Ikea och solidariteten

Jag noterade en rätt ovanlig annons i tidningen i morse. Under rubriken "Har Ikea 20 minuter för rättvisa?" var en bild på en ung familj som allvarligt tittade in i kameran. Och längst ned den bekanta loggan från Solidarnosc - den polska fackföreningen som under Lech Wałęsa blev en massiv folklig motståndsrörelse mot kommunistregimen. Bakgrunden till annonsen är en konflikt jag missat. I Polen anlitar tydligen Ikea företaget Solid Security för att sköta bevakning och säkerhet på Ikeas varuhus i landet. Solid uppges dock - med Ikeas goda minne - motarbeta sina anställdas rätt att organisera sig fackligt, få rimliga anställningsvillkor och sociala förmåner. Just nu genomförs på grund av detta flygbladsaktioner och protester mot Ikea förutom i Sverige också i Australien, Belgien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Irland, Spanien, Schweiz, Nederländerna, Storbritannien samt i USA - där engagemanget sägs vara som störst. Detta har tidigare uppmärksammats av bl a Expressen och SVT. När svenska TT konfronterar Ikea med detta svarar företagets polska presstalesperson att man inte förstår varför Solidarnosc håller Ikea ansvariga för den konflikt som har uppstått mellan facket och Solid. "Enligt vår uppfattning har inget företag rätt att direkt lägga sig i ett annat oberoende företags legala affärer", säger talespersonen i ett skriftligt svar. Och det har de kanske en poäng i. Men i praktiken måste självklart ett företag som Ikea, som slår sig för bröstet om sitt sociala och miljömässiga ansvar för sin egen och sina underleverantörers produktion, inse vilken skada det gör om ett företag man anlitar beter sig illa mot sina anställda. I synnerhet när det sker i Ikeas egna varuhus. Jag noterar också att inget om detta nämns på svenska Ikeas pressrum eller i den ambitiösa avdelningen om företagets sociala och miljömässiga ansvar. Andra skriver intressant om samhälle, fackligt, Ikea.

Rubrikmakare styr DN:s journalistik

I går skrev DN:s Henrik Brors (ej på nätet) om en forskningsrapport som sades visa att pr-byråer och opinionsinstitut kommer att styra partiernas kampanjer mer än någonsin i nästa års valrörelse. Detta baseras på en undersökning av EU-valet i somras som forskarna Marie Grusell och Lars Nord gjort för Demokratiinsitutet vid Mitthögskolan i Sundsvall. Grusell och Nord skriver att valkampanjen innebar både nya förutsättningar och business as usual för partierna, men samtidigt ”tyder mycket på att partierna planerade denna valrörelse mer noggrant än tidigare”. Vad jag reagerar på är inte forskningsresultatet i sig utan DN:s hårdvinklade rubriksättning. I tidningen påstås att ”Pr-byråer styr nästa val” – vilket inte alls är vad som sägs i undersökningen. Tvärtom slås det fast att det finns ”övertygande empiriska data som visar att politiken fortfarande i hög grad formas utifrån partiernas övertygelser och idéer”. I den mån det skett en ”professionalisering” av politiken, menar forskarna att det snarare handlar om att partiorganisationerna kunnat utvecklas och att det numera finns politisk expertkunskap inom partierna där personer med särskilda kvalifikationer arbetar. Henrik Brors skriver att i EU-valrörelsen anlitade för första gången samtliga partier ”pr-byråer och andra externa experter för att utforma valbudskapen”. Inte heller detta har stöd i forskningsrapporten. Faktum är att pr-byråer knappt nämns alls. Däremot uppges att många partier tagit hjälp av reklam- och webbyråer för att utforma material – vilket inte är detsamma som budskap, samt opinionsinstitut och dylikt för att pejla läget bland väljarna. Inte bara i syfte att mäta partisympatierna utan i minst lika hög grad för att undersöka stöd i olika frågor och underlätta strategiska val. I själva verket verkar DN:s rubriksättning och vinkling handla om den tröttsamma gamla misstänksamheten mot pr. Att det sedan inte verkar ha täckning spelar tydligen mindre roll. För alla som är intresserade av politiska kampanjmetoder är dock forskningsrapporten rekommenderad läsning. Andra skriver intressant om politik, opinionsbildning, pr.

Vad vill svenska folket?

Svenska Dagbladet har låtit opinionsinstitutet Sifo undersöka hur svenska folket vill att landet ska styras om Sverigedemokraterna skulle komma över 4-procentsstrecket i valet och de facto få en vågmästarställning i riksdagen. ”9 av 10 säger nej till SD-koalition” hävdar tidningen i sin rubrik. I själva verket framgår det av artikeln att hela 13 procent av de tillfrågade i undersökningen vill att en minoritetsregering ska samarbeta med Sd. Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Sven-Erik Österberg menar dock att siffrorna visar att det finns ett mycket starkt motstånd mot Sverigedemokraterna. ”Det kan ju ses som att 87 procent inte vill ha med dem att göra”, säger han till SvD. Och så kan man förstås resonera. Men 13 procent som vill ge Sd ett avgörande inflytande över politiken är samtidigt betydligt mer än vad någon opinionsmätning gett partiet i väljarstöd. Toivo Sjörén, chef för Sifos opinionsundersökningar, påminner dock om att drygt en tredjedel av väljarna i den här typen av mätningar brukar vara intresserade av okonventionella politiska lösningar – som exempelvis samarbete över blockgränserna. Men i val straffas ofta sedan de småpartier som gör det. Det har både folkpartiet och centerpartiet råkat ut för. Även DN, Aftonbladet och Expressen uppmärksammar i dag Sifoundersökningen. Andra skriver intressant om politik, Sverigedemokraterna, valet 2010.

