika om att bloggen fyller samma funktion som proggen: "Roande just nu är att läsa elitbloggarnas försök att skriva ner till på folkets nivå som om de spelade en enkel trudelutt på blockflöjt när de i själva verket är pianovirtuoser. Det blir, mest en massa, prat om, vädret och barn, ord som, glider om myggbett som svider och hej hej sommartider." 23 juni, Helle Klein i Aftonbladet: "Phu, det är varmt i Stockholm i dag. Måtte vädret hålla sig till midsommarafton". 26 juni, Amelias Kick Norman: "Hurra! Jag har bajsat. Den satt hårt inne, kan jag säga. Jag vet inte om det beror på att carpaccion satte sig som en köttpropp i magen." 9 juli , Expressens Per Svensson: "Börjar den seriösa delen av dagen med bastu. Det rätta när temperaturen rasar ner mot 27-28 grader." 14 juli, Expressens PM Nilsson: Väderomslag, äntligen minskad rusningstrafik på cykelbanan, hade så smått börjat längta till höstens våta och tomma asfalt efter tre nära-döden-upplevelser vid Slussen, men nu är det ok. 16 juli, Aftonbladets Lotta Gröning: " Vilket åskväder vi hade här i natt. Det var flera blixtrar i följd och tätt därefter kom mullret". 18 juli , Smålandspostens Camilla Carnmo: Den planerade sol, strand och bad-minisemestern i Varberg blev rätt misslyckad. Det enda sättet solen lyste på var med sin fråvaro (sic). Vi anlände i skyfall. 21 juli: Kvällspostens Maria Rydhagen, hittar inga bokstäver med prickar på semestern: "Det ar sa varmt och jag börjar bli sa avslappnad, att jag plötsligt glömde att jag finns."

Örnkoll à la SvD

Roland Poirier Martinsson, ledarskribent på SvD, skriver i dag en uppföljning på en tidigare artikel om att konservatismen ligger i tiden ("Det är inne att vara konservativ"), något som uppges gett upphov till "en viss intellektuell oro". Problemet är att Poirier Martinsson brister något i sin analys när han som stöd för sin tes bland annat refererar till "Linda Skugge på Expressens ledarsida". Den Linda Skugge jag känner till är författare, krönikör och bloggare i Expressen. Rätt ska vara rätt. I synnerhet i trendspaning.

Kan SSU gå stärkta vidare?

På sin blogg refererar Stig-Björn Ljunggren till en artikel han skrivit i Sydsvenskan om att SSU "kommer att få en av sina medialt mest välbevakade kongresser på lång tid" men att vinkeln kommer att vara "fusk och interna strider". Och det är väl i och för sig begripligt, men av vad jag hört från SSU:are på olika sidor av konflikten så lär kongressen komma att gå mycket lugnt till. Tydligen så har den interna arbetsgrupp som på förbundsstyrelsens uppdrag utrett hur SSU ska kunna gå vidare från dagens dåliga läge gjort ett väldigt bra jobb. De politiska motsättningarna mellan olika SSU:are kommer givetvis att finnas kvar - något som antagligen är positivt då det bidrar till att hålla den viktiga ideologiska debatten levande. Men mer energi kommer framöver förhoppningsvis ägnas åt att bekämpa socialdemokratins meningsmotståndare, snarare än SSU-kamrater. Som Stig-Björn Ljunggren skriver: "sanningen [är] den att skandalernas tid nu är förbi. /.../ Medlemsregistret är sanerat, en moralisk påminnelse om vad som är rätt och fel har präntats in och en kampanj för att återupprätta organisationens ställning har inletts."

Mörk. Mörkare. Batman.

Den nya filmen om Batman, "Batman begins", har fått lindrigt sagt blandad kritik. I tidningarna har jag sett recensenter ge filmen knappt godkänt medan andra hyllat den som suverän. Jag har själv ännu inte sett filmen så det här blir ingen recension. Inte heller har jag tänkt slänga upp bilder från filmen som skrivbordsbild eftersom de är så himla mörka. Däremot tänkte jag tipsa om bra blogginlägg som andra skrivit om filmen: först ett gammalt inlägg från Filmomat: "Bale en mästerlig Batman?" och sedan No illusions: "Äntligen en riktig Batman". Batman, eller Läderlappen på den tiden, har länge varit en av mina absoluta favoritserier. Och jag längtar efter att någon vettig filmmakare ska våga ge sig i kast med Frank Millers mästerverk "The Dark Knight Returns"...

Spikbomber mot oliktänkande

I bland annat Expressen och Aftonbladet kan man läsa om de spikbomber som påträffats hos de misstänkta attentatsmän som nu gripits i Storbritannien. För mig väcks minnen till liv av andra spikbomber i London som använts mot människor som haft en annan tro eller livsstil än bombmännen. 1999 skakades världen av medierapporter om en serie spikbomber konstruerade för att åstadkomma största möjliga skada på människor. Måltavlorna var invandrarkvarter i London och en gaybar i Soho. Jag och Stina hade själva precis varit inne och vänt i just den baren och bara hunnit gå ett halvt kvarter när bomben small. Ljudet av explosionen, människors skrik och åsynen av blod och förstörelse blir väldigt levande just nu, flera år efteråt. Gärningsmannen visade sig sedan vara "en ensam galning", då 23-årige David Copeland. Tidningen Expo kunde snart visa att Copeland länge varit aktiv i olika högerextrema sammanhang. Han var medlem av den nazistiska organisationen British National Party och befann sig i kretsen kring partiledaren John Tyndall, som redan på 1960-talet dömts som aktivist i nazigruppen Spearhead efter en serie attentat mot synagogor. En högerextremist då. Religiösa fundamentalister nu. Olika utgångspunkter och måltavlor, samma arbetsmetoder.

Persson nobbar SSU

Flera bloggare och en del traditionella medier har uppmärksammat att Göran Persson bryter mot traditionen och avstår från att närvara och tala på SSU:s kongress. Taktiskt klokt eller bara dumt? Meningarna går isär. Helle Klein skriver att "de unga SSU:arna hade behövt känna partiordförandens stöd i en svår tid för ungdomsförbundet". Stig-Björn Ljunggren skriver att "han vill väl inte komma dit och säga intelligenta saker för att sedan få femtioelva frågor om SSU-skandalen lik förbannat", men tillägger att detta sannolikt är "en felbedömning, alla som är förbannade på hans piruetter på senare tid kommer bara att bli ännu mer sura". Fredrik Jansson skriver på sin blogg "Wigforsska tankar" att om Perssons frånvaro är en markering så är det en konstig sådan, samt "[a]tt inte den socialdemokratiska partiordföranden bemödar sig att komma till den kongress som ska ena ungdomsförbundet tyder snarare på ett förakt för rörelsen". Jansson skriver också: "Det kanske är dags att fundera på pensionen om man inte tar sitt uppdrag som ordförande i SAP på allvar?"

Ny svensk bloggportal

Jag fick precis tips (tack Åsa) om satsningen bloggportalen.se där svenska bloggare ska kunna presentera sig för nya läsare, och läsare kunna hitta nya intressanta bloggar. Än så länge är det gratis att anmäla sig, och gör man det senast den 29 juli så får man vara med i premiärversionen.

Färdiginjicerad

I förmiddags var jag på Södersjukhuset och fick en ny injektion ofullständigt hiv-virus. Det var den sista av totalt tre. Nu återstår ett antal provtagningar och undersökningar, och sedan är min del i hiv-vaccinstudien avslutad. Det har varit en intressant erfarenhet och jag håller tummarna för att mitt lilla bidrag åtminstone fört aidsforskningen ett litet steg framåt i jakten på ett verkningsfullt vaccin. Det behövs för övrigt fortfarande deltagare till studien. Läs mer på Södersjukhuset eller ring 08-616 26 96 och fråga efter Inger Petz, Ronnie Ask eller Karin Reinhard.

Småkakor och konservatism

Alltid lika kloka och läsvärda Helena Markstedt skriver om den nygamla familje-hemma-mystrenden och oroar sig för att det "förklätt i hemmamys, pyssel och inredningstrenden döljer sig en anstormande värdekonservatism". Hon kan mycket väl vara något på spåren här. Jag gillar framförallt avslutningen: "Hemmamystrenden är helt ok, så länge den inte blir könsstereotyp, heteronormativ, kärnfamiljskramande och allmänt utestängande mot de som valt att fylla sitt liv med andra saker än småkakor och barnskrik."

Klasskillnader påverkar hälsan

Svenska Dagbladet publicerar ett TT-meddelande om en amerikansk studie som visar att ett framgångsrikt yrke och en god social och ekonomisk ställning i vuxen ålder betyder mer för hälsan senare i livet än gener och livsstil under uppväxtåren. Studien, gjord av en forskargrupp vid Harvard School of Public Health, har undersökt hur utbildningsnivå, yrkesval och socioekonomisk ställning påverkat hälsan hos 308 vuxna kvinnliga tvillingpar, varav 178 enäggs- och 130 tvåäggstvillingar. Dessa levde tillsammans och delade samma miljö och förhållanden under uppväxtåren fram till och med 14 års ålder. Tvillingparen fick svara på frågor om förhållandena under uppväxten, och om sysselsättning och ekonomi i vuxen ålder. Frågorna kompletterades med en hälsoundersökning för att bland annat mäta blodtryck, kolesterolnivåer, övervikt och graden av fysisk aktivitet. Studien visar att lågutbildade - arbetare och lägre tjänstemän - hade sämre hälsa än högutbildade, bättre ställda tvillingsystrar som var exempelvis företagsledare, chefer eller egna företagare. Den förra gruppen led av betydligt högre blodtryck, hade högre nivåer av dåligt LDL-kolesterol, var mer överviktiga och motionerade mindre. Inget av det det här känns direkt förvånande, men det kan vara bra att ha i bakhuvudet när det fälls påståenden om hur det amerikanska samhällssystemet sägs motverka klasskillnader.

