Jonas Morian | PromeMorian

På ny adress!

2011-10-31T13:53:00.000+01:00

Efter att ha bloggat sedan i mars 2005 har jag nu för första gången flyttat in under min egen domän – på riktigt. Varmt välkomna att uppdatera gamla länkar – Jonas Morian bloggar numera på promemorian.se/blogg!

Dags att dra vidare

2010-11-15T11:01:00.021+01:00

Från och med februari kommer jag att driva egen verksamhet på PromeMorian produktion. Samtidigt flyttar jag in i nätverksföretaget Rådhusgruppen City. Jag ska arbeta som skribent, föreläsare och kommunikationsrådgivare, både självständigt och i samarbete med de blivande kollegorna. Och det ska bli otroligt kul!

Formellt blir jag tjänstledig från Attendo Care, där jag jobbat i två och ett halvt år. Jag har trivts och utvecklats enormt mycket på Attendo men ser nu fram emot att få pröva på något nytt.

Detta betyder att jag kommer att sluta blogga här. I stället kommer man kunna läsa mina spaningar och kommentarer om politik och samhällsfrågor i Aftonbladet, på Makthavare.se samt på min nya sajt PromeMorian.se.

Självklart kommer dock den här sidan att finnas kvar - om inte annat som ett arkiv över drygt fem och ett halvt års bloggande.

Andra skriver intressant om Jonas Morian, Rådhusgruppen, Makthavare.se.

Spekulationer och odds

2010-11-15T06:20:00.000+01:00

Det finns inte mycket att tillägga i partiledarfrågan just nu, känns det som. Mona Sahlin har tagit konsekvensen av ett svidande valnederlag och att hon inte verkar fått partidistriktens förtroende att på allvar ta tag i det nödvändiga förnyelse- och förändringsarbetet av den socialdemokratiska organisationen och politiken.

Om detta skriver jag på Aftonbladet debatt. Där kan man också ta del av mina spekulationer om vem som tar över inom s.

På Makthavare.se kan man läsa om ett gäng som finns tillgängliga för den händelse att nya toppositioner inom partiet ska tillsättas, samt om hur oddsen ser ut för några tänkbara kandidater till ordförandeposten.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.

Jan Myrdal erkänner fel

2010-11-05T06:28:00.003+01:00

Justitieombudsmannen (JO) har efter en anmälan från två personer valt att rikta skarp kritik mot Forum för levande historia för utställningen Middag med Pol Pot samt ett filmklipp som använts för att marknadsföra satsningen:

(Observera att klippet ovan riskerar att plockas bort)

Forum för levande historia ville, i enlighet med sitt uppdrag om att "belysa de mörkaste delarna av mänsklighetens historia", dels skildra de fruktansvärda övergrepp och massmord som skedde i Kambodja under Pol Pot och de röda khmererna - och dels de ideologiska skygglappar och selektiva seende som fick en svensk delegation bestående av bland andra Jan Myrdal undvika att se vad som pågick när de besökte landet 1978.

Man kan självklart ifrågasätta om en statlig myndighet - som Forum för levande historia i formell mening är - ska bedriva sådan här verksamhet. Och genom åren har man också kritiserats för att vara opinionsbildande. Samtidigt ska man komma ihåg att också statliga museer och högskolor är myndigheter som genom utställningar, marknadsföring och andra satsningar gör nästan precis samma sak. Exakt vilka konsekvenser JO:s kritik nu får för Forum för levande historia och andra myndigheter som på olika sätt försöker levandegöra och illustrera historien ska bli mycket intressant att se.

Så vitt jag uppfattat kritiken från JO så handlar den framförallt om att Forum för levande historia anses ha förlöjligat de som deltog i resan till Kambodja. Eh, jaha? Men förlöjligade de inte sig själva rätt ordentligt genom att ställa upp som propagandister för Pol Pot? Och har inte minst Jan Myrdal fortsatt att förlöjliga sig genom att under alla år sedan dess vidhålla att han och hans kamrater inte gjorde något fel och att röda khmererna var missförstådda?

Och innebär JO:s kritik att Forum för levande historia samt statliga museer och högskolor inte heller får framställa svenska nazister på 1930-talet eller männen bakom Rasbiologiska institutet som löjliga personer?

Det enda riktigt positiva i spåren av JO:s beslut är att Jan Myrdal, sannolikt för första gången någonsin, nu erkänner att han haft fel. Dessvärre inte om Pol Pot, utan att han underlät att själv JO-anmäla Forum för levande historias utställning och film.

* * *

PS: Jo, jag har själv arbetat på Forum för levande historia och kan därför självklart ses som jävig i den här frågan. Mitt vikariat där tog dock slut för två och ett halvt år sedan, och jag har inte själv alls varit inblandad i utställningen Middag med Pol Pot.

Andra skriver intressant om Forum för levande historia, Jan Myrdal, Pol Pot.

Falsk matematik

2010-11-01T12:01:00.006+01:00

[UPPDATERAD] Aftonbladet slår i dag upp stort "varannan s-väljare" vill att Mona Sahlin ska avgå, enligt en Sifo-undersökning. Undersökningen och redovisningen av dess resultat är dock minst sagt tveksam.

I undersökningen uppger 440 personer av 1 000 tillfrågade att de röstat på socialdemokraterna "någon gång under de senaste fyra riksdagsvalen". Bara där finns det skäl att ana oråd. 440 av 1 000 motsvarar 44% och med tanke på att socialdemokraternas valresultat i dessa val varit betydligt lägre (2010: 30,66%, 2006: 34,99%, 2002: 39,8% och 1998: 36,38%) är Sifos urvalsgrupp antingen inte särskilt representativ eller så ljuger människor om vad de röstat på.

Dessa 440 personer fick sedan ta ställning till ett antal alternativa orsaker till socialdemokraternas låga valresultat i år. Störst andel av de tillfrågade (43%) valde alternativet "Utformningen av socialdemokraternas politik". 24% (c:a 105 personer) svarade "Partiledaren Mona Sahlin", 14% (61 personer) svarade "Samarbetet med vänsterpartiet", 13% (57 personer) kunde/ville inte svara och 6% (26 personer) svarade "Samarbetet med miljöpartiet".

105 personers svar är alltså vad som ligger bakom Aftonbladets slutsats att Sahlin "sänker partiet". Och inte fler än 180 personer (41%) har svarat ja på frågan om Mona Sahlin ska avgå som partiledare. 41% är inte "varannan". Precis lika många har för övrigt svarat nej. Notera dessutom att frågan inte säger något om tillfället för denna avgång. Visst, det ligger nära till hands att tolka det som att det är "omedelbart" som avses - men det framgår faktiskt inte av frågan. Självklart ska Sahlin avgå någon gång, men jag har inte uppfattat att det finns någon nämnvärd opinion inom partiet för att detta ska ske omgående.

Jag tror att socialdemokratin skulle göra sig själv en stor otjänst genom att nu peta partiordföranden. Det finns sannolikt många skäl till valförlusten, och pekar man ut en enskild syndabock är risken stor att den helt nödvändiga översynen av det politiska innehåll vi mötte väljarna med missas.

Därmed inte sagt att det inte kan behövas personförändringar i partiledningen - liksom en ordentlig organisationsöversyn. Men detta bör få ta sin tid. Ännu har vi inte hört ett ljud från de månghövdade arbetsgrupper som inom ramen för kriskommissionen tillsats för att ta fram "tydliga rekommendationer och förslag till åtgärder för partiets utveckling". Vi är många som väntar med spänning.

* * *

PS: Efter påpekande från en läsare har jag strukit en del av texten ovan. Jag hade uppenbarligen tänkt fel på en punkt, vilket dock inte förändrar min huvudtes om att frågeställningarna i undersökningen är märkliga och att tidningen gjort tveksamma tolkningar av resultaten.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin, Aftonbladet.

Follow the money

2010-10-29T12:14:00.009+02:00

Personligen tycker jag att mediedrevet efter moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten börjar bli osmakligt. Expressen stoltserar i dag med bilder på henne i tårar. Då känns det som att en och annan anständighetsgräns har passerats.

Det är beklagligt på flera sätt, inte minst eftersom det i kölvattnet av denna "affär" först nu börjar dyka upp de mer principiellt intressanta frågeställningarna.

Det var givetvis dumt av en riksdagsledamot som värnar om sin personliga integritet att låta sig bjudas på en studieresa av ett stort oljebolag när hon hade avsatta och inte fullt utnyttjade medel för just den typen av resor. Det var dumt, men knappast något som borde förtjäna löpsedlar. Betydligt märkligare var det i så fall att som folkvald - och partisekreterare - sitta i ett börsbolags styrelse, till synes utan sin partiledares kännedom.

Jag tycker att den principiella diskussionen borde handla om just det lämpliga i att som riksdagsledamot ha en massa arvoderade sidouppdrag, exempelvis i bolagsstyrelser. Ett känt exempel är Thomas Bodström som parallellt med riksdagsuppdraget tyckte sig hinna med att vara ordförande i Ecpat, bli invald i kyrkofullmäktige, återuppta sitt arbete som advokat och sitta i styrelsen för skolföretaget Pysslingen. Dels tar detta tid från det som borde vara en riksdagsledamots huvuduppdrag, men det innebär också att folkvalda har andra ekonomiska intressen som kan komma att påverka deras ställningstaganden i viktiga politiska frågor. Bara misstanken om att så kan ske skadar förtroendet för Sveriges riksdag.

Visst, folkvalda är skyldiga att anmäla "åtaganden och ekonomiska intressen" som exempelvis aktieinnehav, styrelseuppdrag eller "annan inkomstbringande verksamhet". Men detta register finns bara hos kammarkansliet i riksdagen och är inte tillgängligt för allmänheten med mindre än att man som medborgare begär att få se det. Det går inte att hitta på nätet, vare sig som lista eller vid presentationen av de enskilda ledamöterna.

Samtidigt bör tydligare regler kring politikers sidouppdrag inte innebära något förbud. Jag vill definitivt inte ha folkvalda som släpper allt engagemang med föreningsliv och näringsverksamhet bara för att de fått ett riksdagsmandat. Vill vi ha politiker som bottnar i verkligheten så måste vi tillåta sådant. I likhet med Widar Andersson vill jag självklart inte heller hindra riksdagsledamöter från att åka på studieresor eller andra sätt träffa företrädare för intresseorganisationer. Problemet uppstår när sådant inte redovisas öppet och det kan födas misstankar om otillbörlig påverkan.

Därför har nu Fredrik Reinfeldt, som starkt motsätter sig insyn i från var de generösa bidrag hans moderata parti fått kommer ifrån, klara trovärdighetsproblem. "Om Sverige ska bli ett land utan korruption krävs en lag för öppen redovisning av partibidrag", skriver Eva Franchell på Aftonbladet ledarsida - och det är lätt att instämma.

Andra skriver intressant om politik, moderaterna, Sofia Arkelsten, Fredrik Reinfeldt.

Dags att hamra fram nya idéer

2010-10-25T12:50:00.001+02:00

Det rör på sig en del i socialdemokratin. Några av rörelsens mer framstående personer inom politisk kommunikation ger sig i kast med nya jobb; Karin Pettersson som under valrörelsen varit partiets kommunikationschef har debuterat på Aftonbladets ledarsida där hon nu är chef och Eric Sundström är på väg att lämna partitidningen Aktuellt i Politiken (han inleder sitt farväl här) för att ta över Dagens Arena.

Båda de ovan länkade texterna är intressant läsning.

Karin Pettersson konstaterar att ”Det enda som är farligare för socialdemokratin än att förklara valnederlaget med det diffusa ’vänsterns kris’, är att hoppas att Reinfeldt kommer falla på eget grepp”. Hon påminner också om en läxa från Göran Perssons sista mandatperiod: ”enbart en opposition som faktiskt tar tag i sina problem blir en verkligt farlig utmanare”.

Eric Sundström är mycket tydlig med att krismedvetenheten inom s ”är under all kritik”. ”Vi mötte väljarna med samma politik och samma företrädare två val i rad”, skriver han – och tillägger att ”Vi förlorade båda gångerna”. Sundström menar även att s måste inse att moderaterna ”verkligen har förändrats och inte längre är ett ’miljonärsparti’ i väljarnas ögon”. Lösningen när det går dåligt är inte att skrika om ökade klyftor och bara företräda de som lämnas efter i Reinfeldts Sverige.

Tänkvärda ord från två kloka sossar.

Så vad kan då göras för att få fram de idéer och den politik som vi – trogen våra grundläggande värderingar – kan möta väljarna med 2014? I mitt gamla SSU- och partidistrikt, Stockholms län, drar man nu igång en egen tankesmedja. ”Syftet är att lyfta politiken och diskussionen och hitta den röda tråden i vad som är socialdemokrati i framtiden”, säger Haninges oppositionsråd Robert Noord som ska leda arbetet.

Noord, som gjort sig känd som en framsynt nytänkare, är ett utmärkt val för detta. Tanken är att inspirera till en ökad och bred idédebatt inom socialdemokratin, vilket verkligen behövs. Jag gillar också att man tar sig utgångspunkt i Stockholmsregionen – där socialdemokratin fortfarande står stark i många kranskommuner, men blir allt mer marginaliserade i huvudstaden. Här kan man uppenbarligen lära sig mycket av varandra.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Robert Noord.