Ett fritt, nytt år?

Vi skriver snart 2010 och ett nytt årtionde tar sin början. Vissa hävdar att allt blir bättre hela tiden, och på det stora hela ligger det mycket i det. Tyvärr finns det undantag, inte minst när det gäller människors frihet. Ett exempel på ett land där ofriheten ännu råder och som jag skrivit om en del tidigare, är Kuba. Trots ett delvis nytt politiskt ledarskap, där lillebror Raúl tog över styret från Fidel Castro – som då regerat i nästan 50 år, har nödvändiga reformer låtit vänta på sig. Positivt är dock att landet äntligen skrivit under två av FN:s konventioner om mänskliga rättigheter; konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Men som bland annat organisationen Reportrar utan gränser påpekat finns det fortfarande stora brister i exempelvis pressfrihetssituationen på Kuba. Bara under november fängslades en känd bloggare och en journalist vägrats utresetillstånd från landet. Reportrar utan gränser konstaterar att journalister och dissidenter på Kuba hela tiden övervakas, trakasseras och diskrimineras. Organisationen placerar landet på plats 170 av 175 på sitt pressfrihetsindex, mellan länder som Laos och Burma. Enligt Amnesty är yttrandefriheten på Kuba mycket begränsad på grund av att regeringen kontrollerar all media i enlighet med konstitutionen. Privat ägande av mediekanaler är förbjudet. Socialdemokratiska studentförbundets tidning Libertas tar i sitt senaste nummer (ännu ej på nätet) upp bloggportalen desdeCuba.com där det finns en gryende form av fri journalistik av och för Kubas invånare. Målet med sajten är att åsikten och idéer man inte hittar i regeringskontrollerade organ ska höras. Problemet är att bara c:a två procent av befolkningen har tillgång till internet. Det finns också lagstiftning som förbjuder internetanvändning i strid med det kubanska samhällets moraliska principer, vilka de nu är. I stället kopplar folk upp sig på utländska ambassader och sprider information från nätet via cd-skivor och usb-minnen. Kanske kan de ekonomiska reformer Raúl Castro genomdrivit, där syftet sägs vara att öka produktiviteten genom att stimulera till högre löneklyftor, ironiskt nog driva på Kubas utveckling i en mer demokratisk riktning. När budgeten för nästa år nyligen presenterades framkom nämligen att befolkningen kommer att få uppleva omfattande sociala nedskärningar nästa år till följd av landets dåliga ekonomi. När det påstådda socialistiska paradiset inte förmår leverera så är det inte otänkbart att det kubanska folket börjar söka efter förklaringar till landets ekonomiska motgångar på andra håll än i partipropagandan. Jag håller för min del tummarna för att fler på Kuba ska få upp ögonen för de lögner dess politiska ledare tutat i dem i över 50 år – och under 2010 påbörjar ett verkligt demokratiskt förändringsarbete. Andra skriver intressant om politik, demokrati, Kuba.

En genuin förändring är möjlig

Det är nu cirka nio månader kvar till valet och ska man tro på opinionsmätningarna förfaller de rödgröna ha ett tämligen stabilt övertag. I SvD/Sifos väljarbarometer inför årsskiftet är oppositionens försprång gentemot allianspartierna drygt 11 procentenheter. Moderaterna backar och socialdemokraterna går framåt. Också siffror från SCB visar att moderaterna går kraftigt tillbaka jämfört med majmätningen. Och i dag kom DN/Synovates decembermätning som även den visar att moderaterna tappar rejält i väljarstöd. De tre rödgröna partierna får tillsammans 49,4 procent mot 42,9 för de fyra regeringspartierna. Om de siffrorna skulle bli valresultat skulle socialdemokraterna kunna bilda en majoritetsregering tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet. För trots att Sverigedemokraterna får hela 5,3 procent enligt Synovate, räcker det inte för att kunna få en vågmästarställning. Man kan spekulera i vad moderaternas stora tapp beror på. Sifos Toivo Sjörén bedömer att den senaste tidens debatt om sjukförsäkringen har gjort att regeringen i dagsläget går miste om stöd från 350 000 potentiella väljare. Han drar också paralleller till hösten 2006. Då genomförde alliansen stora förändringar i arbetslöshetsförsäkringen, vilket direkt fick negativa effekter på opinionsstödet. I Fokus konstateras att sittande regeringspartier nästan alltid förlorar tre procentenheter av väljarstödet under sina år vid makten. Tappet är större under kristider och mindre när ekonomin går bra, men väljarflykten verkar inte gå att undvika. Tidningen citerar Johan Martinsson, valforskare i Göteborg, som slår fast att det ser mörkt ut för den sittande regeringen. Valrörelsen måste bjuda på något extraordinärt för att de ska kunna bryta den negativa trenden i opinionen. Men Mona Sahlin och hennes samarbetspartner får inte nu göra misstaget att luta sig tillbaks. Den politiska offensiv man bedrivit under hösten måste fortsätta. Konkreta alternativ till regeringspolitiken måste presenteras - inte minst på de områden där s fick smäll på fingrarna från väljarna 2006. Som Robert Noord klokt påpekar så tenderar socialdemokraterna att vara ett missnöjesparti. "Vi mår som bäst när folk är missnöjda med den borgerliga regeringen eller orättvisorna i samhället", skriver han. Den förnyelse av politiken och ledarskapet som Mona Sahlin initierat måste fortsätta och bära såväl fram till valdagen som i regeringsställning. Bara då kan det bli en genuin förändring. Andra skriver intressant om politik, opinion, valet 2010.