Mamma gör en insats mot hiv/aids

Jag har tidigare här på bloggen efterlyst fler volontärer till den hiv-vaccinstudie jag själv deltar i. Kriterierna var tuffa: de deltagande skulle vara fullt friska män och icke fertila kvinnor mellan 18 och 67 år, utan några akuta eller kroniska sjukdomar eller som regelbundet tar några läkemedel. Något oväntat, men inte desto mindre glädjande, så var min egen mamma en av de som anmälde sig och blev godkänd. Hon gavs sin första injektion av ofullständigt dna från hiv-viruset i går. Jag är väldigt stolt över henne och hoppas att vi, tillsammans med de andra deltagarna i studien, åtminstone kan ge ett litet bidrag till det viktiga arbetet med att få fram ett effektivt vaccin mot hiv.

Prideparad i Riga - trots protester

På QX.se läser jag att den Prideparad jag tidigare skrivit om (här), som Lettlands premiärminister ville stoppa, trots allt genomfördes nu i helgen. Enligt QX deltog cirka 150 personer i Rigas första prideparad i lördags. Paraden bevakades av cirka 300 poliser som snabbt slog en järnring runt hela paraden. Ett tusental motdemonstranter hade samlats längs paradvägen i centrala Riga. Med provocerande plakat och slagord blev stämningen snabbt hätsk. Flaskor kastades in i paraden och minst en person blev misshandlad och ett flertal motdemonstranter blev gripna. Men trots allt kunde paraden genomföras, och att det var våldsamma motdemonstranter snarare än gayaktivister som greps känns som ett gott tecken.

Veckans skrivbordsbild...

...kommer för övrigt från filmen "Liftarens guide till galaxen", som har Sverigepremiär den 3 augusti. Jag ser fram emot filmen men inser att den knappast lär komma upp i sin litterära förlagas klass.

Europasamarbete ur olika perspektiv

I dag skriver Nils Lundgren i Aftonbladet och Margot Wallström i Göteborgs-Posten om EU och hur man ska gå vidare med det europeiska samarbetet efter att några medlemsländer sagt nej till euron och andra till ett sammanhållet konstitutionsförslag. Det tycks oundvikligt att vi får ett alltmer heterogent EU som utecklas i olika hastigheter, samtidigt som den folkliga förankringen och förtroendet för Europasamarbetet minskar. Lundgren beskriver detta som att "Etablissemanget är skakat och manövrerar för att komma undan folkviljan", medan Wallström säger att "det är dags för en ny ansats i Europa - en plan för dialog, debatt och demokrati - en 'Plan D'". Det är fascinerande hur två så pass intelligenta och - givet sina positioner - rimligen välinformerade männskor kan komma till diametralt olika uppfattningar om EU. Nils Lundgren avslutar sin artikel med orden: "Motståndet mot EU:s utveckling beror djupast på att medborgarna vill behålla ett genuint folkstyre. Nu har vi en möjlighet att gå åt det hållet. Detta är en kris för EU:s maktelit men en historisk chans för dess medborgare." Margot Wallström skriver i stället: "De nationella parlamenten har en viktig roll i arbetet med att utveckla deltagande, debatt och demokrati i Europa. Med ett engagemang och en debatt i de nationella parlamenten kommer vi att få en tydlig förankring i de politiska partierna och i de demokratiska traditionerna i medlemsländerna, vilket ofta saknas i dag. En sådan debatt kommer att leda till ett större intresse och en bredare diskussion bland medborgarna i stort: EU blir en vardagsfråga som diskuteras på samma sätt som andra vardagsfrågor - i riksdagen, i media och hemma vid köksborden." För mig är det ingen tvekan om att Wallström snarare än Lundgren gör den rätta analysen och pekar ut en sund färdväg för Europa.

"Dagens Nyheter och sanningen"

Jag är väl medveten om att tidningarna ofta hårdvinklar löpsedlar och rubriker för att locka läsare. Inte heller är jag obekant med Dagens Nyheters ovana att sätta citationstecken kring rubriker som sällan eller aldrig är egentliga citat – eller ens rimliga sammanfattningar – av det som skrivs på tidningens debattsida. Men frågan är om inte DN satte någon slags rekord i lördags med rubriken "Dags för Göran Persson att fundera på sin avgång" över en artikel av Widar Andersson, där han skriver om socialdemokratin och socialförsäkringssystemen. Artikeln avslutas med orden "Senast vid den socialdemokratiska partikongressen i höst kommer vi att få besked om ifall Göran Persson har ork och kraft nog att åter göra den socialdemokratiska skutan regeringsduglig. Får han inte tillräckligt starkt mandat för förnyelse och nytänkande bör han allvarligt ompröva sin situation." Av detta har alltså DN fått till den gravt missvisande rubriken, och med citationstecken fått det att framstå som något Andersson skrivit. Att sedan Widar Andersson (i DN betecknad "socialdemokratisk debattör och före detta riksdagsman" snarare än politisk chefredaktör för Folkbladet) väljer att skriva nämnda artikel i DN i stället för på ledarplats i sin egen tidning är också intressant, och säger tyvärr något om debattklimatet i Sverige. Har det inte stått på DN-debatt så har det inte hänt. Också Stig-Björn Ljunggren har uppmärksammat DN:s behandling (som Ljunggren träffande kallar "förfalskarlogik") av Anderssons artikel.

Genomslag i sommartorkan

De senaste dagarna har det blivit mycket bloggande om vad andra skriver. Orsaken är förstås att det råder i det närmaste stiltje i politiken just nu. Och stiltjen lär bestå fram till omkring den 8 augusti, då folk kommer tillbaks från semestrarna. Det finns därmed utrymme för såväl politiska partier som intresseorganisationer att göra utspel och få medial uppmärksamhet nu. Om bland annat detta skriver pr-byrån Hill & Knowlton i en undersökning som de publicerade för en tid sedan. Intressant sommarläsning, om inte annat. Som gamal pr-konsult känner jag igen mycket av resonemangen. För dem som inte känner till hur pr-konsulter och andra som vill påverka den mediala dagordningen arbetar så ges en del tips: • Var aktiv i juli månad. Planera aktivitet redan under våren. • Storsatsa i Almedalen eller undvik Almedalsveckan helt – välj istället veckan före eller efter. • Knyt an till sommarrelaterade saker. Exempelvis bästa grillen, bästa bär bara datorn i solen, produkterna för semestern osv. • Tajma in nyheter till dagar som midsommar, kräftpremiär, surströmmingspremiär, skolavslutning och skolstart. • Om man har ett material som inte är en direkt nyhet utan mer featurematerial, spara det då till juli för att öka chansen till storlek på genomslag. • Tänk på att vara ledigt sommarklädd vid alla fototillfällen. Använd inte de gamla vanliga pressbilderna.

Dagens citat

"Till sist ger vi en applåd till Kanada som idag blev det FJÄRDE landet på planeten som insåg att man inte kan förbjuda vuxna människor att gifta sig för att en tvåtusen år gammal bok som bland annat är fylld med brinnande buskar som talar, kvinnor gjorda av revben och talande snokar som bjuder på fallfrukt säger så." Sellergren, Världsherravälde.nu!

Nya bomber i London II

Skälet till att jag postade gårdagens korta inlägg om de nya bomberna i London var att jag själv först nåddes av nyheten via en blogg. Min avsikt var förstås att fylla på den korta texten med kommentarer allteftersom mer information nådde ut. Av olika anledningar fick jag inget tillfälle att skriva mer i går, vilket inte hindrade en anonym idiot att skriva sarkastiska kommentarer. Fascinerande att det ska till rapportering om terrordåd för att sätta fart på vissa människors kreativa sida. Ett av de bästa blogginläggen jag läst hitintills om gårdagens bomber hittar jag hos Helena Markstedt. Hon skriver bland annat: "Behovet av en förklaring, en syndabock en sammanhållen analys över varför detta kan hända är förstås enormt. Men 'the blame game' är otroligt farligt. Det leder till förenklingar och försvar av våld." Andra, som SvD:s PJ Anders Linder, är inte oväntat snabbt ute och kräver hårdare tag: "Det handlar om polisarbete och underrättelseverksamhet. Men det handlar också om att intressera sig för terrorns idémässiga rötter, att rikta det samhälleliga strålkastarljuset mot dem och genomlysa de miljöer där unga människor duperas och rekryteras. Polis och militär spelar en central roll i terroristbekämpningen men utan ett civilt samhälle på sin vakt som säger nej till extremismen kommer arbetet att bli hart när omöjligt."

Nya bomber i London

Via Mark nås jag av nyheten att minst en bomb exploderat i London och ytterligare bomber påträffats. I Aftonbladet sägs det att tre tunnelbanestationer i London har evakuerats efter en misstänkt explosion ombord på minst ett tåg, och att ögonvittnen rapporterar om rökutveckling ombord på tåget. Minst en person har tydligen skadats. Samtidigt rapporteras om en incident ombord på en buss på Hackney Road i östra London. Det finns också uppgifter om en spikbomb på Warren Street och om ett misstänkt paket ombord på ett tunnelbanetåg på Victorialinjen.