Jobben är nyckelfrågan

2010-10-22T06:57:00.005+02:00

[UPPDATERAD] Pusselbitar om hur ledande socialdemokrater ser på valförlusten börjar trilla på plats. Tydligt är att stor vikt läggs vid jobbfrågan - och socialdemokratins brister på detta område.

I gårdagens DN (ännu ej på nätet) intervjuades Ardalan Shekarabi, som tillsammans med Anna Johansson leder partiets kriskommission. Shekarabi menade att ett av de stora problemen är att s "befinner sig i en identitetskris" och inte riktigt har hängt med i utvecklingen:

- Vi har inte i tillräckligt stor utsträckning uppdaterat vår identitet och politik. Det är stora samhällsförändringar vi ser i Sverige, uppgav han till DN.

Detta är kloka ord som partiets traditionalister och andra som verkar vilja vrida klockan tillbaka borde ta till sig.

I ett tal till LO:s representantskap i går sa Mona Sahlin, enligt KommunalArbetaren, att "Vi är en arbetarrörelse som ratades av dem som har ett jobb". Detta baserat på uppgifter om att bara 22 procent av dem som har ett jobb röstade på s medan motsvarande siffra för moderaterna var 32 procent.

Mot den bakgrunden är det nu absolut nödvändigt att socialdemokratin lyfter fram målet om att så många människor som möjligt lever på egen försörjning. Detta har egentligen alltid varit en kungstanke för s, på något sätt verkar det dock ha hamnat i skymundan.

Men det räcker självklart inte med att säga att jobben är viktigast. Det måste också till en trovärdig politik så att fler kommer i arbete och inte görs beroende av bidrag eller andra ersättningssystem. Detta är Ardalan Shekarabi tydlig med i DN-intervjun. Han nämner infrastruktursatsningar, bostadspolitik och forskning - men även företagens villkor.

Delar av detta är för övrigt nyckelfrågor i en annan brännande politisk utmaning: integrationen. Själv tror jag att socialdemokratin har allt att vinna på att nu vara tydlig med att integration inte är en invandrarfråga utan handlar om utanförskap. Vad som krävs är satsningar på bättre bostäder i levande miljöer, bättre utbildning och reella chanser till jobb.

Sahlin och Shekarabi förefaller vara viktiga saker på spåren. Jag hoppas få höra mer från kriskommissionen om detta. Tills vidare rekommenderas Makthavare.se:s spaning om en s-debatt på en något otippad arena.

* * *

PS: Läs gärna DN:s ledarskribent Johannes Åmans kommentar om intervjun med Shekarabi - i väntan på att tidningen lägger ut den senare på nätet.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Ardalan Shekarabi, Mona Sahlin.

Kan socialdemokraterna vinna valet 2014?

2010-10-18T10:03:00.004+02:00

På många håll pågår nu olika former av valanalysarbete. Siffrorna, budskap och budbärare skärskådas - och förhoppningsvis kan allt detta arbete resultera i underlag för socialdemokratin att stå bättre rustade 2014 är vad som var fallet i år.

Socialdemokraternas partistyrelse har tillsatt en kriskommission med fyra arbetsgrupper. Arbetet leds av Anna Johansson och Ardalan Shekarabi, och i grupperna ingår ett stort antal människor.

Även på sajten Eftervalsdebatt.se och på DagensArena.se diskuteras valet och valresultatet ur perspektiv som är intressant för mig som socialdemokrat.

I Fokus konstateras att när moderaterna efter sitt förlustval 2002 satte samman en analysgrupp så sköttes detta arbete i en betydligt trängre krets. Det är tydligt att det är stora skillnader mellan hur s och m organiserar och bedriver sitt politiska arbete. Moderaterna beskrivs i tidningen som "ett väljarorienterat kampanjparti där partiledningen har en stark ställning och öppet mandat – så länge det går bra", medan socialdemokraterna sägs vara "ett medlemsorienterat folkrörelseparti där både lokalorganisationen och partistyrelsen har inflytande över vad partiledningen gör".

Båda modellerna har sina fördelar - och nackdelar.

Jag tillhör dem som tror att det måste till organisatoriska förändringar inom s innan vi på allvar kan ompröva politiken på allvar, och på så sätt vara valbara 2014. Den förändring som verkar vara på gång; en sammanslagning av partistyrelse och riksdagsgrupp till en juridisk enhet, är ett steg på vägen. Men man borde också våra ställa sig frågan om socialdemokraternas drygt hundraåriga organisationsstruktur med partidistrikt, arbetarekommuner och s-föreningar verkligen är det mest ändamålsenliga i dag.

Jag vill påminna om ett väldigt bra inlägg i den här debatten från Sandro Wennberg, som skriver en berättelse hur det skulle kunna bli när vi tittar tillbaks på valet 2014:

Kommissionen fick i uppdrag att föreslå stora förändringar i hur partiets sidoorganisationer är organiserade och hur den tidigare rörelsen skulle öppna sig mot andra delar av civilsamhället. Partiorganisationen skulle göras om så att partidistrikten skulle slås samman i regioner och bli basen för partiengagemanget. Begreppet ”partimedlem” användes inte längre och begreppet Arbetarekommuner slopades. Det blev möjligt att organisera sig i nationella nätverk som inte hade någon koppling till en geografisk ort.

Jag hoppas att kriskommissionärer och människorna i socialdemokratins ledning tar till sig av detta. Efter två valförluster och en kräftgång i opinionen under tio års tid så måste vi borra djupare hos oss själva innan vi kan begära väljarnas mandat igen.

Andra skriver intressant om socialdemokraterna, val 2010, val 2014.

Snabba ryck

2010-10-15T08:43:00.002+02:00

Lena Mellin om Thomas Bodström i går: "lämnar han riksdagen [...] är hans politiska karriär sannolikt slut".

Lena Mellin om Thomas Bodström i dag: "vi har inte sett honom för sista gången. Den saken är säker."

Att leva i Bodströmssamhället

2010-10-14T09:37:00.004+02:00

I går slog riksdagens talman och riksdagspartiernas gruppledare fast att reglerna inte tillåter att man som folkvald är föräldraledig på deltid. Därmed tvingas Thomas Bodström välja mellan att åka hem till Sverige eller hoppa av sitt riksdagsuppdrag. Ännu har han inte bestämt sig hur han ska göra.

Man kan anlägga många olika perspektiv på fenomenet Thomas Bodström och turerna kring hans önskan att tillbringa ett halvår i USA med sin familj. Aftonbladets ledarskribent Eva Frachell tycker att det är en stor gåta "hur ett helt parti har kunnat fortsätta att gulla med en politiker som inte vill ta normalt ansvar". Och tidningens inrikespolitiska kommentator Lena Mellin menar att om Bodstrom lämnar riksdagen så "är hans politiska karriär sannolikt slut".

Med all respekt för Franchell och Mellin så tror jag att de har rejält fel. De underskattar Thomas Bodströms styrka. Det är definitivt för tidigt att räkna ut honom.

Faktum är att om han nu skulle välja att stanna i USA med familjen och därmed lämna sin riksdagsplats så placerar han sig på ett strategiskt avstånd från den plågsamma eftervalsdebatt som socialdemokratin nu tvingas gå igenom och kan välja att fortsätta kommentera politiken genom sin blogg. Han kan på så sätt skapa sig en stark plattform utanför riksdagen och den traditionella socialdemokratiska partistrukturen. Vad han sedan väljer att göra från denna plattform är en öppen fråga. Själv skulle jag bli mycket förvånad om inte hans namn kan förekomma flitigt i diskussionerna om en eventuell ny s-ordförande inför nästa ordinarie partikongress.

Thomas Bodström kommenterar i dag själv frågan om sin ledighet på Aftonbladet Debatt. Även jag har inbjudits att kommentera fallet, och jag konstaterar att detta knappast är det sista vi hör av Bodström inom politiken. Jag tror att han representerar något nytt i svensk politik som vi kan komma att få se mer av; människor som kombinerar en gedigen politisk övertygelse med att vara egna starka varumärken. De balanserar på såväl den partipolitiska vägen som andra, delvis parallella stigar. De är trogna men inte alltid lojala. Och de innebär en högre grad av oförutsägbarhet för såväl sina partier som oss väljare.

Andra skriver intressant om politik, Thomas Bodström, socialdemokraterna.

Tillfällig bloggflytt!

2010-07-03T07:00:00.001+02:00

På söndag drar årets Almedalsvecka i gång, och jag är där för nionde året i rad.

De senaste åren har jag bloggat intensivt därifrån, dels på min egen blogg - men också på Almedalsbloggen, som numera heter Makthavare.se.

Så blir det också i år. Den här gången är vi ett rekordstort kanongäng! Läs mer om det här.

Men från och med i dag är det också officiellt att jag slår mina bloggpåsar ihop med ingen mindre än Johan Ingerö (som även bloggar här och här). Tillsammans kommer vi, med start från Almedalsveckan, och fram till och med valet (plus kanske någon vecka till) blogga tillsammans på Aftonbladet.se under vinjetten Proffstyckarna.

Det kommer att bli otroligt kul!

Vi skriver naturligtvis våra egna inlägg utifrån våra respektive ganska olika politiska perspektiv. Ändå blir kanske tonen på Proffstyckarna en lite annorlunda än den vi vanligen håller på våra egna bloggar. Åtminstone jag ser det här som en sorts public service-satsning där vi redogör för rejält skilda politiska synsätt, men ändå försöker ha en mer resonerande ton än vad man vanligen möter i debatter. Samtidigt är ingen av oss särdeles partitrogna så det kan nog bli en del internkritik i det vi skriver också.

Jag hoppas verkligen på mycket feedback från er läsare! Det är för er vi gör den här satsningen. Låt oss veta vad ni gillar och inte; vad ni vill ha mer respektive mindre av. Jag lovar inte att leverera, men jag lovar att ta till mig av vad ni skriver.

Nåväl, nu är det lördag morgon och om några timmar sitter jag på färjan på väg mot Gotland och Almedalen. Läs mer om detta på Makthavare.se och Proffstyckarna.

Andra skriver intressant om politik, Almedalen, Johan Ingerö, Makthavare.se, Proffstyckarna.

Tunnelbanan mest kostnadseffektiv

2010-06-22T12:18:00.004+02:00

Dagens Nyheter uppmärksammar i dag (tyvärr inte på nätet) en ny rapport som Stockholms handelskammare låtit ett konsultföretag ta fram. I rapporten jämförs kostnader för investering, drift och fordon mellan olika former av kollektivtrafik – och kanske något överraskande kommer man fram till att tunnelbana sammantaget blir billigast per passagerare.

Förutsättningen är dock att underlaget är minst 45 000 resenärer. Men redan i dag har Stockholms kollektivtrafik nästan 2,5 miljoner resor varje dag, och Stockholms län växer med i genomsnitt 104 personer varje dag. Detta ställer stora krav på framtidens kollektivtrafik.

I den befolkningstäta Stockholmsregionen med ett omfattande pendlande och ett stort antal korta resor är följaktligen tunnelbanan det bästa alternativet. Stockholms handelskammare konstaterar att tunnelbanan är billigast att bygga och driva, ungefär en tredjedel av kostnaden för spårväg. Därför menar de att det snarast borde planeras för att bygga ut tunnelbanan.

Som tunnelbaneentusiast gläder jag mig åt att socialdemokraterna i Stockholms läns landsting och stadshus har en rad förslag till utbyggd tunnelbana. Det handlar om nya linjer och förlängningar, men också om att vässa tekniken så att SL kan sätta in fler tåg.

Läs även vad HBT-sossen skrivit om dessa satsningar och handelskammarens rapport.

Andra skriver intressant om politik, stockholm, tunnelbana.

Testar en ny grej

2010-06-22T11:33:00.004+02:00

I vänsterspalten här på bloggen, under mina fasta länkar till andra bra bloggar, finns nu en fiffig s k widget som bland annat visar vilka som senast länkat hit - och vilken politisk inriktning dessa har.

Pretty sweet.

Har du en egen blogg och vill ha en motsvarande widget? Hyggliga Politometern bjuder.

(Tipstack till Martina Lind.)

Andra skriver intressant om bloggosfären, statistik, Politometern.

Opinionsundersökningar, medier och folket

2010-06-21T07:03:00.007+02:00

Sahlin i uppförsbacke

2010-06-16T09:15:00.000+02:00

Nu har mandatperiodens sista partiledardebatt i riksdagen startat – och Mona Sahlin har en hyfsad uppförsbacke.

De opinionsundersökningar som presenterats den senaste tiden visar med all önskvärd tydlighet att valet i höst är långt ifrån avgjort. Det är knivskarpt jämt mellan blocken, samtidigt som c, kd och Sd balanserar på riksdagstrappans tröskel.

Mona Sahlin behöver nu alla framgångar hon kan få. I stället kommer bakslag på bakslag.

Göteborgs-Posten publicerade precis en Sifoundersökning enligt vilken bara varannan socialdemokratisk väljare ville se Sahlin som statsminister. Av samtliga svarande föredrog endast 16 procent henne framför Fredrik Reinfeldt.