Sverige har semester

Sverige verkar nu officiellt gått in i semesterlunken. Det är närmast omöjligt att få tag på ordinarie personal när man har anledning att ringa ett företag, en organisation eller en myndighet. Inget ont i det egentligen, jag unnar människor ledigt. Men det komplicerar tillvaron en del för oss som jobbar och vill få tag på er som är lediga. På en mejlinglista jag är med på har vi efter viss möda lyckats disciplinera oss nog att inte koppla på automatsvar så fort någon går på ledighet. Automatsvar är otroligt irriterande just på mejlinglistor: någon postar ett inlägg och automatiskt kommer det besked om att "jag har semester", "jag har ledigt" etc. – som i sin tur genererar nya automatsvar. Men riktigt jobbigt blir det alltså när man försöker få tag på folk på telefon. Häromdagen behövde jag prata med ett statsråds pressekreterare. Ungefär så här gick det till: Ring, ring. - "Var god vänta, extern medflyttning sker." - Ja, hallå, det här är NN. - Hej NN, jag heter Jonas Morian och jag skulle vilja tala med statsrådets pressekreterare. - Hon är tyvärr på semester, men du kan prata med X som täcker upp för henne i sommar. - Okej, kan du koppla mig till henne? - Nej, det går tyvärr inte för du har kopplats vidare till min mobiltelefon och jag är inte inne på kontoret nu. Men här är hennes nummer. Ring, ring. - "Var god vänta, extern medflyttning sker." - Departementet, X. - Hej X, jag heter Jonas Morian och jag har förstått att det är du som fungerar som statsrådets pressekreterare nu i sommar. - Nej, det måste vara ett misstag. Växeln har nog kopplat dig fel. Det är Y som ansvarar för pressfrågor när statsrådets pressekreterare har semester. - Okej, kan du koppla mig till henne? - Nej, det går tyvärr inte för du har kopplats vidare till min mobiltelefon och jag är inte inne på kontoret nu. Men här är hennes nummer. Ring, ring. - "Var god vänta, extern medflyttning sker." - Y. - Hej Y, jag heter Jonas Morian. X sa att du ansvarar för pressfrågor nu i sommar. - Ja, det kan man säga. - Okej, bra. Jag skulle vilja veta om ni skickat statsrådets debattartikel som var publicerad i Tidningen till några andra tidningar? - Det vet tyvärr bara statsrådets pressekreterare, som är på semester. Där någonstans gav jag upp.

Veckans skrivbordsbild

Som en slags ersättning för den nu borttagna avdelningen "Just nu spelas" i högerspalten har jag nu lagt till rubriken "Skrivbordsbild". Jag byter nämligen skrivbordsbild på datorn ganska ofta. Oftast har jag ett filmmotiv. Just nu filmaffischen från den kommande filmen "Ghost Rider" med Nicolas Cage.

Samma världsdel - olika världar

Okej, nu hamnade Lettland på min svarta lista över resmål jag inte gärna besöker. Jag såg just, efter tips från Mats, detta på svd.se: Riga stoppar gayparad Lettlands huvudstad Riga har förbjudit en planerad gayparad, sedan premiärminister Aigars Kalvitis förklarat att det var ett "misstag" att ge tillstånd. Paraden skulle genomföras på lördag i samband med Lettlands första pridefestival. Riga kommun meddelade på onsdagen att man återkallade det tidigare givna tillståndet för paraden i Gamla stan och hänvisade till säkerhetsfrågor. - Dessutom har vi fått ett enormt antal negativa epostbrev och telefonsamtal från folk som fördömer det kommande evenemanget. Vi kan inte ignorera folkets röst, sade en talesman. Beslutet föregicks på onsdagen av en tv-intervju med landets premiärminister Aigars Kalvitis, där han bestämt avvisade paraden. - Det är oacceptabelt att sexuella minoriteter ska paradera i hjärtat av Riga, strax intill domkyrkan. Vi är en stat byggd på kristna värden och vi kan inte främja sådana här saker, som är oacceptabla för en stor del av samhället, sade Kalvitis.

A socialist mind?

Anders L. Hansson länkar till mig med referensen "A blogger with a socialist mind". Det föranledde en mejlväxling oss emellan där jag skrev att det naturligtvis var helt upp till honom att sätta etiketter, men att jag själv inte skulle kalla mig socialist - ens i en engelskspråkig kontext. Han svarade att etiketten inte var illa ment och erbjöd sig ändra till "social democratic mind", men undrade samtidigt om inte skillnaden i förhållande till "socialist mind" var obefintlig. För mig är det dock skillnad. Allt för många som kallar sig socialister har åsikter som ligger milslångt från mina. Jag vill därför inte kopplas samman med dem. Av samma skäl kallar jag mig gärna inte heller feminist, humanist eller något annat som slutar på -ist, helt enkelt för att det är begrepp som fylls med så olika innehåll beroende på vem som uttalar dem. Jag kallar mig socialdemokrat då jag är medlem i det socialdemokratiska partiet och röstar socialdemokratiskt, även om det förstås finns många socialdemokrater som jag känner liten eller ingen åsiktsgemenskap med. Huruvida jag har ett socialistiskt eller socialdemokratiskt sinne ("mind") är möjligen en filosofisk fråga, men måste jag välja endera alternativet så föredrar jag nog det senare - och kan på engelska således sägas ha "a social democratic mind", eller helt enkelt beskrivas som "a social democratic blogger" (vilket ju är sant i flera bemärkelser då jag betraktar mig som både social och demokratisk :-).

Hillevi for president!

...eller åtminstone ordförande. Riksdagsledamoten Hillevi Larsson (s) föreslås bli ny ordförande i Republikanska föreningen. I DN (ej på nätet) säger hon bland annat att kungadöme inte alls passar ihop "med bilden av demokrati och framsteg". Heja Hillevi!

Hur var det med könsrollerna?

Kanske överreagerar jag. Om jag missförstått något så får gärna någon klok läsare förklara för mig. Men i en krönika i GP skriver Ann-Sofie Hermansson att vårt samhälle "genomsyras av en kränkande kvinnosyn" och exemplifierar bland annat med att "ämbetsmän med hög position inom rättsväsendet inte avskedas med omedelbar verkan efter att med uppsåt ha begått klart definierade kriminella handlingar". Vad Hermansson syftar på - antar jag - är det fall där en domare i Högsta domstolen köpte sex av en man. Olagligt? Absolut. Uttryck för en kränkande kvinnosyn? Knappast. Om inte Ann-Sofie Hermansson menar att prostituerade män "blir kvinnor" av att sälja sex. Och i så fall så undrar jag hur det står till med hennes syn på såväl kvinnor som män.

Sex tips i sommarvärmen

Trots att många bloggare tycks ha tagit sommarledigt och andra bara skriver sporadiskt finns det ändå några som trots allt håller ångan uppe och flaggan högt. Tänkte därför varmt rekommendera några: 1. Laila Naraghi. I dag skriver hon om Shells kärnfamiljsrabatt på sallad- eller korvmenyerna. I går jämförde hon Dramaten- och bioversionen av "Köpmannen i Venedig". Alltid läsvärd! 2. Natalie Sial. Alla som klarar av att inleda ett allvarligt och tänkvärt inlägg om terrorattentaten i London med "Hej din terrorist" och sedan be terroristen vara snäll och sluta ha ihjäl sig själv och alla andra omkring på bussen eller tåget är värda respekt. 3. Sanna. Beskrev häromdagen exakt hur det är när Stina och jag ska packa. Observera att jag inte är packningsexperten i familjen: "Själv ser jag mig lite som en packningsexpert, jag kan få ner nästan vad som helst på en minimal yta (väskor, lådor, diskmaskinen - you name it). Babycake fungerar om inte tvärtom så bra nära i alla fall. Han packar för klädernas skull, så att inget bli skrynkligt och varje plagg ska ha gott om plats runt sig. Ni kan ju tänka er att det blir konflikt när vi packar i samma väska?" 4. Niclas Strandh. Skriver om reklam och marknadsföring. Och kommenterade ett inlägg av mig häromdagen :-) 5. Synthblogg. Tipsade i dag om att Warner Brothers inom kort släpper en ny retrosamling med diverse 80-talsmusik som anses ha stor influens på hur populärmusiken låter i dag. 6. Världsherravälde. "Det kommer dagar i varje mans liv då han bara önskar att han hade en flintskallig dvärg att gnugga sig mot för få lite tur. Eller åtminstone en hammare att knacka dom lite försiktigt i hjässan med och se om de verkligen är fyllda med choklad som Bibeln säger." Internet blir inte sjukare än så här. Och du som läst ända hit i hopp om att inlägget skulle handla om sextips kan ju känna dig blåst...

Skattefinansierad opinionsbildning

Det krävs inte så mycket fantasi från socialdemokratins motståndare att lägga den växande härvan inom Centrum mot rasism (först omskriven av SvD) till högen "s-skandaler" som vi lär få höra mycket om innan riksdagsvalet 2006 är avgjort. På senare tid har argumenten mot offentligt finansierad politisk opinionsbildning vuxit sig starka. SSU:s fifflande med medlemssiffror. ROKS:s kvinnojourer som med kommunala anslag och eldunderstöd från en skatteavlönad professor driver linjen om könsmaktordningen och inte tillåter motsägelser. Och härom veckan Expressens avslöjande om att en högt uppsatt tjänsteman på regeringskansliet fifflat till sig stora summor pengar via påhittade organisationer som sagt sig verka för politiska mål som statsmakterna för närvarande sympatiserar med. Även om jag personligen har svårt att acceptera teorierna om könsmaktordningen så sympatiserar jag till 100 procent om vikten av att verka för ökad jämställdhet, att stötta ungdomsverksamhet, att motverka rasism och främlingsfientlighet etc. Frågan är dock om det verkligen är rimligt att skattemedel ska finansiera opinionsbildningsinsatser om sådant? Eller för att ta några andra uppmärksammade exempel: Skatteverkets kampanj mot svartjobb, Alkoholkommitténs kampanj om alkoholkonsumtion och Naturvårdsverkets växthuseffektskampanj. Återigen handlar det om kampanjer om frågor jag sympatiserar med, men därmed inte sagt att det är självklart att jag som skattebetalare bör finansiera verksamheten. En folkpartistisk riksdagsledamot, Tobias Krantz, skrev för en tid sedan en rapport som givetvis är en partipolitisk partsinlaga men som ändå innehåller en del intressanta fakta och argument om detta. I rapporten granskas bland annat de två kampanjerna från Skatteverket respektive Naturvårdsverket som sägs torgföra ståndpunkter under "förment neutral och opartisk flagg" /.../ "som borde ha getts en politisk varubeteckning". Och i tidningen Dagens Media sägs att staten "har blivit en mjölkko för de svenska reklam- och pr-byråerna", då regeringen, myndigheter och statliga bolag med budgetar på 10-tals miljoner kronor årligen går ut med "massiva kampanjer som ska förändra beteenden, attityder, eller informera i ofta politiskt laddade frågor". Jag är ärligt talat kluven. Å ena sidan förstår jag resonemanget om att myndigheter – precis som alla andra – bör ha informationsbudgetar för att kunna upplysa om sin verksamhet. Inget konstigt med det. Men när det glider över från informationsarbete till politisk opinionsbildning, då blir det knepigare. I synnerhet när det handlar om frågor som är politiskt kontroversiella, eller åtminstone omtvistade – som könsmaktordningen, svartjobb och miljöpolitik. Den här måste bli föremål för en ordentlig diskussion – i god tid innan valet. Det räcker inte att som kommun- och finansmarknadsminister Sven-Erik Österberg i Dagens Media (ej på webben) försöka vifta bort kritiken med att säga det ingår i myndigheternas uppdrag från regering och riksdag att informera om sin verksamhet och att det då "väl inte [är] konstigt att uppdraget har en socialdemokratisk prägel".

Osmart mediepolitik

I en ledarkrönika i Aftonbladet skriver Åsa Petersen om SSU:s nedläggningshotade debattidning Tvärdrag. Hon konstaterar att Tvärdrag har för hela socialdemokratin "spelat rollen som frispråkig debatt­arena och provokatör" och "lyckats lyfta blicken över dagspolitiken och positionerandet". "Arbetarrörelsen bedriver ingen smart medie­politik", skriver Åsa Petersen. Och det är tyvärr lätt att instämma i att en nerlagd Tvärdrag kan bli nästa tragiska exempel på det.

Varumärket Sverige

I det senaste numret av tidningen Attention är temat "Storyn om Sverige". Och det har ju pratats en hel del om "storytelling" på sistone, såväl i affärsvärlden som inom organisationer och det offentliga Sverige. På sin sajt Storytellers berättar Matts Heijbel, konsult med lång erfarenhet av intern- och extern kommunikation, att syftet med storytelling är "att satsa strategiskt på att addera värden till varumärket". Det är ett sätt att försöka stimulera "ett positivt kulturbärande berättande" samt att "medvetet förse organisationen med sanna verksamhetsspeglande berättelser" – positiva berättelser som gör att organisationens anställda och/eller medlemmar känner sig stolta och gärna berättar dem vidare för att beskriva nyttan med det man håller på med. I sin ledare i Attention skriver chefredaktör Pontus Schultz att Sverige saknar en riktig story: "Folkhemmet är utdaterat, stoltheten över att vara bäst i världen på it och design rejält skadeskjuten", samt att Sverige "är ett varumärke i kris". Det är en lite säregen uppfattning som tycks få allt större spridning. Den går dessutom tvärs emot utomståendes bedömningar. För en tid sedan skrev jag om ett seminarium jag varit på där Simon Anholt – som enligt The Economist är "en av de mest inflytelserika och respekterade rådgivarna till regeringar i länder som vill stärka sin konkurrenskraft på den globala marknaden" – talade om varumärket Sverige och presenterade den undersökning som utnämnde Sverige som världens starkaste "nationsvarumärke". Hur som helst så var det en spännande grupp människor ("rebeller, visionärer och ledare") som Attention bjudit in för att ge sin version av storyn om Sverige; bland andra Bicky Chakraborty, Amelia Adamo, Carl Bennet, Herman Lindqvist, Olle Wästberg, Carolina Gynning, Caroline Krook och Ernst Billgren. Deras historier var – förstås – långt ifrån samstämmiga. För antagligen är varje människas historia, oavsett vad den handlar om, olik alla andras. Värt att notera är dock att få eller ingen av dem tecknade en lika dyster bild av landet som Pontus Schultz gjorde i sin ledare. Det får åtminstone mig att fundera en del över redaktörens syften och agenda.

Trådlöst bloggande

Premiär för trådlöst bloggande hemifrån! Tveksamt om det kommer att höja nivån på det jag skriver, men det är en rätt fräck känsla att kunna ligga i sängen och skriva det här. Tack till datorns nätverkskort och investeringen i en Linksys Wireless-G Broadband Router - med SpeedBooster(!) - som gjorde detta möjligt. Om jag nu bara kunde övertyga Vodafone om att min telefon (Nokia 6822) verkligen stöder Blackberry push mail...

Depeche Mode 101

Pär Henriksson, som förutom att ha det goda omdömet att vara AIK:are också tycks ha god musiksmak, tipsar om SVT:s 80-talstema på lördag natt. Bland mycket annat bjuds tittarna på bitar från den ursprungliga Live Aid-galan, konserter och videor med bland annat U2, Madonna och Michael Jackson samt kultfilmen "Purple Rain" med Prince från 1984. Höjdpunkten under kvällen är förstås en av världens bästa konsertfilmer: "Depeche Mode 101". En riktig höjdare!

Dokusåpan fortsätter

Det är allt för väl att vi har en medial mångfald i det här i landet så att viktiga händelser kan belysas ur olika perspektiv. I borgerliga Expressen i dag har en schlagerstjärna - Elena - tydligen gjort en fräck kupp mot kungen (hon kramade honom). I socialdemokratiska Aftonbladet verkar det snarare vara kungen som stått för kuppen mot Helena (som hon kallas här), i form av en hand på hennes rumpa. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur dagens rumpkupp hänger ihop med bröstattacken häromdagen, men det finns nog en logisk förklaring någonstans.

Krigsturism

Det slår mig att flera vänner och bekanta (som av en händele också bloggar) just nu rapporterar från krigsskådeplatser eller platser för terrordåd: Eric Sundström, Nathalie Sundesten Landin och Natalie Sial. Irak, Mostar och London. Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det. Mer än att de alla skriver bra och intressant om sina erfarenheter från de platser de besöker. Det kanske bara är i mitt huvud som den sammantagna bilden känns lite märklig.

En ljuspunkt i idédebatten

Jag har tidigare flera gånger (bland annat här, här och här) varnat för att SSU:s debattidning Tvärdrag hotas av nedläggning. Jag tror att det skulle innebära en ordentlig utarmning av den socialdemokratiska idédebatten om en så viktig röst som Tvärdrag tystnade. I går blev jag dock påmind om att det trots allt finns ljuspunkter: Socialdemokratiska studentförbundet (eller S-studenter som de numera kallar sig) ger ut en utmärkt debatt- och idétidskrift kallad Libertas - vilket är latin för "frihet", vilket ju är namnet på SSU:s medlemstidning. Det senaste numret har temat "moralismens återkomst" och belyser begreppet moralism på ett mångsidigt och bra sätt. I en ledarkommentar skriver redaktör Torbjörn Hållö bland annat om rökförbudet på krogen och konstaterar att "våra företrädare än en gång har blandat ihop sina privata moraluppfattningar med lagstiftningsinstrumentet". I en annan artikel om "flickor, sexualmoral och medborgarstyre" skriver Katrine Kielos om Socialdepartementets flickaprojekt, som i en reklamkampanj i tidningar och Stockholms tunnelbana offentligt pekade ut vissa personer som ansvariga för sexualiseringen av flickor i medierna. Katrine Kielos skriver att när ett departement "hänger ut enskilda medborgare med telefonnummer offentligt kan väl med råge sägas ha passerat gränsen från folkbildning i mediekritik till statliga trakasserier mot enskild". Tänkvärt och läsvärt. Tidningen avslutas med ett avskedsord från S-studenters nyligen avgångne ordförande Eric Sundström (numera debattör och journalist på Aktuellt i Politiken). Sundström citerar inledningsvis Bob Dylan, Green Day, Göran Persson och Olof Palme, och levererar sedan en imponerande genomgång som spänner över Clintons valkampanj 1992, socialdemokraternas dito 2002, moralism, folkhemstanken, sin egen tid som S-studentordförande, EU, Asterix och Elvis. Missa inte Libertas!

Yttrandefrihet för alla

Dagens Nyheter i går och Göteborgs-Posten i dag tar upp problemet med hot och trakasserier mot politiker. Under Almedalsveckan presenterade förbundet Sveriges Kommuner och Landsting en rapport som bland annat pekade på det faktum att två mord på öppen plats på ledande politiker skett de senaste årtiondena samt att ett antal avhopp från politiken skett därför att tillvaron som förtroendevald blivit outhärdlig på grund av trakasserier. Självklart är detta en fruktansvärd och oacceptabel utveckling. Men det är samtidigt också oroande att när dessa frågor diskuteras så nämns sällan det våld och de hot som även politiskt mindre rumsrena politiker utsätts för. Ilmar Reepalu och Lars Isaksson som presenterade rapporten omnämns i sverigedemokraternas nättidning SD-Kuriren: "De skriver sig varma om demokratins försvar, men trots detta hörs sällan eller aldrig något från dem eller deras parti när sverigedemokrater attackeras med bollträn och tårgas, när sverigedemokratiska politiker får sina hem sönderslagna och bilar vandaliserade, när flaskor slängs i huvudena på sverigedemokrater på väg till möten." Under Almedalsveckan fick jag själv höra om åtminstone två otäcka överfall på sverige- och/eller nationaldemokrater (uppgifterna går isär om partitillhörighet). I ett fall hade en person överfallits och misshandlats – det resulterade i en notis i lokaltidningen om "ett gängbråk". I ett annat fall blev en bil sönderslagen av maskerade gärningsmän – medan föraren själv satt i bilen. Detta gav inte ens en notis i tidningen. På sin webbplats beskriver dock nationaldemokraterna den senare händelsen så här: "Efter att ND avslutat sin insats på Gotland vid midnatt inträffade en incident då en grupp från de högljudda antifascisterna som i skydd av nattens mörker överföll en bil i färjekön med en nationaldemokrat som var på väg hem till Stockholm. Maskerade och beväpnade med påkar lyckades de 10-12 vänsterextremisterna inte att göra mer än att krossa några bilrutor och misshandla en ensam partiaktivist i en bil." Det verkar troligt att det är grupper som AFA som ligger bakom sådana här attacker. AFA har enligt sin egen webbplats som mål "att krossa fascismen i alla dess former" och anpassar sina arbetsmetoder "efter vad situationen kräver" – något som tydligen t ex kan innebära "att fysiskt konfrontera fascisterna på gatan". Jag tycker personligen att sverige- och nationaldemokrater är dumma i huvudet och inte sällan beter sig hotfullt mot människor som tycker annorlunda än de (det vill säga i stort sett resten av världen) – men det ger inte oss, deras meningsmotståndare, rätten att ta till våld mot dem. Och förtiger vi det våld som sker så ger vi våldsverkarna rätt.