Och när Dagens Nyheter låtit Synovate undersöka vem av valets huvudmotståndare som är bättre på de viktiga framtidsfrågorna vinner Reinfeldt stort.

Det här är tuffa omständigheter att ställas inför. Ändå har Mona Sahlin gång på gång visat att hon klarat av att gå stärkt ur motgångar. Om hon kommer att klara det även denna gång är för tidigt att säga. Klart är åtminstone att hon inte kommer att kunna göra det själv; samarbetspartnerna i v och mp måste tydligt stå upp för henne som statsministerkandidat. Men framförallt måste förstås de väljare som i opinionsundersökningar säger sig rösta på socialdemokraterna ställa sig frågan varför de samtidigt uttrycker bristande förtroende för den chans som nu finns att byta regering.

Andra skriver intressant om politik, val 2010, Mona Sahlin.

Inget utrymme till salu

2010-06-09T13:04:00.001+02:00

Det är häpnadsväckande hur okunnigt och dumt en del företag agerar i sitt marknadsföringsarbete. Att mejla ut ett erbjudande om att ”köpa ett blogginlägg” med en text om ”poker eller casino” – inklusive länkar – för 200 kronor är, upplysningsvis, inte ”bra med pengar”. Det är bara förolämpande, Philip på Diamondbet.

Allvarligt, vad hade du förväntat dig?

Det här är en blogg om politik, medier och samhällsfrågor – vilket jag deklarerar ganska tydligt. Jag har under de drygt fem år jag bloggat aldrig skrivit om poker eller nätkasinon. Och jag tänker inte börja göra det för 200 spänn.

Däremot ska jag hålla ögonen öppna efter om andra gör det. Det kan bli intressant att se vilka som inte värderar sin integritet och heder högre än så.

Andra skriver intressant om bloggosfären, marknadsföring, Diamondbet.

En gräns för sex?

2010-06-07T21:13:00.000+02:00

I helgen rapporterade TV4 Malmö att en åklagare vill få det rättsligt prövat hur mycket våld som man enligt lagen kan samtycka till när man har sex.

Detta har även skrivits om i Sydsvenskan, DN och SvD.

Bakgrunden är ett fall där en 16-årig flicka/ung kvinna kommit i kontakt med en 32-årig man genom en sexsajt och – efter gemensam överenskommelse – haft BDSM-sex.

Man kan självklart ha synpunkter på ålderskillnaden mellan de båda, men faktum är att 16-åringar betraktas som sexuellt myndiga i Sverige och det finns inga undantag eller specialformuleringar i lagstiftningen som reglerar vilken form av sex som är tillåtet eller inte.

Åtalet handlar om att mannen anses ha gjort sig skyldig till grov misshandel. Han sägs ha ”använt tillhyggen” och ”visat hänsynslöshet”, enligt åklagaren. Värt att notera är att det alltså inte väcks åtal om våldtäkt, eftersom båda parter uppenbarligen varit med på – och på förhand kommit överens om – de sexuella handlingar som skett.

Åklagaren uppger att hon ”vill ställa på sin spets” att även om människor säger att de är överens så får man inte ”misshandla någon grovt”. Därför ska tingsrätten ta ställning till om BDSM-sex mellan samtyckande människor av laglig ålder kan vara grov misshandel och om flickan/kvinnan kunde samtycka till detta.

I mina öron låter detta fullständigt absurt. Staten bör rimligen inte lägga sig i människors sexliv, så länge det sker i samtycke mellan alla inblandade parter. Det förefaller onekligen finnas en tydlig underton av moralism i det här åtalet, baserat på vissa människors oförståelse för andras sexuella preferenser.

En viktig brasklapp dock: Mellan raderna i medierapporteringen sägs det att flickan/kvinnan i det här fallet är ”en ung tjej som mår väldigt dåligt”. TV4 uppger att hon har en historia av självskadebeteende. Kanske borde då i stället åtalet handla om att en påtagligt äldre person eventuellt utnyttjat en ung kvinna med psykiska problem. Det torde vara relevant att pröva rättsligt – inte huruvida våldsamt sex är lagligt eller inte.

Skulle nu mannen i det här fallet däremot fällas för grov misshandel skapar det ett mycket intrikat prejudikat. Är blåmärken efter sex ett tecken på att olagligheter har skett? Rivmärken? Ömma kroppsdelar?

Läs för övrigt gärna också vad t ex Helena Bergman, Per Pettersson och Hanna skriver.

Andra skriver intressant om samhälle, sex, BDSM.

Opinion, mediespekulationer och kompromisser

2010-06-07T06:27:00.003+02:00

I takt med att opinionssiffrorna sett allt dystrare ut för s – och vissa mätningar säger att moderaterna gått om socialdemokraterna som Sveriges största parti – så har också medierapporteringen i allt högre grad inriktat sig på att utmåla Mona Sahlin som förlorare och syndabock.

SVT:s Mats Knutson tror att ”krisen” i opinionen för s just nu ”måste uppfattas som synnerligen allvarlig i Mona Sahlins kansli”. Han gör också bedömningen att vid ett valresultat där moderaterna är lika stora eller större än socialdemokraterna, samtidigt som alliansen sitter kvar, ”lär Mona Sahlin få lämna sitt partiledaruppdrag omgående”.

I Aftonbladet talas det om ”Sahlins krasch”, och en rad s-profiler ger sin syn på vad som gått snett. Bland annat sägs den rödgröna koalitionen signalera att socialdemokraterna ”inte kan stå på egna ben”. Det pekas på otydligt ledarskap; Sahlin ska ha ”kompromissat för mycket” och inte tillräckligt visat att det är hon/s som har kommandot. Det talas också om interna konflikter där de rödgröna ”framstår som splittrade”.

Lena Mellin pekar i stället på att tillbakagången för socialdemokratin kommit efter att de rödgröna presenterat sitt budgetalternativ. Hon slår fast att ”löftena till väljarna inte blev någon succé”.

Statsvetarprofessor Ulf Bjereld, tillika socialdemokrat, menar att s tappat stöd på grund av det rödgröna samarbetet. SvD:s PJ Anders Linder drar det ett steg längre: ”de rödgröna partierna snarare sänker än lyfter varandra”.

Mona Sahlin själv kommenterar i Dagens Nyheter opinionsläget med att ”det självklart [är] intressant vad just socialdemokratin får, men det är om vi får en rödgrön regering som avgör om vi vinner valet eller inte”.

Värt att notera är att Sahlin i SR:s Gomorron världen betonar att det rödgröna samarbetet är inriktat på det här valet, men att ”alla saker handlar om från val till val och väljarnas dom i valet måste de partier som förlorar respektive vinner dra slutsatser av”.

Och detta är en rimlig hållning – inte minst om Sverigedemokraterna faktiskt kommer över 4-procentsstrecket på valdagen. I Fokus lanserar Martin Ådahl den ”osannolika men logiska lösningen” att s och m i ett sådant läge ”hoppar över småpartierna och gör upp”. Ådahl menar att det inte är en så främmande tanke med Mona Sahlin som statsminister, Fredrik Reinfeldt som utrikesminister och Anders Borg som finansminister.

Själv tror jag inte på en sådan konstellation, men jag hoppas verkligen att partistrategerna i båda blocken har förberett sig på en parlamentarisk situation där ingen sida får egen majoritet i riksdagen och där Sd är vågmästare. I ett sådant läge måste alla vara beredda att kompromissa.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, val 2010.

En tradition av mygel och tystnad

2010-05-27T06:46:00.005+02:00

[UPPDATERAD] Ett av de första inlägg jag skrev när jag började blogga för drygt fem år sedan handlade om medlemsfusk inom socialdemokratin och ”den kultur av mygel och maktfullkomlighet” som allt för länge präglat Stockholms arbetarekommun. Jag har tyvärr fått tillfälle att återkomma till det temat många gånger sedan dess.

I går kunde TV4 Nyheterna rapportera om misstankar om fusk med nomineringsprocessen inom socialdemokraterna i Stockholm. En person ska ha nominerats av åtta s-föreningar, varav tre är helt nya och har knappt några medlemmar. Och i en av föreningarna som nominerat politikern är bara hans släktingar medlemmar, enligt granskningen.

Även Svenska Dagbladet och Expressen uppmärksammar detta.

Det som förenar flera av de nominerande föreningarna är dessutom att de är så kallande invandrarföreningar vars medlemmar har turkisk bakgrund. Inom Stockholms arbetarekommun finns fortfarande något som kallas Invandrarutskottet som rekryterar och profilerar politiker med invandrarbakgrund samt arrangerar utbildningar för olika uppdrag. Och det har av tradition funnits gott om ”turkiska” s-föreningar i norra Stockholm.

Redan när jag var SSU-aktiv i Kista för 25 år sedan ironiserades det en del över Turkiska SDUK (socialdemokratisk ungdomsklubb), där medelålders män drack kaffe, rökte och var högljudda. Och redan då muttrades det en hel del om märkligheter i samband med nomineringar och val. Men vad jag minns så gjordes det aldrig något åt detta.

Problemet är inte att vi har s-föreningar baserade på etnisk härkomst. Människor får självklart organisera sig hur de vill. Att man däremot institutionaliserar vissa föreningars inflytande i exempelvis nomineringsarbetet genom särskilda utskott är ett demokratiskt problem.

Alexandra Einerstam har på ett förtjänstfullt sätt redogjort för de märkligheter som pågår i samband med nomineringar och val i Stockholms arbetarekommun (läs om detta här, här och här).

Tomas Rudin, som har en närmast unik roll motsvarande lokal partisekreterare för s i Stockholm, säger till TV4 att det inte har någon betydelse för nomineringsprocessen hur många föreningar som nominerar en viss kandidat. Alla som är eller varit aktiva i arbetarekommunen vet dock att detta inte är sant.

Efter den massiva uppmärksamheten som följde efter avslöjandena om mygel i valprocesserna hos moderaterna i Stockholm borde det ha varit självklart att det skulle komma uppföljande granskningar av socialdemokraterna. Personligen välkomnar jag detta. Det är hög tid för oss att ta bladet från munnen och sätta stopp för mygel och fusk. Alla vinner i längden på det, inte minst demokratin.

* * *

PS: Läs gärna också Sandro Wennbergs inlägg om detta på bloggen Partistaten.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Stockholms arbetarekommun.

Motstridiga besked i opinionen

2010-05-25T10:28:00.005+02:00

[UPPDATERAD 3] I dag presenterar Aftonbladet/United Minds en ny väljarbarometer enligt vilken avståndet mellan allians- och oppositionspartierna krymper. Alliansen ökar i den med 0,7 procentenheter till 45,0 procent, medan de rödgröna tappar 1,1 procentenheter till 47,5 procent.

En annan mätning, från Skop, som publicerades av bland annat Svenska Dagbladet häromdagen visade däremot på egen majoritet – 50,4 procent – för de rödgröna. Enligt Skop ökade man därmed ledningen mot allianspartierna (45,3 procent) från 3,5 till 5,1 procentenheter jämfört med mätningen före. Här ligger också kd precis på riksdagsgränsen med 4 procent.

Skop menar att det är moderaterna, åter över 30-procentstrecket, som drar upp siffrorna för de borgerliga. Övriga allianspartier backar.

United Minds instämmer i att moderaterna ökar och att folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna går bakåt. I samma mätning verkar miljöpartiet tappa mest, 1,7 procentenheter, och landar på 10,0 procent. Socialdemokraterna och vänsterpartiet går båda svagt uppåt med 0,5 respektive 0,1 procentenheter. Skop noterar i stället lindriga tillbakagångar för s (33,7 jämfört med 33,6 månaden innan) och mp (10,9 jämfört med 10,3). I stället ser v ut att öka till 5,8 procent från 4,5.

En av de största skillnaderna mellan mätningarna handlar om Sverigedemokraterna som enligt United Minds ökar med 1,3 procentenheter till 5,5 procent och skulle därmed få en vågmästarroll i riksdagen. Skop menar tvärtom att Sd sjunker klart under riksdagsspärren, från 5,0 till 2,9 procent, ett ras som sägs vara statistiskt säkerställt.

Ännu har ingen uppdaterad ”poll of polls” publicerats, där resultaten av samtliga publika opinionsundersökningar vägts samman. När så sker kan kanske en tydligare bild av läget utkristallisera sig.

Att de opinionssiffror som nu kommer fram är betydelsefulla torde det inte råda någon tvekan om. Valforskaren Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, konstaterar att mätningar från maj och april ofta hamnar nära det slutgiltiga valresultatet.

Det skulle i så fall betyda att de rödgröna vinner över den borgerliga alliansen. Men de flesta mätningar tyder på att resultatet kommer att bli jämnt; det står och väger mellan blocken.

* * *

PS: Nu har SVT:s valsajt publicerat ett uppdaterat väljarindex - alltså en ”poll of polls” där resultaten från ett stort antal publika opinionsundersökningar (Demoskop, Novus, Sentio, Sifo, Synovate och United Minds) vägts samman. Enligt detta index har de rödgröna 48,7 och allianspartierna 45,7. Sd hamnar med 4,1 precis ovanför riksdagsspärren och får en vågmästarroll. Det tycks alltså bekräfta det Mikael Valtersson skriver i sin kommentar till detta inlägg.