En av Almedalens flitigaste bloggare

Via Fredrick Federley som på sin blogg sammanfattar sina intryck från en bloggdebatt under Almedalsveckan där han satt i panelen och jag i publiken, ser jag att omvärldsbevakningsföretaget Observer på sin webb lagt ut en pdf om bland annat debatten. Observer har citerat det jag skrev om arrangemanget och refererar till mig som "en av Almedalens flitigaste bloggare". High praise indeed.

Bröstattack på Skansen

Enligt den ena kvällstidningens löpsedlar gjorde Carola en galen attack mot publiken, och enligt den andra kvällstidningen drog Helena till med en bröstchock. Jag har uppenbarligen underskattat allsångskvällarna på Skansen. De verkar vara riktigt spännande tillställningar.

Sådana sossar görs inte längre

Via Lotta Grönings blogg läser jag i GP om Göran Johansson, kommunstyrelsens ordförande och gruppledare för socialdemokraterna i Göteborg - allmänt känd som stadens "starke man". Det är en besviken och förbannad Johansson som uttalar sig i GP. Det sägs att han överväger att lämna sin plats i socialdemokraternas högsta ledning till följd av regeringens hantering av försvarsbeslutet och nedläggningen av Älvsborgs amfibieregemente, Amf 4. Gröning skriver att "det är en hård kritik på partiledningen som det socialdemokratiska kommunalrådet i Göteborg levererar", men tycker samtidigt inte att "hans kritik [är] särskilt uppseendeväckande". Och som en kommentar till det Johansson säger om att Göteborg är viktigare än partiet skriver Gröning: "Fler borde tänka i dessa banor". Och visst, jag uppskattar politiker som sätter sina väljare och den dagordning man själv gått till val på framför partilinjen - men försvarspolitik får aldrig bli regional- eller arbetsmarknadspolitik. Jag påstår verkligen inte att jag är särskilt kunnig i försvarsfrågor, men jag tycker att det är märkligt att det i debatten om nedläggningen av ett antal regementen i Sverige - en anpassning till ett radikalt förändrat försvarspolitiskt läge i vår del av världen - ytterligt sällan hörts militära skäl för bevarandet av nedläggningshotade regementen från dess försvarare. Men det vore trist att mista Göran Johansson i politiken. Han har - sin ledarstil till trots - varit ett salt i debatten.

Hjältar på film sällan superbra

[UPPDATERAD] Flera tidningar skriver i dag om filmen "Fantastic Four", med anledning av att några av filmens ledande skådespelare gästat Sverige under en promotionturné. Filmen baseras på en tecknad serie om en grupp superhjältar, i Sverige kallad Fantastiska Fyran, och blir den senaste i raden av seriefigurer med mer eller mindre övernaturliga krafter som de senaste åren nått vita duken. Härom veckan sände Kanal 5 det allra sista avsnittet av långköraren "Frasier", men redan nästa år kan man se seriens huvudrollsinnehavare Kelsey Grammer axla rollen som just superhjälte. Han gör det som Beast i filmen "X-Men 3", och vi är nog många fans av superhjältegenren som tror att han kan bli alldeles perfekt i den rollen. I tv-serien "Frasier" spelade Grammer som bekant doktor Frasier Crane. Mindre känt är kanske att David Hyde Pierce, som spelade brodern Niles Crane i serien, redan häromåret gjorde superhjältedebut med rösten åt Abe Sapien i filmen "Hellboy". Tyvärr blir sällan superhjältar på film särskilt bra. Filmerna om X-Men är ett lysande undantag. Nyss nämnda Hellboy är helt okej, liksom filmerna om Spider-Man, några av Batman- och Blade-rullarna, samt den första "Men in black". Riktigt usla är däremot filmerna om Stålmannen, Punisher (ja, både Dolph Lundgren- och Tom Jane-versionerna), Hulk, Daredevil och the League of extraordinary gentlemen, för att bara nämna några. Själv ser jag fram emot "X-Men 3" och dess omryktade spin-offer om Wolverine och Magneto samt uppföljaren till "Hellboy" och filmen om Ghost Rider (med Nicolas Cage). En bra sajt för att hålla koll på dessa filmer är Superhero Hype. Dagens Nyheter hade både i går och i dag intressanta artiklar om superhjältar och andra tecknade serier på film.

Men resten av politiken då, Aftonbladet?

På ledarplats i Aftonbladet skriver Lena Askling i dag att det inte bjöds på några nyheter under årets Almedalsvecka. Hon gör i artikeln en ganska rättvis genomgång av partiernas insatser i form av seminarier och tal - men missar de hundratals andra arrangemang som hölls under veckan, ännu fler om man räknar med den så kallade alternativa politikerveckan samt den feministfestival som hölls parallellt. Tyvärr är detta ett vanligt misstag, att endast räkna partiaktiviteter som politik. Själv anser jag att det fackliga organisationer, näringslivsföreträdare, folkrörelser och andra påtryckargrupper kan ha nog så mycket att bidra med. Förhoppningsvis blir även dessa röster hörda, även om de just den här gången inte uppmärksammas på samma sätt på Aftonbladets ledarsida.

Individuella högerbloggare?

[UPPDATERAD] Via Pär Henriksson ser jag att Smålandsposten i dag har en ledare om bloggar. Ledarskribenten Martin Tunström konstaterar att "liberaler, moderater och kristdemokrater" är skickliga på att blogga "medan vänsterradikaler hittills varit tämligen ointressanta". Tunström spekulerar i att detta hänger samman med att borgerliga skribenter "var snabba med att ta efter utvecklingen 'Over there'", och syftar då uppenbarligen på USA. Han skriver också att "liberala debattörer har en svag partiidentifikation" och att bloggen "är till sin natur en individuell process, inte en kollektiv". Men faktum är ju att det som gett högern ett försprång i den svenska bloggosfären snarare är deras kollektivistiska agerande. Genom att Johnny länkar till Johan som citerar Dick som refererar till PJ så har man vävt starka band som leder varandras läsare till varandra och därmed ökar genomslaget för sin världsbild. Därmed inte sagt att de här herrarna alltid tycker likadant, men de tycker uppenbarligen tillräkligt lika för att stötta varandra. I det avseendet ligger vänsterbloggarna efter, då de - till skillnad från högern - bloggar betydligt mer individualistiskt. Pär har nu utvecklat sina egna tankar om ovanstående på sin blogg. Och jag kommenterar där.

Frihet är det bästa ting…

Som jag skrivit tidigare så riskerar det senaste numret av SSU:s debattidskrift Tvärdrag att också bli det sista, åtminstone i pappersform. Om så blir fallet så går tidningen i graven med flaggan i topp; det här numret var ett av de allra bästa jag läst. Ett huvudtema i tidningen (som tidigare bland annat Anders Ehmark uppmärksammat) är begreppet frihet. I öppningsartikeln skriver Jesper Bengtsson, ledarskribent på Aftonbladet, bland annat om Ingvar Carlssons uppmärksammade tal inför Göteborgs arbetarekommun 1983 där han drog upp riktlinjerna för det Björn Elmbrant kallat ”ett försök till kulturrevolution”. Carlsson polemiserade mot högerns ensidiga bild av frihet som en frihet från statlig inblandning. I många fall, menade Carlsson, kan friheten tvärtom öka om det gemensamma griper in för att stödja individerna. Och i själva verket var arbetarrörelsen från början just ett befrielseprojekt; ett sätt för arbetarklassen att sluta sig samman för att genom kollektivet öka sin individuella makt. Men Ingvar Carlsson kritiserade samtidigt det socialdemokratiska välfärdsbygget, och sa att det blivit för mycket centralism, förbudsiver och byråkrati. Och tyvärr ser väl dagens Sverige i det avseendet inte mycket annorlunda ut än det gjorde 1983. I stället har de socialdemokratiska regeringarna sedan valsegern 1994 fokuserat på de i och för sig nog så viktiga saneringarna av statsfinanserna och att hålla utgiftstaken. När Fredrik Reinfeldt vinner stöd när han kallar moderaterna för "det nya arbetarpartiet" och Maud Olofsson i sitt Almedalstal klär sin dröm om Sverige i ord som påminner starkt om Per Albin Hanssons beskrivning av den socialdemokratiska folkhemstanken, då finns det nog all anledning för dagens socialdemokrati att gripa tillbaks initiativet. Inte minst om frihetsbegreppet.

Barnarbete Riksteaterns fel?

Stig Björn Ljunggren uppmärksammar i två inlägg att Mats Carlbom i söndagens DN kommenterar valet av Riksteatern till "Årets opinionsbildare" i Almedalen med följande: "En SVT-reporter hade gärna berättat för juryn, som inkluderde kd:s Maria Larsson, att ett inslag om barnarbete inte blev av för att reportern i stället fick order att kolla det nya partiet." Undertexten, skriver doktor Ljunggren, är att "de stygga kuppmakarna (som lyckats lura en massa malliga medier) med sina tilltag skadar världens barn, som dock alltid kan lita på journalistkåren, alltid beredda att gå i fält för de förtryckta i världen". Jag instämmer i ifrågasättandet av hur ett inslag av barnarbete "för all framtid är spolierat av en ompriotitering av redaktionella resurser".

Over and out.

Nedanstående blir min sista blogg från Almedalen i år. Sorry Lars Ohly. En sammanfattning av årets intryck kommer inom kort. Förhoppningsvis ska jag klara av att hålla ett fortsatt högt tempo på uppdateringen av bloggen även framöver.

Maud Olofsson, Almedalens drottning

Centerpartiets Maud Olofsson är den partiledare som i min ögon vuxit med uppgiften allra mest de senaste åren. Kontrasten mellan den Olofsson som för två år sedan i Almedalen pratade om Hitlers "dumheter", till hon som förra året stod upp för den fria rörligheten inom EU på Byggnads seminarium och i år - efter att nyheten om bombattentanten i London nått Sverige - var först bland de svenska partiledarna med slå vakt om demokratin i stället för att kräva hårdare tag, kunde inte vara större. Det var väl ofrånkomligt att Maud Olofsson i sitt Almedalstal i år skulle tala om terrordåden i London. För det gjorde hon. Tydligt känslosamt och engagerat. Men hon gjorde på ett helt annat sätt än Leijonborg i går. Olofsson betonade i stället vikten av FN-samarbetet, och kritiserade uppenbarligen USA genom att förespråka en utrikespolitiksom var motsatsen till "den starkares dominans och den starkes rätt att själv avgöra vad som är rätt och självpåtaget lösa konflikter med vapenmakt". Nästa del av talet handlade om Maud Olofssons dröm om Sverige, som i hög grad lät väldigt lik den socialdemokratiska folkhemstanken på 50-talet. Och säga vad man vill om innehållet i talet så tycker jag nog att det var veckans bästa.

Bra seminarium om valrörelsen och medierna

Under dagen hade Hill & Knowlton seminarium på temat "Har valrörelsen redan börjat?". I samband med det korades "Årets opinionsbildare", en titel som välförtjänt kammades hem av Riksteatern och deras pr-kupp "Kulturpartiet". Det gjorde mig stolt som medlem i denna folkrörelse. Nu ligger debattarenan och den samhällspolitiska diskussionen öppen för Riksteatern. Jag hoppas att de förvaltar det väl. I panelen för seminariet satt Calle Melin (Hill & Knowlton), Arne Modig (Temo), Maria Larsson (kd), Lars Adaktusson (SVT), Berit Högman (s) och statsvetaren Stig-Björn Ljunggren. Det var en välbesökt tillställning där tunga journalister som SR:s Björn Elmbrant och Expressens Cecilia Garme satt och antecknade flitigt. Panelen var - med undantag för Stig-Björn Ljunggren - rörande överens om att valrörelsen inte börjat än. Tonen under diskussionen var lättsam och fylld av skratt, nästan i nivå med det uppskattade Almedalsinslaget "After speech" - som kommenterades som ett intressant fenomen i arrangemang av en påtryckarorganisation (Almega) som redan blivit en tradition och närmast oundgängligt för partiledarna. Man pratade även om eventuellt nya partier i riksdagen, och vilken chans Junilistan/Septemberlistan, Fi och ett nationellt sjukvårdsparti skulle kunna ha att komma in. Högman trodde att enfrågepartier som tar väljare från "alla" andra skulle ha större chans än ett nytt vänsterparti som enbart skullle kanibalisera på ett eller två. Lars Adaktusson tyckte att man inom medierna borde ha en ordentlig diskussion om vilken uppmärksamhet, och i vilket läge, uppstickarpartier bör ges medial uppmärksamhet. Ska man utgå ifrån när de passerar 4%-spärren i opinionsmätningar? Det är i så fall problematiskt av flera skäl. Stig-Björn Ljunggren drog sin tes om att medierna inte är några objektiva rapportörer av det politiska skeendet, utan aktiva aktörer i det. Adaktusson reagerade mot detta och sade sig inte förstå resonemanget. Han tyckte att konspirationsteorier om att medierna och journalisterna hade en agenda som de drev föll på sin egen orimlighet. Ljunggren replikerade med att Adaktusson felciterade honom och att dennes svar om vikten av samspelet mellan medierna och makten i själva verket bevisade hans tes. Ordväxlingen mellan herrarna utvecklade sig till ett riktigt underhållande gräl. Det här var dagens - och kanske veckans - roligaste inslag!

Ehnmark uppmärksammar Tvärdrag

I Expressen i dag uppmärksammar Anders Ehnmark det senaste numret av SSU:s debattidskrift Tvärdrag, men missar tyvärr att nämna att det riskerar att bli det sista numret av tidningen. På SSU:s kongress i höst föreslår nämligen förbundstyrelsen - i en bisats i det organisatoriska handlingsprogrammet - att tidningen i fortsättningen enbart ska finnas på nätet och som inlaga i den allmänna medlemstidningen Frihet. Anders Ehnmark instämmer i det Tvärdrag skriver att socialdemokratin "glömt vad frihet är", vilket därmed ironiskt nog blir sant på ett annat sätt än som nog var avsikten med formuleringen. En medlemstidning som även används på skolorna i syfte att värva medlemmar kan aldrig ha en debattavdelning av samma dignitet som Tvärdrag haft och som den unga socialdemokratin så väl behöver. Jag har skrivit det förr (här och här): måtte kongressombuden slå vakt om sin tidning, trotsa förbundstyrelsen och rädda Tvärdrag!

Tuffingen Leijonborg slår på stora trumman

Folkpartiets ledare Lars Leijonborg har haft blandade framgångar. I bland har han i medierna framstått närmast som ett mobboffer och i bland som en framgångsrik ledare. Men partiets tuffare ton mot asylsökande, sjukskrivna och arbetslösa har också inneburit att man tappat medlemmar som saknar socialliberalism á la Bengt Westerberg. Partiets roll i högeralliansen tycks vara just tuffingens, något som rimmar ganska illa med Leijonborgs utstrålning - eller brist på sådan. I sitt tal i kväll uppehöll sig Leijonborg en hel del vid bombattentaten i London. Fast det blev lite väl mycket med brittiska flaggor på scenen, insamlingsbössor till förmån för brittiska Röda Korset, en tyst minut för offren samt den brittiske ambassadören på plats framför scenen. I talet blev det alliansens hårding som framträdde, med krav om buggning, infiltration och möjlighet för militären att göra ingripripanden i fredstid mot civilister. Med all respekt för temat och talet improviserats fram i all hast så var det ändå ett av veckans hittills svagaste. Någon folktalare är han inte, tuffingen.

Lata bloggare?

Jo, jag har blivit uppmanad att kommentera omvärldsbevakningsföretaget Agent25:s mätning av "bloggarnas aktivitet" under Almedalsveckan. Agent25 menar att det än så länge inte finns någon politisk bloggexplosion att tala om. Bland de 117 bloggar som företaget bevakar har aktiviteten varit mycket låg, endast ett 40-tal inlägg om Almedalen. Jag vet inte om min blogg ingick i deras bevakning, för i så fall var nog rätt många av de inläggen mina. Erik Stattin på mymarkup.net skriver: "Men det var väl ändå inte varit 117 bloggare i Almedalen? Några stycken, vad jag vet. De flesta av dem har väl ändå suttit på fastlandet och beskådat det på avstånd, och om bloggande ska ha något inflytande på något öht vad gäller politiskt rapporterande krävs det enligt min mening att man är på plats, för att göra intervjuer, podcasts, gå på seminarierna som inte rapporteras i StorMedia, lyssna på de alternativa rösterna osv." Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Tankar om London

I dag har jag varit på seminarium mest hela dagen, och i korta pauser fått dramatiska nyheter från London. Jag tänkte omedelbart på min kusin Jenny, hennes man Miguel och deras barn som bor där. Kom sedan att tänka på att jag så sent som i går läst Natalie Sials blogg från Storbritannien (hon mår dock bra, läs mer här), och det blev plötsligt svårt att koncentrera mig på Almedalen, seminariet och minglandet här. Det kändes med ens futtigt. Vad som än händer här så kan det inte konkurrera med bilderna från blodiga människor i London och världens ledare, sammanbitet enade vid G8-mötet. Kvällens Studio 24-sändning från Almedalen är inställd, och det är nog lika väl.

Överraskande bra, Ulvskog

Socialdemokraternas största utmaning inför valet är förstås hur man ska få fler människor i arbete. För oavsett hur man räknar så är det alldeles för många i vårt land som skulle vilja arbeta, men som på grund av arbetslöshet, sjukdom etc inte kan göra det. Det är drygt ett år till valet, och innan dess måste socialdemokratin antingen vända ohälsotalen och arbetslöshetsstatistiken, eller åtminstone presentera en trovärdig plan för hur fler människor ska få jobb. I sitt tal i Almedalen i kväll kom inga glasklara besked på den fronten från partisekreterare Marita Ulvskog. I stället inledde hon med att prata om lycka - och att folk i Sverige enligt en undersökning är väldigt lyckliga, bland annat tydligen på grund av att det finns så lite skillnader mellan folk här. Ulvskog pekade på kontrasterna mot Reinfeldts prat om vikten av att det finns skillnader i samhället, och tog även upp arbetarklassbegreppet och hur "arbetare" höll på att mista sin innebörd i det politiska nyspråket. Om direktören och läkare som anlitar städhjälp ser sig som arbetare och röstar på "det nya arbetarpartiet", är då städhjälpen den nya underklassen? Marita Ulskog pratade om ett kommande förslag om "matchning" mellan jobb som behövs utföras och arbetslösa. Detta skulle enligt henne skapa "tusentals" jobb; fler händer i vården, mer tid för de gamla, satsningar på miljövård, barnomsorg etc. Några mer detaljer fick vi inte veta. Först i höst ska förslaget presenteras. Hon betonade vidare att Sverige inte ska konkurrera med låglöneländer med ännu lägre löner. I stället ville Ulvskog att vi ska konkurrera med spetsforskning och hög kompetens. Personligen beklagar jag att det inte var Göran Persson som, i likhet med de andra partiledarna, var på plats i Almedalen. För det första är han en betydligt bättre talare än Ulvskog (även hon överraskade positivt och höll nog veckans bästa tal, hittills), och för det andra menar jag att det är en fråga om respekt. Närvaro i årets främsta demokratiska mötesplats står på intet sätt i motsatsställning till att ha en egen tradition med sommartal i Björkvik. Nästa sommar är det valår och åtminstone då lär vi väl få se den socialdemokratiske partiledaren på plats i Almedalen. Jag hoppas att det därefter blir en återkommande vana.