Värt att notera är att i Svensk Väljaropinion, en poll of polls sammanställd av Novus, får de rödgröna 50,2 procent och alliansen 44,0. Siffror från Sentio och United Minds ingår dock inte här.

Andra skriver intressant om politik, opinion, val 2010.

Brister i partitest avslöjade

2010-05-21T06:49:00.006+02:00

De senaste dagarna har många bloggare kommenterat Svenska Dagbladets valkompass och påpekat orimliga resultat de fått när de testat vilket partis åsikter de ligger närmast. Inte minst har många socialdemokrater - däribland jag själv - förvånats över att i fallande ordning ansetts haft mest gemensamt med v, fi och mp, och först därefter med s. Faktum är att det verkat vara i det närmaste omöjligt att få resultatet sosse i testet. Även de som svarat att de är för euron och Nato-samarbete har "blivit" vänsterpartister.

Men även många piratpartister har protesterat mot att de, trots ihärdiga försök, inte lyckats få upp sitt parti i topp. Och påtagligt många som gjort testet har också fått höga poäng för Sverigedemokraterna – trots att de svarat att invandring berikar Sverige.

I går kväll kunde dock Makthavare.se avslöja skälet till dessa märkliga resultat. I korthet fungerar det så här: varje svar på varje fråga är kopplad till en viss "vikt" för ett parti. I SvD:s test är kopplingen gjord så att man bara får ”poäng” för att hålla med om vad ett parti tycker. Om ett parti tycker det starkt får man fler poäng. Om partiet tycker det mindre starkt får man färre poäng. Om man däremot inte håller med om ett partis åsikt ger det 0 poäng. Om du exempelvis är emot förmögenhetsskatt i testet bidrar det lika mycket till din poäng som s- och v-väljare, men om du är för förmögenhetsskatt blir du mer v än s.

Makthavare.se:s granskning visar att det är klart lättast att "bli" vänsterpartist i testet. S ligger klart under övriga riksdagspartier. Sd kan lätt kila sig genom blocken, dels genom att man inte har så väldigt låg vikt totalt, dels genom att man förutom synen på invandring har en hög vikt på en annan profil av frågor än övriga partier.

Det ska nu bli mycket intressant att se hur inte minst socialdemokraterna kommer att reagera på detta.

Läs för övrigt gärna bloggreaktioner på SvD:s test från Eva-Lena Jansson, Peter Andersson, Anna Ardin, Jesper Räf och Per Ankersjö.

Andra skriver intressant om politik, Svenska Dagbladet, val 2010.

DN och sanningen

2010-05-16T09:20:00.004+02:00

Opinionsundersökningar och prognoser fortsätter att komma tätt. I går presenterade DI och Novus en ny mätning som bland annat visade vilket regeringsalternativ de tillfrågade trodde kommer att bilda regering efter riksdagsvalet i höst. Resultatet var ökad tilltro för alliansen och minskad för de rödgröna. Så långt inget märkligt.

Dagens Nyheter valde dock att rapportera detta lite annorlunda. Jag hittar dessvärre inte notisen på nätet, men kolla gärna på bilden här intill. "En vinnare, enligt svenska folket" lyder DN:s bildtext till ett porträtt på en leende Fredrik Reinfeldt. 37 procent tror att Reinfeldt sitter kvar som statsminister, slås det fast. Först på slutet noteras att ännu fler, 44 procent, tror att det blir Mona Sahlin som bildar regering.

Så kan man också vinkla det.

En opinionsmätning som faktiskt undersökt hur människor skulle rösta om det var val i dag presenteras i Svenska Dagbladet. Enligt Sifo består gapet mellan allianspartierna och de rödgröna. Samtidigt lever både kristdemokraterna och vänsterpartiet farligt runt 4-procentsspärren. V ser ut att hänga kvar med 4,3 procents stöd, medan kd trillar ur med 3,5. Även Sd hamnar utanför riksdagen, ett ras som är statistiskt säkerställt.

I SvD:s ledarblogg sägs skillnaden mellan blocken minska "med några tiondelar" från 3,5 till 3,1 procentenheter. Men faktum är ju att alliansen inte rimligen kan tillräkna sig kd:s 3,5 procent, då de i opinionsundersökning efter opinionsundersökning legat på 4-procentsgränsen - och ofta under den. Den reella skillnaden mellan blocken är därmed större än vad ledarredaktionen vill ge intryck av.

På nyhetsplats hänvisar för övrigt SvD:s Göran Eriksson till interna s-mätningar där man bland annat låtit djupintervjua centersympatisörer - och drar slutsatsen att de centerpartistiska kärnväljarna är klart färre än fyra procent. Dessutom lutar de tveksamma c-väljarna åt socialdemokraterna.

Ligger det någon sanning i detta är det enormt dåliga nyheter för alliansen. Att moderaterna är det enda parti på högerkanten som går signifikant framåt i Sifomätningen visar att väljarna uppfattar m som det egentliga dragloket. Och ett starkt parti av fyra räcker inte för att säkra regeringsmakten. Skulle både kd och c åka ur riksdagen så ökar dels Mona Sahlins chanser att bli statsminister dramatiskt, men dessutom skulle alliansen i praktiken vara utplånad.

Andra skriver intressant om politik, Dagens Nyheter, val 2010.

Hur röd är mp:s gröna dröm?

2010-05-14T11:53:00.002+02:00

I dag drar miljöpartiet igång sin kongress. Bland annat ska man fatta beslut om valmanifest – och partistyrelsen hoppas att man ska besluta om att gå till val på ”en politik för en grön omställning som skapar nya jobb, ökad trygghet och ett starkare Sverige”.

Jag har tidigare ifrågasatt borgerliga ledarskribenter som velat utmåla dagens gröna miljöparti som alltmer socialistiskt rött. Men uppenbarligen upplevs mp som hotfullt, vilket illustreras av att nu även Expressen på ledarplats etiketterar partiet som ”de röda”, samt en mycket satirisk krönika i Svenska Dagbladet raljerar om ”En dag i gröna Sverige”.

Men som det konstateras i Dagens Nyheter så bedömer strategerna i miljöpartiets ledning snarare att det nu finns ett utrymme för partiet att mer varaktigt knyta till sig stora väljargrupper som inte är så inriktade på höger-vänster-frågor. Redan i höstens val hoppas partiet bli större än socialdemokraterna och moderaterna i vissa kommuner. En nyckel för att lyckas är att locka medelklassen i städerna.

Det som talar för att de kan lyckas är att, som Nisha Besara skriver i Dagens Arena, miljöpartiet ”skiljer ut sig på många sätt i den svenska riksdagspolitiken”.

Mp är, enligt Nisha Besara, ”radikalt på ett genomgripande och systemkritiskt sätt, som inget annat parti vågar vara”. Man är inte rädda för väljarna utan utmanar dem att hänga med in i framtiden.

Det betyder dock inte att de alltid träffar rätt i sina ställningstaganden. Personligen har jag väldigt svårt för mp:s tillväxtkritik, idéer om friår och en del annat. Men jag instämmer i att socialdemokratin är i starkt behov av radikalt nytänkande på många områden. Och där kan förslag som sänkt moms på tjänster; höjda miljöskatter; ökade anslag för innovationer, produktutveckling och miljöteknikutveckling, samt tredelad föräldraförsäkring vara välkomna inslag.

* * *

PS: Följ gärna bevakningen av mp-kongressen på Makthavare.se och Twitter.

Andra skriver intressant om politik, miljöpartiet, val 2010.

Det här med frihet...

2010-05-12T06:20:00.009+02:00

[UPPDATERAD] Förra året hade vi en nettoinvandring till Sverige på 63 040 personer. Det kan man tycka är mycket eller lite, men personligen hade jag gärna sett att vi hade varit mer generösa och i princip haft öppna gränser.

Jag tycker att det är fantastiskt att Sverige är ett land människor söker sig till när de på andra håll utsätts för politisk eller religiös förföljelse och förtryck, och inte får leva eller uttrycka sig som de själva vill. Därför blir jag så bedrövad varje gång jag läser om idioter som inte förstår betydelsen av yttrandefrihet och människors rätt till självbestämmande.

Och med idioter menar jag exempelvis homofober som attackerar människor i samband med Pride, nazister som ger sig på invandrare samt "antirasister" som tar till våld mot sverigedemokrater och andra politiska ytterlighetsfigurer.

Men till gruppen idioter räknar jag också dem som i går överföll konstnären Lars Vilks i samband med en föreläsning på Uppsala universitet, och då också misshandlade två poliser. Ingen verkar vid tillfället ha blivit allvarligt skadad, men att människor tar till våld för att hindra någon att utöva sin yttrandefrihet - ironiskt nog just i samband med en föreläsning om yttrandefrihetens gränser - är självklart illa nog.

I måndags greps för övrigt en "ledande socialdemokratisk kommunpolitiker" från Stockholmstrakten, misstänkt för inblandning i en planerad kidnappning av dottern till en av politikerns bekanta - en diplomat som kommer att utvisas. Enligt uppgift ska politikern ha varit familjerådgivare åt diplomatens familj. Orsaken till kidnappningsplanerna var att diplomatens dotter inlett ett förhållande med en man mot pappans vilja.

Att det är åtminstone en idiot inblandad i den här historien förefaller uppenbart. Däremot vill jag avvakta med att sätta den stämpeln även på s-politikern i fråga, då det framkommit uppgifter om att han bara försökte medla i en infekterad familjefejd.

Det som gör Sverige till ett fantastiskt land är bland annat det faktum att konstnärer, komiker och vem som helst i övrigt får uttrycka vanvördiga saker om till exempel religion och religiösa förgrundsgestalter - även om det finns de som tar illa upp av det. Vill man inte ta del av detta så går det utmärkt att låta bli. Ingen tvingar någon att gå på en Lars Vilks-föreläsning eller att titta på hans verk. Vi har också en laglig rätt att inleda förhållanden med vilka vi vill, oavsett vad föräldrar eller andra må tycka om det. Och ja, det är ganska fantastiskt.

I går var jag och såg en föreställning med Magnus Betnér som bland annat pratade en hel del om det här med yttrandefrihet och människors rätt att få leva sina liv som de själva vill. Kloka och viktiga ord! Nedanstående klipp är från ett annat tillfälle, men väl värt att se ändå:

* * *

PS: För andra aspekter på svårigheterna med att respektera yttrandefriheten, läs Peter Santesson-Wilson.

Andra skriver intressant om politik, samhälle, yttrandefrihet.

Politisk journalistik som fördummar

2010-05-10T06:24:00.003+02:00

Det är valrörelse. Det märks inte minst på tv-tablån där nu debatter (eller "dueller") mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin är stående inslag.

I går var det dags igen i SVT:s Agenda. Jag såg bara ytterst lite av programmet själv, men kommentarer går bland annat att hitta på Twitter.

Själv är jag hjärtligt trött på dessa debatter. Jag inser att jag nog inte riktigt är målgruppen för sådana inslag, för de gör mig numera mest irriterad. Och det som irriterar mig är inte i första hand de besked som levereras från debattörerna, utan det förutsägbara upplägget och det meningslösa i hela övningen.

För självklart är det egentligen ingen debatt alls. Ingen av de deltagande kommer att gå därifrån med tankeställare och fundera över om inte motståndaren kan ha en poäng eller två i sina argument. Allt är till för att knipa poäng hos publiken på den andres bekostnad. Och vilka är då publiken? Tja, i hög grad partiaktivister som redan på förhand bestämt sig för vem de tycker ska "vinna" - och som också i deras tycke gör det. Sedan finns det förstås också en grupp "vanliga väljare" bland tittarna, och det är väl antagligen dem debatterna ytterst är till för.

Men jag undrar hur mycket klokare de i själva verket blir av tv-debatter. Det vore intressant att ta del av studier kring detta. Och jo, jag känner till de undersökningar som visar att många uppger att de tycker att tv-sända debatter mellan politiska motståndare faktiskt är upplysande. Men frågan är om det inte snarare säger något om tv:s stora genomslagskraft som medium.

Jag tycker att väljarna förtjänar en bättre form av politisk journalistik än att plocka in två eller fler partiföreträdare i en tv-studio och sedan filma de svar de ger på programledarens frågor och den "debatt" som därpå följer. Faktum är att Twitter-kommentarer - som oftast är lite djupare än högt uppsatta politiker som säger att just deras partiledare var bäst - inte sällan ger mer än debatten i sig. Här har kanske SVT och TV4 något att lära.

Andra skriver intressant om politik, debatt, journalistik, val 2010.

Konst på burk

2010-05-08T16:02:00.000+02:00

I går fick jag ett paket av det mer märkliga slaget. Det enda som fanns i var en burk Campbells tomatsoppa.

Så verkade det åtminstone till att börja med. En noggrannare inspektion visade att burken var försedd med en klisterlapp om vikten av att göra konsten mer tillgänglig för alla genom gestaltning och utsmyckning av offentliga rum.

Det hela visade sig vara en hälsning från Konst åt alla som skickat en sådan här burk till "opinionsbildare, journalister och framför allt politiker genom både regering, riksdag och departement", med en uppmaning att inte strypa den 30-åriga kultursatsningen från Folkets Hus, Bygdegårdarnas Riksförbund och Våra Gårdar.