Ingen Studio 24 på webben i dag

I dag kommer inte Studio 24, där jag och Anna Kinberg Batra kommenterar inför kvällens Almedalstal av Marita Ulvskog, läggas ut på webben. Skälet till det är att det i samma program finns bilder från Internationella Olympiska Kommittén, IOK, och de tillåter inte att bildmaterialet läggs ut på webben. Ytterligt bisarrt.

Bloggarna och valet

I dag arrangerade Observer en paneldebatt om huruvida bloggarna kommer att påverka valutgången. Medverkade gjorde Ursula Berge (tankesmedjan Agora), Ali Esbati (v), Fredrick Federley (CUF), Per Schlingmann (m), Dick Erixon och Rosemari Södergren (chadie.nu). Det var en mycket välbesökt tillställning med påtagligt låg medelålder bland publiken - och vi uppskattade alla att luftkonditioneringen fungerade väl... Under debatten berättade Fredrick Federley att han gärna började morgonen med att läsa Ali Esbatis blogg, då det gav honom energi att jobba politiskt. Ali Esbati menade att bloggarna utgjorde en ännu snävare krets än de människor som normalt dominerade medierna och var tacksam för att de som skrev de flesta kommentarerna på hans blogg ("lågempatiska unga män som läser tekniska utbildningar") inte var representativa för befolkningen i stort. Det blev en intressant diskussion om vilka som bloggar och vad som avgör om man börjar blogga. Framför allt Ursula Berge slog huvudet på spiken mot den ganska rabiata Dick Erixon, då hon konstaterade att det knappast var en slump att det i hög grad var en viss grupp som bloggade utifrån ett visst politiskt perspektiv - och om det gav personer som Erixon möjlighet att publicera sådant som han fått refuserat i tidningarna. Jag tycker sammanfattningsvis att det blev en bra diskussion, även om jag personligen tvivlar på att bloggar kommer att få någon märkbar betydelse för valutgången. Däremot tror jag, vilket jag också framförde under Bloggforum 2.0, att bloggarna lär märkas i den mediala rapporteringen om valrörelsen. Min egen medverkan i SVT 24 under veckan är antagligen ett exempel på detta. Seminarier och paneldebatter som dagens är ytterligare exempel.

Studio 24 i går

I går var min meddebattör i Studio 24 Maria Rankka (Timbro). Vi samtalade om moderaternas ställning i opinionen, vad för slags utspel man skulle kunna vänta sig från partiet samt om de möjligen - som ju hänt hänt förr - toppat opinionsmätningarna för tidigt för att detta skulle stå sig till valdagen. Se inslaget här, ungefär 29,45 minuter in i sändningen.

Kul debattboxning i hamnen

I eftermiddags, innan Reinfeldt, såg jag Riksteaterns debattboxning nere vid Hill & Knowltons båt Najaden i hamnen. En av de bästa matcherna stod mellan Ardalan Shekarabi (SSU) och Ella Bohlin (KDU) om feminism och jämställdhet. Juryn korade efter viss tvekan Ardalan till segrare. Lite orättvist, tycker jag i ärlighetens namn, då Bohlin fick in några rejäla smällar. Riktigt kul inslag var det hur som helst, och det förtjänade en större publik och medial uppmärksamhet. Ni som är i Visby har en ny chans i morgon klockan 21.

Moderaterna alliansens vinnare

Moderaterna är utan tvekan en av de stora vinnarna i den borgerliga alliansen. Trots att ingen rimligen kan ta Reinfeldts ord om "det nya arbetarpartiet" på allvar så har han och hans rådgivare skickligt lyckats ompositionera moderaterna från ett skattekverulantparti för höginkomsttagare och reaktionärer, till att låta riktigt sympatiskt och valbart. Men jag tror att väljarna innan valdagen kommer genomskåda det. Man har inte mycket till trovärdighet som arbetarparti när man vill undergräva trygghetssystemen, sänka a-kassan och äventyra välfärden genom underfinansierade skattesänkningar. I dag höll moderaterna ett ekonomisk-politiskt seminarium om "hur fler ska komma i arbete genom en ny skattepolitik". Själv avstod jag gärna från att lyssna, då jag har väldigt svårt att förstå logiken med att avkräva potentiellt intresserade 150 kronor i inträdesavgift. Ingen större summa kan man tycka, men moderaterna är ensamma om att ta betalt för att låta folk få ta del av deras idéer. Antagligen säger det något om partiets syn på väljarna. I sitt tal i kväll pratade Fredrik Reinfeldt, i betydligt högre grad än Göran Hägglund häromdagen, om sitt eget parti än om alliansen. Fokus låg inte så mycket på jobben som jag hade trott. I stället kom det upp först som tredje punkt av tolalt fyra, en bra bit in i talet. Först här började han prata om "vi i den borgerliga aliansen" och hur de såg på situationen i Sverige i dag. Reinfeldt berättade om hur många som varje dag inte går till jobbet i Sverige, och inkluderade i den siffran även barnlediga, studerande och sjukskrivna. Och visst har vi för höga ohälsotal i Sverige och visst skulle vi hellre ha en betydligt högre grad av sysselsättning än i dag. Men det ursäktar inte slarv med statistik och underligt redovisade siffror. Föga oväntat gav Reinfeldt inget besked om hur moderaternas föreslagna skattesänkningar (till "genomsnittlig EU-nivå", vilket i runda slängar motsvarar 250 miljarder - eller kostnaden för all offentligt finansierad skola och utbildning i Sverige) skulle finansieras.

Riksteatern bakom Kulturpartiet

I dag hölls en presskonferens ("turbulent" enligt Expressen) där Riksteatern medgav att man låg bakom gårdagens lansering av Kulturpartiet. Detta för att - på det sätt man kan bäst - uppmärksamma kulturfrågor i ett politiskt sammanhang där allt annat än kulturen får medialt utrymme. Jag vidhåller att det var ett begåvat och väl genomfört pr-trick. Och man kom ut rejält i medierna. Enligt omvärldsbevakningsföretaget Agent25 "stal" Kulturpartiets kupp medieutrymme från miljöpartiet, som ju talade i Almedalen i går: "I ett slag blev det fejkade partiet Almedalens femte mest omskrivna parti under måndagen", skriver Agent25 i ett pressmeddelande.

Dagens omnämnande

På Viggo Cavlings dagbok/semiblogg på Resumé skriver han så här om ett samtal vi hade på Donners Brunn i går: "En sosse kommer fram och vi börjar prata om Peter Kadhammars artikelserie i AB om sossarna i Stockholm. Ett billigt knullschema enligt sossen. Inget hor på kontor säger jag men han hör inte." "Knullkarta" sa jag egentligen, med ett uttryck snott från Magnus.

Vad andra skriver

En nackdel med att springa mellan seminarier, pressträffar och mingel – samt däremellan även hinna med att blogga, och i förekommande fall göra sitt jobb - är att man missar att hänga med i mediebevakningen. Nu på morgonen har jag som hastigast ögnat några dagstidningar samt tittat på SVT:s sajt hur inslaget med mig och Anna Kinberg Batra i går blev. Kolla gärna själv. Tyvärr är inslaget inte ett eget klipp, utan man måste titta på hela måndagens Studio 24 – alternativt snabbspola fram till c:a 34:24. Inte oväntat domineras tidningarnas Almedalsrapportering i dag av spekulationer om Kulturpartiet. Expressen hänvisar till "interna dokument" som sägs visa att "statligt finansierade Riksteatern arrangerat bluffen" som enligt Expressens källor "har kostat skattebetalarna hundratusentals kronor". Såväl Aftonbladet som DN lutar ännu åt att partiet verkligen är ett seriöst försök att ta sig in i riksdagen. På morgonen har jag också kollat in vad andra bloggare skrivit om Almedalsveckan hitintills. Lena Dahlström skriver om SSU:s seminarium "Är rättvisan blind?" och konstaterar att SSU borde ha meddelat att även Carin Götblad (länspolismästare, Stockholm), Lena Svenaeus (chefsjurist, Akademikerförbundet SSR) och Anders Carlberg (Fryshuset) skulle vara deltagare - och inte "bara" Thomas Bodström och Ardalan Shekarabi - så hade det nog blivit kö in till föreläsningssalen. Dico på "Rättvis och balanserad" skriver om Timbroseminariet "Myndigheternas opinionsbildning" och påpekar att Timbro själva är finansierade av Svenskt Näringsliv där en rad statliga bolag - som Vattenfall, Telia och andra - står för kulorna. "Är det inte lite väl mycket kasta sten i vattenglas att då angripa myndigheter för opinionsbildning med offentliga pengar", undrar Dico. "Sömnlösa nätter" skriver om Kulturpartiet och undrar vem som kan tänkas vara Kulturpartiets målgrupp när det gäller väljare: "Unga tjejer som ær med i Vår Teater samt lite mosstorpare och gamla 68-or som drømmer om FNL-demonstrationer på Sveavægen?". Stig-Björn Ljunggren berättar om en debatt han modererat mellan Skattebetalarnas Robert Gidehag, Timbros Cecilia Stegö å ena sidan och å den andra (s)-webredaktören Eric Sundström och den politiska sekreteraren på Byggnads, Kristina Mårtensson. Stikkan tycker att skattesänkarlinjen "har ett par starka argument". Eftersom globalisering och demografi utmanar de nationella socialförsäkringssystemen måste det löna sig "att kliva ur sängen och gå till jobbet". Men han skriver också att även försvararna av systemet har ett par starka argument: "Dels har välfärdsstaten överlevt alla undergångsprofetior om att skattetaket är passerat. Dels kommer de kronor vi slipper betala till staten att ätas upp av andra privata försäkringsaktörer om skatten sänks. Det som blir över till chips och nya trädgårdsmöbler är lika oavsett modell."

De tar parti för kulturen

En av årets roligaste pr-kupper (?) under årets Almedalsvecka – så här långt – stod Kulturpartiet för. Redan häromdagen såg jag människor med t-shirts med blomsterkvastar och en webbadress. Det delades även ut mängder av ballonger med samma tryck. Men vilka var det som stod bakom detta nya parti? Svaret kom - åtminstone delvis - i eftermiddags vid en presskonferens på Wisby Hotel där kända kulturpersonligheter (Helge Skoog, Alexandra Rappaport, Anna Vnuk med flera) på video berättade varför de tänkt rösta på Kulturpartiet. Därefter äntrades podiet/scenen av skådespelerskorna Kim Anderzon och Nisti Sterk, dramatikern Gertrud Larsson, samt musikern (som dock presenterade sig som "kulturkonsument", och -utövare...) Olle Ljungström – för dagen klädd i kilt). Kim Anderzon berättade hur kulturen räddat hennes liv och sa att man i Kulturpartiet var övertygade om att kulturen fyllde denna roll för många, och att man därför bildat partiet. Hon höl även en längre utläggning om en liknelse med en stenhuggare, och framhöll att om man vill ha en relief utknackad hellre går till någon som älskar sitt hantverk än till en klåpare. Nesti Sterk blev upprörd över en fråga från en journalist om partiinitiativet var på allvar. Hon sade sig vara trött på att kulturarbetare inte togs på allvar, och berättade sedan om sitt ursprung som kurd, från ett land "som inte finns". Hon berättade även om sin medverkan i pjäsen "Elektras systrar" som tog upp invandrade flickor situation i Sverige. Nesti Sterk sa att hon ville ha en debatt med Ibrahim Baylan om skolan och neddragningen på kulturen i skolorna. Hon var upprörd över att pengar "satsas på fel saker" och exemplifierade med det nu pågående kongresshallsbygget här i Visby. Hur pass stort allvar ska man då ta Kulturpartiet på? Olle Ljungström sa att "det är klart att vi är på riktigt, vi sitter ju här och att ni är här visar ju på att det finns intresse för det vi gör". Själv tror jag att det nog mer handlar om att sätta kulturfrågorna - nog så viktigt - på den politiska agendan, snarare än att Kim Anderzon , Nisti Sterk, Gertrud Larsson och Olle Ljungström på allvar eftersträvar riksdagsplatser eller ministerposter i en regering. Det visar om inte annat dagens företrädares ovilja att svara på några som helst konkreta frågor om sakpolitik. Kanske sammanfattade Gertrud Larsson saken bäst: "vi är lite som Junilistan, tycker lite olika om olika saker".

Miljöpartiet - mer än tomtar och troll?

[UPPDATERAD] Miljöpartiet har uppenbarligen en del interna problem, som färgar bilden av dem negativt. Till och med ett av partiets språkrör, Peter Eriksson, verkar ju tycka att många av partimedlemmarna beter sig som tomtar och ser ut som troll. Åtminstone har han i ett numera väldigt välkänt internt brev skrivit att partiet "förlorar på att människor själva kan se kongressen, hur vi ser ut, vad vi säger och hur vi beter oss", samt att "[o]m det är så att vi upplevs som stolliga och verklighetsfrämmande efter kongressen så är risken stor att det sätter sig och blir värre". Men å andra sidan får man nu ett stadigt tillskott av – i sammanhanget – mer politiskt stabila och rutinerade krafter i form av avhoppade vänsterpartister. Kanske kan det bidra till att göra miljöpartiet mer regeringfäiga och förtjänta av ministerposter. Fast då måste de rimligen ompröva sitt alltjämt dogmatiska EU-motstånd. Med euron och konstitutionen borta från den politiska dagordningen de närmaste åren, borde mp lära sig en del av sina tyska partivänner och se EU som en möjlighet att bekämpa miljöförstöring betydligt mer effektivt än vad enskilda länder klarar av. Maria Wetterstrand inledde i stället sitt tal i Almedalen med att tala om algblomningen - en gren mp behärskar väl och som knep artiga aplåder. Wetterstrand nämnde tidningarnas uppropskampanjer och exemplifierade med bensinskatteuppropet, men efterlyste i stället raskt ett Östersjöuppror - och tyckte att Aftonbladet skulle initiera ett sådant. Inledningen på talet var med andra ord väldigt traditionell, och hade kunnat hållas av nästan vilken miljöpartist som helst. Jag hade trot att Maria Wetterstrand skulle prata om hur mp bidragit till att göra regeringspolitiken grönare, men det enda exemplet på det är ju de höga bensinskatterna - och det känns inte som en valvinnare... Å andra sidan, framhöll hon, vore det bättre att sänka skatten på arbete än på bensin och talade sig varmr för grön skatteväxling. Jag väntade länge på krav om ministerposter åt mp om partiet skulle agera stödparti åt socialdemokraterna en mandatperiod till. Riktigt så tydlig blev hon aldrig. Däremot gav hon på slutet en oblygg inbjudan till vänsterpartister "som tröttnat på kommunismen", socialliberaler och de som "tidigare kallat sig socialdemokrater" att gå med i och rösta på miljöpartiet. Och säga vad man vill, men antagligen skulle partiet ha en del att vinna på ett sådant tillskott.

Årets rookies

Nästan lika traditionsenligt som julhandeln slår Almedalsveckan i år på nytt rekord i antal seminarier, debatter och andra arrangemang. Närmare 250 programpunkter är listade, och det är en ökning med över 100 arrangemang jämfört med 2004. Bland nykomlingarna i år märks bland andra Junilistan, Feministiskt initiativ och min gamla arbetsgivare Riksteatern. De sistnämnda arrangerar debattboxning med Dogge från Latin Kings som ringdomare. En annan nyhet i år är pr-byrån Hill & Knowltons inhyrda båt Najaden på vilken de arrangerar mingel och annat.

Teknikaliteter

Som kanske noterats så blev det ingen "live blog" från Göran Hägglunds Almedalstal i går. Mitt nätverkskort strulade, men efter hjälp i dag från kloka människor på Telia så verkar problemet nu löst. I kväll, efter att jag pratat i 24 Direkt, hoppas jag kunna rapportera direkt från Maria Wetterstrands tal. Och nu är vi flera bloggare på väg till eller redan på plats i Almedalen: Magnus, Lena, Stig-Björn, Chadie, Ursula med flera. Läs gärna också deras rapporter om allt som pågår här.

En kul kille i Almedalen

Göran Hägglunds problem är de samma som kristdemokraternas; otydlighet och brist på profil. Det är inte hans fel egentligen – det tar tid att etablera ett tydligt ledarskap efter Alf Svenssons exceptionellt långa tid vid makten. Men kd lider också mer än sina borgerliga bröder av att tona ned sina profilfrågor och inte sticka ut. Det finns helt klart en nisch i svensk politik för ett traditionalistisk, socialkonservativt parti. Men kd visar i dag inga tecken på att vilja ta den rollen. I stället sitter man snällt i den borgerliga båten, och riskerar att åka ur riksdagen på kuppen. Den fråga man har stuckit ut med på sistone, om en lagstadgad skyldighet att ingripa vid brott, väcker förvisso sympati i teorin. Problemet är att det innebär en komplicerad gränsdragningsproblematik för domstolarna, som alltid när lagar stiftas på moralisk grund. Men kd är ett parti med förkärlek för att stifta lagar utifrån sin egen moraluppfattning. I sitt tal i Almedalen uppehöll sig Hägglund även kring sitt ”kompromisförslag” om energipolitiken och lanserade en idé om att låta skolorna tillåta ”gemensamma kläder” för att motverka mobbing. Men när han pressades på denna punkt under pressträffen innan sitt tal så svävade Hägglund på målet om till exempel muslimska friskolor med stöd av en sådan lagstiftning skulle kunna påbjuda burka som ”gemensam klädsel” för skolans kvinnliga elever. Inte heller ville ha ge någon vägledning om hur en sådan ”gemensam klädsel” skulle kunna se ut. Det sades en del om jobb och välfärd, men inte många konkreta förslag om var och hur dessa jobb ska komma ifrån. Riktigt engagerad blev Hägglund när han talade om de höga bensinskatterna och refererade till Per Nuder som ”oljeshejken i Rosenbad” som ”badade i oljepengar”. Värt att notera var att Göran Hägglund var betydligt mer på hugget; avspännd och rolig på pressträffen innan Almedalstalet och i utfrågningen "After speech" som Lars Adaktusson och Per Wendell höll i efteråt, än under själva talet. Om Hägglund vågar ignorera sina talskrivare och rådgivare och bjuder på sig själv lite mer, så kan kanske hans eget skämt om att han är de borgerligas statsministerkandidat bli åtminstone lite mer än just ett skämt.

Back online!

[UPPDATERAD] Tillbaks i bloggosfären efter en veckas semester. Men helt borta var jag inte. Via Bloglines och Intressant har jag hållit koll på vad andra har skrivit, och trots att det kliat i fingrarna har jag avhållit mig från att skriva egna inlägg. Nog om det. Via Håkan Jacobson har jag sett att Per Gudmundsson skulle börja blogga igen – denna gång med SVT:s goda minne, något som sedan togs tillbaks. Nog sagt även om detta, men sagde Gudmundsson ringde i veckan upp mig och undrade om jag hade lust att i 24 Direkt dagligen kommentera talen i Almedalen inför varje partiframträdande, och en sådan chans tackar jag förstås inte nej till. Så med start i morgon (måndag) kan ni se mig på 24 Direkt strax före talet klockan 19, alltså i morgon precis innan Maria Wetterstrand äntrar Almedalens scen c:a klockan 18.45. Podcasting? Bah! Vi som vill nå ut brett förlitar oss på public service :-)