Ett kreativt grepp, hur som helst.

Andra skriver intressant om samhälle, politik, kultur.

En sång för Europa

2010-05-06T10:16:00.000+02:00

Den 9 maj firas Europadagen med pompa och ståt runt om i EU-länderna. I Sverige hålls bland annat arrangemang på Centralstationen i Stockholm den 7-9 maj, och på Kulturhuset diskuteras framtidens EU och Turkiets förhållande till Europasamarbetet. Däremot verkar det inte ha avsatts tid åt att, i spåren efter eurolandet Greklands stora ekonomiska problem som tvingat EU att utverka ett jättelån på 1 100 miljarder kronor, diskutera just EMU och euron.

I går utlystes en landsomfattande generalstrejk och våldsamma demonstrationer i Aten ledde till att tre personer dödades och fem skadades när en bank sattes i brand. Och i dag har de stora fackförbunden i Grekland utlyst nya demonstrationer.

Mot den bakgrunden kan man ställa sig frågan om festligheter för att fira Europasamarbetet verkligen är påkallade. Själv anser jag att de kan vara det, men allvaret i Greklands situation måste då tillåtas få sätta sin prägel på Europadagen. För det som nu sker har betydelse för oss alla. I samband med att Tysklands förbundskansler Angela Merkel lade fram sin regerings förslag till stöd konstaterade hon att hela EU:s framtid står på spel med räddningsplanen för Grekland.

Det som nu sker sätter verkligen fokus på den grundläggande tanken bakom det samarbete vi i dag kallar EU; att gemensamt arbeta för en bättre framtid för hela Europa. En av de mest entusiastiska Europavänner jag känner är Ulf Bergström, själv bosatt i just Grekland. Han påminner på Newsmill om att ”Den 9 maj är den dag som den franske politikern Robert Schuman presenterade sitt förslag, år 1950, för ett fredligt Europa”.

Jag håller tummarna för att oroligheterna i Grekland ska lugna ned sig och att även det grekiska folket ska kunna fira en fredlig Europadag.

* * *

Den 9 maj fyller för övrigt Depeche Modes sångare David Gahan 48 år. Vad kan då passa bättre än hans tolkning av Bryan Ferrys ”A song for Europe”:

Andra skriver intressant om politik, EU, Europa.

Vad avgör valet?

2010-05-05T15:05:00.001+02:00

Att döma av de sammanvägda resultat av olika opinionsmätningar som presenterats på sistone, har de rödgröna ett hyfsat försprång mot allianspartierna. Det betyder dock självklart inte att valet i höst är avgjort.

För en tid sedan blev jag intervjuad för ett bokprojekt (kan dessvärre inte berätta mer om det nu – återkommer) och fick då bland annat frågan vad som är viktigast just nu för socialdemokraterna. Jag svarade då att socialdemokratin och Mona Sahlin måste signalera regeringsduglighet, att hon håller ihop sitt lag och är redo att ta över.

För trots gynnsamma opinionssiffror för s och de rödgröna så är förtroendet för Sahlin fortfarande lågt. Påtagligt många svenskar verkar också tro att de rödgröna skulle göra ett sämre jobb i regeringsställning än alliansen.

Och förtroendefrågan är betydelsefull i valet. Ett regeringsalternativ måste ge intrycket av regeringsduglighet, och då är ledarskap och sammanhållning viktiga faktorer. I det hänseendet är jag egentligen inte orolig för Sahlins och socialdemokratins del – här finns det regeringserfarenhet så det räcker och blir över. Men de rödgröna går till val gemensamt, och varken vänsterpartiet eller miljöpartiet har tidigare suttit på ministerposter.

Att Mona Sahlin nu beger sig ut på en egen bussturné, bara några dagar efter att de rödgröna gemensamt presenterat sitt budgetalternativ och allianspartiledarna åkt tåg tillsammans, signalerar inte riktigt sammanhållning.

Fler gemensamma arrangemang från de rödgröna lär dock komma under valrörelsen.

En annan aspekt av ledarskap när det gäller politik är att sammanhängande kunna beskriva varför man ska få makten. Detta blir, enligt statsvetare, allt viktigare i takt med att väljarna blir rörligare och partierna närmar sig varandra. I Fokus berättas vad som ligger bakom den socialdemokratiska berättelsen om ”Möjligheternas land”.

Förutom regeringsduglighet brukar frågor som jobb och stabila statsfinanser vara avgörande för hur väljarna lägger sina röster. Och när Sahlin och Reinfeldt nyss debatterade sina respektive budgetförslag i SVT:s Aktuellt var det hon som pratade jobb och han som föll i den gamla moderata fällan och pratade skatter. Det framgår tydligt av den analys SVT gjort.

SvD:s Göran Eriksson anser att om Mona Sahlin skulle lyckas bli regeringsbildare i höst ”är det en politisk prestation”. Jag är böjd att hålla med – och tror att hon kommer att klara av det.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin, val 2010.

Att blogga är att vara i opposition

2010-05-02T13:51:00.001+02:00

För en tid sedan meddelade en av de mest erfarna socialdemokratiska bloggarna, Erik Laakso, att han hoppade av det progressiva nätverket Netroots. Bakgrunden var att han ansåg att närverket bytt fokus från att ha varit ”en kreativ idésamlande gräsrotsrörelse i den sociala mediesfären”, till att bli en kampanjorganisation i valrörelsen.

Detta betyder inte alls att Laakso skulle motsätta sig rödgrönt kampanjarbete. Tvärtom har han i ett flertal blogginlägg efter det nyss nämnda gjort klart att han inte alls ändrat sig politiskt. Däremot förefaller han instämma i den analys som SvD:s Sanna Rayman gör; ”att vi går från det initierade och spretiga till något bredare och plattare”.

Själv har jag nu bloggat om politik i drygt fem år. Och visst, jag har upplevt upp- och nedgångar i det politiska bloggandet, inte minst hos mig själv. Vissa perioder är man mer på hugget och kan spotta ur sig hyfsat genomtänkta kommentarer snart sagt dagligen, andra gånger går det längre tid mellan inläggen – som kan vara av högst varierad klass. Att partipolitiskt aktiva sluter leden i en valrörelse och beter sig alltmer som stimfisk är inte heller så överraskande, men det är onekligen tråkigt.

Själv tror jag att alla politiska organisationer mår bra av en ständigt pågående intern diskussion – som gärna får vara öppen för alla. Valrörelser bör inte vara undantag. Och här ser jag stora möjligheter för just sociala medier att kunna fungera som oppositionella oaser i ett allt mer likriktat och centralstyrt budskapsflöde från partiledningen.

Samtidigt skriver socialdemokraternas kommunikationschef Karin Pettersson i Expressen att ”man måste våga släppa kontrollen” och slår fast att en bloggvärld styrd uppifrån inte fungerar.

Pettersson menar att man som parti ”måste våga släppa loss kraften hos sina anhängare på nätet”. Jag kan bara instämma, men konstaterar samtidigt att åtminstone för Erik Laakso så har det inte uppfattas som att det är det socialdemokratin gjort.

För min egen del känner jag mig just nu ganska peppad att blogga igen. Och så länge jag orkar och det känns givande så kommer jag att fortsätta göra det – på mitt sätt och på mina villkor. Jag har inget emot att ingå i nätverk som Netroots eller att få mejl med inbjudningar till diverse träffar, tips på teman att skriva om och annan input. Men jag väljer själv hur jag förhåller mig till detta. Min blogg är min egen lilla oas av opposition.

Andra skriver intressant om politik, bloggosfären, socialdemokraterna.

Äpplen, päron och pensionärsskatt

2010-05-01T12:00:00.003+02:00

Om Kalle har två äpplen och Lisa har två äpplen så har de lika många äpplen var. Om sedan Lisa får ytterligare ett äpple så har hon tre och Kalle fortfarande två. Alla med så långt? Kalle har alltså inte förlorat någonting.

Ändå verkar socialdemokraterna i den här valrörelsen diskutera som om Kalle faktiskt förlorat på att Lisa fick ett äpple till. Fast det man pratar om då är förstås inte äpplen utan det märkliga man valt att kalla för pensionärsskatt.

Resonemanget går ut på att regeringens jobbskatteavdrag (som man förstås kan ha massor av synpunkter på) inte omfattade pensionärer, då de inte var lönearbetare. Och enligt valrörelselogiken - eller åtminstone valrörelseretoriken - straffades därmed denna grupp med en särskild "pensionärsskatt".

Återigen; Kalle har inte förlorat någonting på att Lisa fick ett till äpple - och pensionärerna har inte förlorat någonting på att inte omfattas av ett skatteavdrag för lönearbetare.

Att börja prata om en staffskatt är med andra ord ett absurt resonemang som jämför äpplen med päron - vilket man naturligtvis kan göra, men man bör inte förvänta sig att hitta alltför stora likheter.

Därmed inte sagt att pensionärer inte kan vara en eftersatt grupp i samhället som skulle kunna behöva få särskilda riktade insatser i syfte att stärka deras ekonomiska ställning. Mona Sahlin säger nu att de rödgröna kommer att halvera skatteklyftan mellan pensionärer och löntagare redan under 2011, om de vinner valet. Det löftet kostar 7,5 miljarder kronor, vilket är 2,5 miljarder kronor mer än vad den borgerliga regeringen sagt sig komma att satsa på pensionärernas skatter under nästa år.

Jag är mycket tveksam till om detta är en vettig satsning. Som sagt, inte för att det inte kan finnas skäl att satsa på just pensionärerna, men utgångspunkten att alla ska betala lika mycket i skatt ställer jag mig frågande till.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, skatter.

Ungdomslöftet på väg att svikas

2010-04-30T06:31:00.004+02:00

I höstas ställde sig den socialdemokratiska partikongressen bakom en motion från SSU om att 25 procent av partiets valda politiker skulle vara yngre än 35 år.

Svenska Dagbladet har nu gått igenom riksdagslistorna och konstaterar att om det vore val i dag (baserat på den senaste Sifomätningen) så skulle bara 13 socialdemokratiska riksdagsledamöter vara yngre än 35 år. Det är en av tio i riksdagsgruppen.

Samtidigt verkar inga socialdemokrater över 70 se ut att få ta plats i riksdagen. I stället är det fyrtio- och femtiotalisterna som dominerar partiets riksdagslistor. Och de vallokomotiv som partiet presenterade i förra veckan förändrar inte bilden. De nio toppolitiker som nu ska turnera land och rike runt har en medelålder på 48,5 år, med Leif Pagrotsky, 58, som äldste representant och Ibrahim Baylan, 38, som yngste. Inget ont om Baylan, men jag är själv 38 och känner mig inte direkt som någon ungdomsrepresentant.

Som SvD:s Göran Eriksson konstaterar så är det svårt att betrakta sammansättningen som något annat än att socialdemokraterna "har ett skriande behov av att markera regeringserfarenhet".

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, val 2010.

Är grönt rött?

2010-04-29T06:51:00.005+02:00

Det finns alltid skäl att dra öronen åt sig när man anar en samstämmighet på borgerliga ledarsidor. Och när DN:s huvudledare har bilder på Maria Wetterstrand över rubriken "Röd maktfaktor" samma dag som SvD slår fast att "Nu kommer Miljöpartiet det Röda", då anar jag åt vilket håll det barkar.

SvD:s resonemang går ut på att det höjda bensinpris de rödgröna aviserat främst drabbar de som bor utanför stadskärnorna och även driver upp inflationen. "För att parera det blir riksbanken tvungen att höja räntan", hävdas det. Vilket då antyds drabba vanligt folk - eller åtminstone bostadsrättsinnehavare.

DN tillstår att miljöpartiet tycks ha kraft att påverka den gemensamma rödgröna politiken, men menar också att mp "utifrån sitt moraliska perspektiv på miljöfrågorna är berett att gå mycket längre än vad som är rationellt ur ett globalt perspektiv". Man landar i slutsatsen att det nära samarbetet med miljöpartiet "hotar att alienera delar av socialdemokraternas traditionella väljare".

Jag ställer mig väldigt frågande till detta. För det första är både höjt bensinpris och kilometerskatt för lastbilar förslag som förts fram redan i socialdemokratins rådslagsarbete. För det andra är det knappast något nytt att miljöpartiet prioriterar arbetet för att minska biltrafik och miljöfarliga utsläpp. Detta är inget resultat av det rödgröna samarbetet. Vad som däremot är nytt är att s, mp och v på allt fler områden nu jämkar sig och formulerar gemensamma politiska lösningar.

Att detta upplevs hotfullt av borgerliga ledarskribenter är i och för sig inte förvånande, men att hota med "det röda spöket" känns ändå en smula ohederligt.

Andra skriver intressant om politik, miljöpartiet, val 2010.

Glåpord, överdrifter och politiskt debattklimat

2010-04-28T06:55:00.001+02:00

I går gick stora delar av socialdemokratin i spinn över Mats Odells uttalande om de rödgrönas miljardlöfte till kommunerna var ”ren Tobleronepolitik” där ”Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket”.

Thomas Östros krävde en ursäkt. Odell ”uttalar sig som den kristna högern i USA”, menade Östros, och tillade att ”Så här uppför man sig inte. Han borde skämmas.”

För att understryka allvaret ville Östros se Reinfeldt kalla samman till etik- och moralmöte med den egna regeringen.

Det börjar märkas att det är valrörelse.

Självklart var Mats Odells uttalande löjligt, osakligt och opåkallat. Men låt oss vara ärliga; han var knappast först med grova överord i den politiska debatten.

Det är något med valrörelser som tar fram trista sidor hos politiska aktivister på snart sagt alla håll och kanter. Trots att de politiska skillnaderna mellan de svenska riksdagspartierna i ett internationellt perspektiv är relativt små, blir ändå allting på liv och död i retoriken.

Jag har viss förståelse för logiken bakom detta. När det blir allt svårare för väljarna att se skillnad på partierna så måste dessas företrädare ta till de riktigt stora orden för att slå fast hur man själv står för sanning och rätt – medan meningsmotståndarna just trätt fram ur Mordors skuggor.

I själva verket har partipolitiskt aktiva, åtminstone i de etablerade partierna, nog mer gemensamt än vad som skiljer. Det märks allra tydligast i lokalpolitiken där samsynen om vad som är det rätta att göra ofta är hög och oväntade koalitioner uppstår regelbundet.

Det måste förstås finnas motsättningar och konfliktytor, annars utplånas i praktiken betydelsen av allmänna val – alternativt så lämnas fältet öppet för extremistpartier. Och jag förespråkar verkligen inget annat än ett flerpartisystem. Däremot vore det välkommet om våra politiska företrädare, i alla läger, tonade ned retoriken några grader och kommenterade såväl den egna som motståndarnas politik en smula mer sakligt.

Andra skriver intressant om politik, retorik, val 2010.

Semester!

2010-03-25T15:21:00.002+01:00

Nej, hörni, nu tar jag och packar väskan för två veckor i San Francisco, vingårdar i Napa och Sonoma, samt några härliga dagar i Los Angeles och Hollywood.

Sköt om er under tiden. Tills dess:

Möte med ett sändebud

2010-03-21T16:01:00.007+01:00

Nu i veckan gästades Sverige av Farah Pandith, sändebud för Hillary Clinton för att överbrygga klyftorna mellan USA och den muslimska världen – i skuggan av den amerikanska närvaron i Afghanistan och Irak. Jag fick tillfälle att träffa henne.

Farah Pandith var bara i Sverige några få dagar, men hade uttryckt en stark vilja att träffa svenska bloggare. Den amerikanska ambassaden bjöd då bland annat in mig för att träffa henne över en lunch. Med vid tillfället var även Fazeela Selberg Zaib (en ny men spännande bekantskap för mig, och som bloggat om detta här), Mark Klamberg (som skrivit här) och Dilsa Demirbag Sten.

Temat för samtalet var hur Ms Pandith kunde göra sitt jobb bättre. Hon uttryckte sig faktiskt precis så; att hon ville få råd från inte minst unga bloggare, Twitter- och Facebookdebattörer och andra opinionsbildare på nätet om hur frågor som interkulturell förståelse, identitet och integration bäst kan diskuteras globalt. Hon återvände i vårt samtal flera gånger till att hon såg sig själv som en kontaktperson mellan debattörer på många olika håll världen. Genom sina resor i Mellanöstern, Europa, USA och Asien mötte hon ständigt människor som var och en på sitt håll resonerat i liknande termer – Farah Pandith ville göra dem medvetna om varandra och få igång dialoger.

Vi kom att prata mycket om huvudduken oss dess symboliska betydelse; såväl för dem som bär sådana som för människor runtomkring. Både Ms Pandith och Fazeela Selberg Zaib kunde vittna om att bärande av huvudduk i USA är fullständigt okontroversiellt och inget som varken diskuteras nämnvärt i samhällsdebatten eller som är iögonfallande i amerikanska städer.

Själv beskrev jag Sverige som ett väldigt sekulariserat land där symboler som tolkas som uttryck för stark religiositet väcker undran och tyvärr också misstänksamhet – oavsett om det handlar om huvudduk, kippa eller krucifix. Mot detta invände Dilsa Demirbag Sten, som menade att Sverige inte var alls så sekulariserat som många svenskar inbillar sig.

På det hela taget var det en väldigt intressant diskussion vi hade, och Farah Pandith klarade av att på relativt kort tid såväl förmedla att den amerikanska utsträckta handen till den muslimska världen (illustrerad genom bland annat Barack Obamas tal i Kairo förra året och hans Nouruztal till det iranska folket) var genuint menad, och att Pandith verkligen ville knyta an till opinionsbildare på gräsrotsnivå. Att jag själv, Fazeela Selberg Zaib, Mark Klamberg och Dilsa Demirbag Sten genom denna träff lärde känna varandra kan kanske ses som ett led i detta.

* * *

Farah Pandith intervjuades även i TV4:s Nyhetsmorgon, vilket går att se här:

Jag har även skrivit en längre text om ovanstående möte på Makthavare.se.

Andra skriver intressant om politik, islam, Farah Pandith.

Bra beslut av riksdagen

2010-03-17T13:47:00.007+01:00

[UPPDATERAD] I protest mot förra veckans riksdagsbeslut att kalla övergreppen mot bland annat armenier 1915 för folkmord, har styrelsen för Turkiska socialdemokraterna i Göteborg föreslagit att föreningen läggs ned vid årsmöte nu på lördag. Samtidigt uppmanar styrelsen alla de drygt 200 medlemmarna att lämna partiet.

Själv tillhör jag dem som välkomnar riksdagens ställningstagande. Jag är medveten om invändningarna om att politiker inte borde fatta beslut om sådana här saker. Samtidigt är det ju så svåra saker avgörs i en demokrati; genom allmän debatt och beslut i folkvalda församlingar. Att ingen regering i Sverige tidigare valt att erkänna detta som ett folkmord är vidare också i högsta grad ett politiskt ställningstagande. Och som framkommit med all önskvärd tydlighet så råder det inte direkt någon större splittring bland seriösa historiker om att det som skedde mellan 1915 och 1923 var att betrakta som just ett folkmord.

Det är ju dessutom knappast så att Sverige nu blir det första land som erkänner folkmordet på armenier, greker och assyrier/syrianer/kaldéer. Flera andra EU-länder, Europaparlamentet samt UNCHR:s underkommission för förhindrande av diskriminering och skydd av minoriteter har redan officiellt erkänt folkmordet som en sann historisk händelse.

Att nu Turkiska socialdemokraterna i Göteborg som resultat av riksdagsbeslutet väljer att lämna socialdemokraterna och i stället uppmanar sina medlemmar att rösta borgerligt är förstås tråkigt, men samtidigt vill jag inte att det socialdemokratiska parti jag är medlem i ska vara öppet för folkmordsförnekare.

* * *

PS: Både Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt blev mycket upprörda över riksdagens beslut. Framförallt blev man nog sura över att flera borgerliga ledamöter valde att utnyttja sin makt som folkvalda och faktiskt röstade efter sin egna övertygelse än partilinjen. Beslutet fick Reinfeldt att ringa upp Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan och uttrycka "stor beklagan över det beslut som Sveriges riksdag fattat". Erdogan själv hotar nu med att deportera 100 000 armenier från landet. Kanske också det vore något för Reinfeldt uttrycka sin stora beklagan över...

Andra skriver intressant om politik, riksdagen, folkmordet 1915.

Sahlin säger inte nej

2010-02-25T06:11:00.003+01:00

Min gissning att Mikael Dambergs utspel häromdagen (och som sedan utvecklades i en debattartikel han skrev under tillsammans med SKTF:s ordförande Eva Nordmark) var en förankrad testballong, får i dag stöd.

Jag hade svårt att tro att en riksdags- och VU-ledamot som Damberg under ett valår skulle föra fram idéer om att bevara och utveckla systemet med avdrag för hushållsnära tjänster, utan partiledningens goda minne. Och mycket riktigt säger i dag Mona Sahlin inte nej till förslaget. Å andra sidan ger hon inte heller något klart besked om hur hon tycker att partiet ska göra.

"Han vill titta på hur man kan förändra det, så att det hjälper fram jämställdheten, och att fler barnfamiljer kan utnyttja det. Det är en intressant diskussion", säger Sahlin till Ekot. Hon hänvisar också till att miljöpartiet tycker att man kan vänta med att ta bort det här avdraget, och att "Vi får se vad vårt gemensamma besked blir". Ett sådant aviseras komma i april.

Andra skriver intressant om politik, hushållsnära tjänster, socialdemokraterna.

Välkommet s-utspel om hushållsnära tjänster

2010-02-23T09:12:00.006+01:00

Jag har tidigare argumenterat för att socialdemokratin borde revidera sin dogmatiska syn på hushållsnära tjänster och välkomna en modell som skapar vita arbetstillfällen i en sektor som tidigare plågats av svart arbetskraft och otrygga anställningsförhållanden. Därför blev jag mycket glad i morse – på min födelsedag – när jag såg att riksdagsledamoten och ordföranden för socialdemokraterna i Stockholms län, Mikael Damberg, sade sig vilja behålla avdragsrätten.

Den officiella linjen har länge varit att avdragsrätten för hushållsnära tjänster ska slopas om de rödgröna vinner valet i höst. Nu tycks en omsvängning vara på gång. Det förefaller nämligen osannolikt att Damberg under ett valår inte hade förankrat detta utspel högre upp i partihierarkin. Av allt att döma är detta en så kallad testballong.

Till SVT:s Rapport säger Mikael Damberg att debatten om att avskaffa avdraget har varit för enkel. Han menar att man i stället borde diskutera hur man ska förändra konstruktionen av avdrag för hushållsnära tjänster.

I går presenterade Almega en uträkning baserad på statistik från Skatteverket. Den visar att över 11 000 personer arbetar i hemservicebranschen i dag och att närmare 23 000 köpare tillkommer varje månad. Man hänvisar också till en undersökning som sägs visa att det finns ett massivt stöd bland svenska folket för skatteavdraget. Hela 78 procent uppges tycka att det är positivt. Som väntat är de borgerliga partiernas väljare generellt mer positiva, men även bland oppositionens väljare säger sig 70 procent vara för avdraget.

Och häromdagen sa miljöpartiet att man vill behålla avdraget för hushållsnära tjänster för att motverka arbetslösheten.

Mot den bakgrunden är Mikael Dambergs utspel inte oväntat. Till Rapport säger han att man skulle kunna sänka taket i systemet ”så man inte kan ta ut hur mycket pengar som helst”, samt rikta pengarna mot barnfamiljer ”som har en väldigt pressad vardag”. Själv tror jag inte att en sådan uppdelning vore idealisk, men jag gläds ändå åt signalerna om att en mer balanserad syn på hushållsnära tjänster nu verkar mogna inom s. Det vore välkommet om vi äntligen kunde komma bort från retoriken om ”pigavdrag”.

* * *

Även Peter Andersson, Robert Noord och Karin Bergh skriver om detta, liksom Alexandra Einerstam – som är kritisk.

Andra skriver intressant om politik, hushållsnära tjänster, socialdemokraterna.

Reinfeldt och förtroendet

2010-02-22T16:27:00.000+01:00

Ett sista (?) ord om Stockholmsmoderaterna och de märkliga turer som föregått fastställandet av deras riksdags-, landstings och kommunlistor:

En rad moderater har nu antingen petats eller själva hoppat av kandidaturer och politiska uppdrag. På riksdagslistan innebär det att de fem första namnen efter Fredrik Reinfeldt, som toppar listan, är kvinnor. Och detta är inte resultatet av ett aktivt arbete för att öka mängden moderata riksdagsledamöter, utan att samtliga petade eller avhoppade var män.

Även på andra håll i Stockholmsregionen förefaller det förekommit oegentligheter i den moderata medlemsvärvningen och provvalsröstandet.

Allt detta är förstås en förtroendekatastrof för moderaterna, vilket redan märkts i Sifomätningar. Möjligen är det Reinfeldts smala lycka att den här historien rullas upp redan nu, ett drygt halvår innan valet. Det politiska minnet är ju som bekant kort och mycket annat lär hända innan den 19 september som kan påverka valutgången. Med lite tur så blir det rent av politiska sakfrågor som fäller det slutliga avgörandet.

Läs mer om detta i min krönika i Västerbottens-Kuriren.

* * *

PS: Läs också gärna vad Peter Andersson skriver om förtroendefrågan.

Andra skriver intressant om politik, moderaterna, förtroende.

En demokratisk skamfläck

2010-02-18T08:11:00.001+01:00

[UPPDATERAD] Justitieminister Beatrice Ask, som redan har problem efter att den riksdagslista där hon står på andra plats ifrågasätts efter anklagelser om mygel i moderaternas interna provvalsprocess, har meddelat att regeringen inte viker sig för kritiken från Europarådet utan vill fortsätta tillåta hemliga donationer till politiska partier.

Sverige är ett av få länder i Europa där politiska partier kan ta emot ekonomiska bidrag utan att behöva uppge var de kommer ifrån. Men Ask menar att bidrag till partierna från privatpersoner är ”mycket små” i Sverige. Problemet är bara att ingen utanför moderaternas högsta ledning vet om detta stämmer, eftersom partiet konsekvent vägrat att ge insyn i sitt välorganiserade maskineri för privata donationer.

”Moderaternas listor ska utses genom öppna och transparenta processer”, skrev bland andra partisekreterare Per Schlingmann på DN debatt i går. Denna öppenhet och transparens gäller uppenbarligen inte partiets finansiering.

”Att offentliggöra privata bidragsgivare hotar valhemligheten”, anser Beatrice Ask. Men det argumentet håller inte, konstaterar DN:s ledarredaktion i dag. Demokratin skadas av att ”finansiellt starka grupper kan köpa sig makt genom hemliga bidrag till vissa kandidater eller partier”, slår tidningen fast.

Läs också gärna vad t ex Alliansfritt Sverige, Peter Andersson och Johan Westerholm skriver om detta.

PS: I eftermiddag uppges revisionsbyrån Ernst & Young bli klara med sin granskning av anklagelserna om manipulation av provvalet inom Stockholmsmoderaterna. Senare på kvällen är det tänkt att partiet ska presentera resultatet. Förhoppningsvis får vi då svar på om det verkligen förekommit organiserat fusk med listorna – och hur pass omfattande det varit inom moderaterna.

* * *

Under torsdagen kom nya besked från moderaterna i Stockholms stad. Enligt ett pressmeddelande skulle den externa utredningen från Ernst & Young inkomma "först under tidig kväll", varför presentationen av utredningen sköts upp till fredag morgon.

Andra skriver intressant om politik, moderaterna, öppenhet.

Välkommen satsning på Dagens Arena

2010-02-17T05:59:00.006+01:00

I går rapporterade Resumé att LO:s styrelse, landssekretariatet, beslutat att satsa 4,5 miljoner på att utveckla Dagens Arena. Ännu har jag inte hittat någon mer information om detta på LO:s egen webbplats, men uppgiften bekräftas i artikeln av kommunikationschefen Marie Linder.

Det här är otroligt välkomna nyheter. Arenagruppen har länge stått för de mest progressiva rösterna i den svenska vänsterdebatten, och inte minst har Dagens Arena - en dagligen uppdaterad opinionssajt - varit oundgänglig i ett medielandskap dominerat av liberala ledarsidor och alltmer verklighetsfrämmande debattörer på den yttersta vänsterkanten.

Den nya satsningen innebär att Dagens Arena ska utvecklas till att bli en samlingsplats som länkar vidare till andras nyheter, men också tar fram eget material och granskningar utifrån ett fristående vänsterperspektiv. Amerikanska Huffington Post sägs vara en förebild. Fyra redaktörer ska anställas för att producera eget material och sålla i andras.

Jag ser mycket fram emot att se resultatet av detta och är övertygad om att redaktör Nisha Besara och de andra kommer att göra ett kanonjobb med de nytillskjutna resurserna.

Andra skriver intressant om politik, media, Dagens Arena.

Reinfeldts Stockholmshuvudvärk

2010-02-16T06:40:00.002+01:00

Härvan med misstänkt manipulation av Stockholmsmoderaternas provvalsprocess ser ut att växa. Tidigare har en person som hamnat på riksdagslistan efter att till synes själv betalat medlemsavgifterna för personer han värvat, tvingats avstå sin plats. Nu plockas en riksdagsledamot bort från uppdraget att leda arbetet med listorna till kommunalvalet i Stockholms stad.

Mannen pekas ut som en av dem som ingått i ett nätverk som värvat gratismedlemmar och därefter gynnat vissa moderater på riksdags-, landstings- och kommunlistorna i Stockholms stad.

Självklart ska ingen dömas på förhand. Men uppenbarligen tar moderaterna själva den här frågan på allvar. Partiets Stockholmsordförande Sten Nordin har beslutat att ge revisionsfirman Ernst & Young i uppdrag att utreda om det förekommit regelbrott. Och såväl partisekreterare Per Schlingmann som Fredrik Reinfeldt har nödgats kommentera affären publikt och då betonat vikten av att reagera på regelbrott.

Redan i söndags konstaterade SvD:s Göran Eriksson att uppgifterna om fusk i provvalet i Stockholm skadar bilden av moderaterna, och att det lär ta lång tid att hantera förtroendekrisen, ”både internt och gentemot väljarna”. I dag slår han fast att för Stockholmsmoderaterna ”finns det inget lyckligt slut på den här veckan”.

På lördag är det tänkt att listorna till riksdagen, landstinget och kommunen ska fastställas på partiets lokala nomineringsstämma. Det lär dock knappast innebära en slutpunkt för misstankar, misstro och ryktesspridning om fiffel och fusk.

Andra skriver intressant om politik, moderaterna, val 2010.

En sprucken allians

2010-02-14T09:24:00.002+01:00

Återigen görs i medierna en stor affär av en opinionsundersökning som förefaller visa att allianspartierna knappar in på oppositionen och att ställningen mellan blocken är mycket jämn. Men liksom vid flera andra tillfällen blundar man för den viktiga faktorn att kristdemokraterna – om siffrorna skulle stå sig – hamnar under fyraprocentspärren och följaktligen inte kan tillgodoräknas det borgerliga alternativet.

Det är SvD/Sifos februarimätning som beskriver väljarstödet för de rödgröna som 49 procent mot 45,6 procent för alliansen. Och det skulle då innebära att skillnaden mellan blocken minskat med hela 7 procentenheter på en månad.

Men räknar man bort kd:s 3,9 procent så blir det bara 41,7 procent för m, fp och c. Moderaternas stora och statistiskt säkerställda kliv framåt med 3,8 procentenheter har med andra ord skett på de mindre borgerliga brödernas bekostnad. Både fp och kd minskar i väljarstöd jämfört med motsvarande mätning i januari.

Skulle detta bli valresultat så finns det i praktiken ingen allians kvar i riksdagen. Det återstående stödet för de kvarvarande borgerliga partierna räcker inte till för att bilda ens en minoritetsregering, när de rödgröna står sig fortsatt starka.

Jag noterar också att enligt Sifo gör även Sverigedemokraterna en statistiskt signifikant tillbakagång och hamnar utanför riksdagen med 3,4 procent.

Andra skriver intressant om politik, opinion, val 2010.

Fiffel och valfusk smetar av sig

2010-02-13T11:02:00.002+01:00

Flera medier uppmärksammar i dag att en person som efter framgångar i interna provval föreslagits bli en av toppkandidaterna till riksdagen för moderaterna i Stockholms stad, själv betalat in medlemsavgifter för nya medlemmar han värvat partiet.

Han har nu avsagt sig sin kandidatur. Enligt moderaterna är det nämligen ett brott mot partiets stadgar att betala någon annans medlemsavgift. Och det är kanske en rimlig tolkning av formuleringen ”Medlem i partiföreningen är den som är bosatt inom dess verksamhetsområde, delar partiets grundvärderingar och följer stadgarna, som erlagt fastställd medlemsavgift”. Själv tycker jag möjligen att det snarare torde innebära att de personer som fått sin medlemsavgift betald av någon annan, inte bör betraktas som medlemmar. Men det är inte min sak att tolka moderatstadgarna.

Det hela påminner om hur några socialdemokrater inför valet 2002 agerade omväxlande som bud och vittne vid ett antal budröstningar i norra Stockholm, och andra vid ett valmöte på ett äldreboende ville ”hjälpa” de boende att rösta – med de socialdemokratiska valsedlar som var de enda som fanns att tillgå.

Olika former av fiffel vid valprocesser förekommer dessvärre på flera håll.

Hela den här historien är hur som helst olycklig. Inte för att jag sörjer nämnvärt för moderaterna eller den avhoppade riksdagskandidaten, utan snarare för politiken. ”Affärer” smetar nämligen av sig på alla de människor som sliter hårt och ideellt för sin övertygelses skull.

Kraven är höga på politiskt aktiva att hålla på etiken och att aldrig agera på ett sätt som riskerar att ge trista löpsedlar. Klarar man inte att leva upp till dessa krav så bör man nog tyvärr ägna sig åt något annat.

Andra skriver intressant om politik, fiffel, val 2010.

Dolda rödgröna makthavare

2010-02-08T17:56:00.002+01:00

I helgen skrev jag om den lista som Fokus tagit fram över vilka som blir ministrar vid en rödgrön valseger i höst.

Jag skrev då att Makthavare.se skulle komplettera detta med en lista över de 68 hetaste personerna att befolka ett rödgrönt regeringskansli, på poster som stabschefer, statssekreterare, politiskt sakkunniga och pressekreterare. Denna lista är nu publicerad som 68-listan.

Makthavare.se redovisar också hur arbetet nu sker i s, mp och v med att förbereda ett maktövertagande vid en valseger.

Det vore kul med feedback från er kunniga läsare; ser 68-listan rimlig ut - eller saknas några uppenbara stjärnor? På onsdag presenteras en lista på ytterligare 68 namn på "bubblare", alltså folk som nämnts i spekulationerna och/eller som Makthavare-redaktionen själva bedömer som dugliga - men som inte riktigt kändes 100 procent säkra.

Tillsammans kommer dessa listor utgöra ett veritabelt "Vem är vem" över rödgröna topptjänstemän.

Andra skriver intressant om politik, val 2010, Makthavare.se.

Hur blir en rödgrön regering?

2010-02-06T09:57:00.005+01:00

I veckans nummer av Fokus presenteras en ministersammanställning som kan bli verklighet vid en rödgrön valseger i höst. Alla namn och poster är givetvis enbart kvalificerade gissningar, baserade på ett tjugotal intervjuer med högt uppsatta vänsterpartister, socialdemokrater och miljöpartister - samt skribenterna Torbjörn Nilsson och Anders Jonssons kunskaper och insikter.

Vissa känns ganska givna; Mona Sahlin blir förstås statsminister, Lars Ohly lär vilja att vänsterpartiet får basa över socialdepartementet, och språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson vill rimligen ta kontroll över posterna som näringsminister och miljöminister.

Själv känner jag mig mig dock lite mer skeptisk till att Jan Eliasson gör comeback som utrikesminister och att Thomas Bodström på nytt blir justitieminister. Det känns heller inte riktigt realistiskt att Carin Jämtin skulle lämna Stockholms stadshus för att återigen bli statsråd. I synnerhet inte om också Veronica Palm tar plats i regeringen. Skulle dock det borgerliga styret i Stockholm bestå över valet kan möjligen Jämtin lämna över posten som oppositionsborgarråd till Palm. Sedan undrar jag om sossarna i Göteborg verkligen är beredda att släppa ifrån sig Anneli Hulthén. Även Peter Hultqvist känns i sammanhanget som en högoddsare.

De andra partiernas inre liv har jag inte så väldigt stor kunskap om, men borde inte vänsterpartiets Alice Åström ligga bättre till för en minsterpost än Ingrid Burman? Och på tal om vänsterpartiet; hur skulle de se på att få dela regeringstaburetter med inte mindre än två avhoppade medlemmar - Ylva Johansson och Karin Svensson Smith?

Kommentarer och synpunkter välkomnas!

Ni som läser Fokus noggrant noterade föresten kanske notisen i anslutning till ovan nämnda listning om att Makthavare.se nästa vecka kommer att publicera listan över de 68 hetaste personerna att befolka ett rödgrönt regeringskansli, på poster som stabschefer, statssekreterare, politiskt sakkunniga och pressekreterare. Håll ögonen öppna efter detta!

Andra skriver intressant om politik, Fokus, val 2010.

Citat, falsarier och desperation

2010-02-04T08:36:00.020+01:00

Jag känner inte ordföranden i Centerpartiets ungdomsförbund Magnus Andersson särskilt väl, men tilltror honom med så pass mycket sunt förnuft att han knappast skulle häva ur sig att ”De som fyllt 40 eller 50 borde själva begripa att de gjort sitt och bereda plats åt någon yngre”.

Ändå påstås han på ledarsidorna i Arbetarbladet och Västerbottens Folkblad ha uttryckt sig just på viset. Uppgiften tillbakavisas kraftigt av Andersson själv, och CUF har även polisanmält tidningarna för förtal.

Reaktionen från Magnus Andersson och CUF är begriplig. För en politiskt aktiv är förtroende avgörande, och skulle Andersson verkligen ha uttalat sig på det här viset så skulle rimligtvis förtroendet för honom få sig en rejäl knäck.

Men att reagera kraftigt mot uppdiktade citat är en sak. Att blanda in socialdemokraterna i detta, det är faktiskt en smula magstarkt och luktar lite desperation - föranledd av sviktande opinionssiffror för centerpartiet och intern kritik mot partiledare Maud Olofsson.

Ändå gör vice gruppledare för centerpartiets riksdagsgrupp Annie Johansson just det. På sin blogg skriver hon att ”sossar kör på spåret om negative campaigning” och att det pågår ”en hätsk kampanj” mot Maud Olofsson, regisserad från Sveavägen 68 ”där sosseriet håller till”. Också de av allt att döma fabricerade Magnus Andersson-citaten sägs härröra från ”sossekoncernen”.

Arbetarbladet och Västerbottens Folkblad har alltså ledarsidor som betecknas socialdemokratiska. Det betyder inte att det som skrivs där dikteras av den socialdemokratiska partistyrelsen. Centerpartiet, däremot, ägde tills inte alltför länge sedan koncernen Centertidningar där ett antal tidningar med c-märkta ledarsidor ingick. Dessa tidningars politiska redaktörer utsågs i praktiken av centerpartiets verkställande utskott - och så går det till än i dag. Mer om det nedan.

På Arbetarbladet och Västerbottens Folkblad är den lokala arbetarrörelsen minoritetsägare och har visst inflytande över vilka som basar över ledarsidan. Men Arbetarbladets huvudägare är Mittmedia, som är mest känt för att äga en rad borgerliga dagstidningar samt tryckerier och kommersiella radiostationer. Mittmedia ägs i sin tur av bland annat Stiftelsen Pressorganisation, vars syfte är att ”lämna stöd åt sådana tidningar som förde Folkpartiets talan men på grund av ekonomiska svårigheter för sin fortsatta existens vore i oundgängligt behov därav”. Och Västerbottens Folkblad ägs av Stiftelsen VK-press (i realiteten liberala Västerbottens-Kuriren).

Att påstå att ”kampanjen” mot Magnus Andersson orkestreras av ”sossekoncernen” är med andra ord ganska långt ifrån korrekt.

Värt att nämna i sammanhanget är att ovan nämnda Mittmedia var en av köparna av Centertidningar. Och även efter köpet är centerpartiets VU i högsta grad delaktigt i tillsättandet av politiska redaktörer för de tidningar som har c-märkta ledarsidor.

* * *

PS: VF:s ledarskribent Lena Sandlin har bett Magnus Andersson om ursäkt för att inte källgranskat det påstådda citatet. Någon motsvarande ursäkt från Arbetarbladet har jag inte sett till.

Andra skriver intressant om politik, media, val 2010.

Final i superveckan

2010-01-31T15:46:00.002+01:00

I veckan gjorde flera medier en stor sak av en ny opinionsundersökning som syntes visa att alliansen – efter att ha legat under de rödgröna i många månader – såg ut att knappa in. Det var DN/Synovates januarimätning som tydde på att de rödgrönas ledning mer än halverats på en månad till 2,9 procentenheter. De tre oppositionspartierna fick tillsammans 48,6 mot 45,7 för regeringspartierna.

Detta uppmärksammades av bl a SvD och Aftonbladet.

Samtidigt visade Sentio Researchs opinionsmätning att oppositionen skulle få egen majoritet med 50,5 procent av väljarsympatierna. De rödgröna har sedan novembermätningen stadigt ökat hos Sentio – från 46,4 procent till 48,3 procent i december och alltså egen majoritet.

Skillnaden mellan siffrorna från Synovate och andra undersökningar förklaras bland annat med att mätmetoderna skiljer sig mellan de olika instituten och att Synovate säger sig ”tjata” mindre på osäkra väljare att välja sida. Detta kommenteras av Erik Durhan på Second Opinion.

Statsvetaren Henrik Oskarsson har gjort en sammanställning av olika opinionsundersökningar – en så kallad poll of polls – och konstaterar att mätningarna för januari ger följande resultat avrundat till hela procenttal: socialdemokraterna 36 procent, vänsterpartiet 5 procent och miljöpartiet 10 procent = 51 procent. Moderaterna får 27 procent, folkpartiet 7 procent, centerpartiet 5 procent och kristdemokraterna 4 procent = 43 procent. Oppositionspartierna leder alltså med i snitt omkring 8 procentenheter när valåret tar sin början. ”Det kommer bli en mycket spännande vår”, skriver Oskarsson.

Och i kväll möts samtliga riksdagspartiledarna i en debatt i SVT. På den rödgröna sidan representeras dessvärre inte mp av sitt opinionsmässigt starkare kort Maria Wetterstrand, enligt DN (ej på nätet) på grund av en princip om rotation i tv och riksdagen mellan de båda gröna språkrören.

Uppladdning sker hur som helst på rätt olika sätt i de respektive lägren.

Med start kl. 19.45 sker i kväll sändningar via webben från det socialdemokratiska partihögkvarteret i Stockholm, där kommunikationschef Karin Pettersson och AiP:s chefredaktör Eric Sundström kommenterar partiledardebatten.

Och på Twitter har SVT bett Sofia Nerbrand, liberal kolumnist på Svenska Dagbladet och Stig-Björn Ljunggren, vagt s-märkt statsvetare, att följa och kommentera debatten ur olika perspektiv. Dessutom twittrar Rapports kommentator Mats Knutson – och säkert många också.

Andra skriver intressant om politik, valet 2010, superveckan.

Bloggar, tweets och statusuppdateringar att ta på allvar

2010-01-30T13:53:00.003+01:00

[UPPDATERAD] Avgör sociala medier valet? Det korta svaret är förstås nej. Men det gör å andra sidan inte valaffischer, torgmöten, tv-debatter eller sammansättningen på valsedlarna heller. Inte var och en för sig. Men tillsammans spelar de stor roll. Kombinationen av de olika opinionsbildande insatser partier och politiskt aktiva gör, har avgörande betydelse för valutgången.

I veckan presenterade TV4 och Nyhetskanalen.se en genomgång av hur riksdagspartierna ser på sociala medier som kampanjverktyg. Det framgick då att miljöpartiets språkrör Peter Eriksson varken använder Facebook, Twitter eller har någon egen blogg. ”Jag är mycket rädd för att det kan ta mycket tid och att man inbillar sig att man gjort något på riktigt”, uppgav han.

På frågan om de sociala medierna får någon avgörande betydelse i valrörelsen svarar miljöpartiet ”absolut”, vänsterpartiet ”ja”, socialdemokraterna ”delvis” och moderaterna ”kanske”. Kristdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet svarar alla ”nej”.

Partistrategerna bör dock betänka att många journalister använder sociala medier som källa för nyheter och artiklar. I en undersökning säger sig hälften av de tillfrågade använda bloggar, Facebook och Twitter som källor.

Samtliga riksdagspartier har också anställt personal för att jobba specifikt med sociala medier i valrörelsen. Exempelvis har socialdemokraterna rekryterat Hampus Brynolf, kristdemokraterna Dan Jormvik och de rödgröna partierna gemensamt Martin Gelin.

I veckan har också Martina Lind och Politometern presenterat en intressant genomgång av vilka partianknutna bloggare som är de mest inflytelserika (mätt genom inlänkar) i bloggosfären. Bland de socialdemokratiska bloggarna hamnade jag själv på en tredjeplats, vilket förstås är otroligt roligt.

På den totala listan över de mest inflytelserika partipolitiska bloggarna hamnar jag precis utanför topp-10, mycket hedrande och politiskt lämpligt (?) mitt emellan Ali Esbati och Carl Bildt.

Stort och välförtjänst grattis till Marie ”Opassande Emma” Anderson, Rosemari ”Kulturbloggen” Södergren och Peter ”Med rätt att tycka” Andersson!

Det är för övrigt värt att notera att de mest aktivt mikrobloggande riksdagsledamöterna är socialdemokrater och centerpartister.

PS: Läs gärna också vad Johan Sjölander skriver.

Andra skriver intressant om politik, sociala medier, opinion.

Hägglund tar burkan från munnen

2010-01-30T10:44:00.002+01:00

Säga vad man vill om kd-ledaren Göran Hägglund, men han har i alla fall humor.

I den lätt bisarra debatt som åter seglat upp i veckan om huruvida Sverige ska lagstifta om vilka kläder man ska få bära, gick flera framträdande kristdemokrater ut och ville göra det olagligt att bära plagg som burka och niqab på allmän plats. "Det är ohygieniskt och äckligt", sa exempelvis riksdagsledamot Annelie Enochson. Hon fick medhåll av Ingemar Vänerlöv och Lennart Sacrédeus som jämförde med maskeringsförbud.

Detta fick Göran Hägglund att på Twitter markera att han "aldrig tidigare hört att hygienen skulle vara ett problem i sammanhanget", och slog fast att "lagstiftning är för mig utesluten". Hägglund tillade för säkerhets skull att kd inte heller ville "förbjuda jeans, klänning, kjol eller shorts".

Fredrik Westerlund, även känd som bloggaren Dyslesbisk, undrade då om kristdemokraterna inte ens kunde överväga förbud mot kortbyxor på Alexander Bard vintertid, på vilket Hägglund replikerade att det var ett gränsfall.

Som sagt, humor har han i alla fall.

Andra skriver intressant om politik, humor, Göran Hägglund.

Supervecka rond 2 - fördel Sahlin

2010-01-24T14:45:00.002+01:00

I kväll möts valets två huvudmotståndare, Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, i en debatt i SVT:s Agenda. Debatten har föregåtts av en hel del uppladdning på båda sidor. Socialdemokraterna har rent av utnämnt det som nu pågår för en supervecka med inte mindre än fyra partiledardebatter.

Och mycket står onekligen på spel. Valåret har börjat och om åtta månader avgörs vilken konstellation av partier som ska styra Sverige de kommande fyra åren.

Att döma av opinionsmätningarna så ser det ljust ut för de rödgröna. Svenska Dagbladet presenterade i dag siffror från Sifo där oppositionen har ett fortsatt rejält övertag med 51,8 procent mot de borgerligas 41,5.

Försprånget för de rödgröna är därmed hela 10,3 procentenheter, och enligt Sören Holmberg – professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet – så har den som har lett i Sifos januarimätning under ett valår vunnit 10 gånger av 13. Och då ska man komma ihåg att kd i mätningen får exakt 4 procent och alltså endast med knappast möjliga marginal tar sig in i riksdagen. Även centerpartiet hänger på gärdsgården med 5 procent. Skulle ett av de borgerliga partierna inte ta sig över 4-procentsgränsen på valdagen så är då i praktiken alliansen utplånad, även om det förhållandevis starka stödet för Reinfeldts moderater skulle hålla i sig.

Det här betyder dock inte att socialdemokraterna nu lättade kan luta sig tillbaks. Som Aftonbladet påminner om så skulle Fredrik Reinfeldt ligga bäst till om valet om handlade partiledarens popularitet. Betydligt fler förefaller känna förtroende för honom än för Mona Sahlin. Men svenska väljare röstar traditionellt sett inte på person – utan på parti. Det gör att utgångsläget inför valet ser betydligt bättre ut för oppositionen än för sittande regering, slår tidningen fast.

Samtidigt konstaterar statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson att det inte är socialdemokraterna som ligger bakom de rödgrönas stora ledning. I stället är det miljöpartiet och den populära Maria Wetterstrand som agerar draglok, samtidigt som alliansens tre småpartier drar ner siffrorna för regeringen.

I kväll får dock Sahlin klara sig utan stödet från mp. Och ska man tro Expressen så visar ett internt strategidokument från moderaterna att man nu och under våren kommer att pressa henne och socialdemokraterna på besked om på vilket sätt blir jobben fler av att höja skatten för vanligt folk och göra det dyrare att anställa unga, hur s kan tala om ansvar för ekonomin när man vill göra sig beroende av vänsterpartiet, samt vilka kärnkraftsreaktorer som de rödgröna vill stänga och när det ska ske. Målet är, enligt tidningen, att utmåla de rödgröna som ett ”vänsterexperiment” med en oansvarig ekonomisk politik.

Detta bör således Sahlin vara beredd att svara på i kväll.

Andra skriver intressant om politik, superveckan, valet 2010.

Missnöjespolitiker och manschauvinister

2010-01-17T16:46:00.002+01:00

Den gångna veckans stora politiska icke-nyhet var sannolikt tidningen Metros påståenden om en socialdemokratisk ”hemlig plan” om ett delat ledarskap – där Mona Sahlin vid en valseger i höst skulle få sitta kvar som partiledare men den populärare Margot Wallström axla posten som statsminister. Eller om det var tvärtom.

Nonsens var det i vilket fall som helst. Nonsens, möjligen baserat på några enstaka socialdemokraters missnöje med Sahlin – och sensationslystnad hos tidningsredaktionen.

Att Mona Sahlin haft avsevärt lägre förtroendesiffror än opinionsstödet för socialdemokratin har varit ett faktum under en längre tid. Det är förstås tråkigt, inte minst för Sahlin personligen – men det tycks ju uppenbarligen inte vara ett stort problem politiskt. Att hon som ledare väcker starka känslor är heller inget nytt, men det är intressant att studera vilka som är hennes interna motståndare.

Björn Fries, som har en lång bakgrund inom socialdemokratin och även skaffat sig många spännande erfarenheter utanför partipolitiken, skriver i dag i Expressen om att ”vi i samhället i stort och också inom delar av arbetarrörelsen har mycket av läpparnas bekännelser i vissa frågor”, som exempelvis homosexuellas rättigheter, integration och invandringsfrågor – men även om jämställdhet mellan män och kvinnor. ”Bakom ytan finns det hos vissa stora problem med att i själ och hjärta ta till sig innehållet om allas lika värde”, skriver Fries, och konstaterar att det då blir ”hotfullt för några att kvinnorna inte enbart deltar i politiken utan också bestiger de högsta posterna”.

Jag tror tyvärr att han har en stor och viktig poäng. Vi är nog många som kan vittna om vilka attityder som ibland kommer fram hos framförallt – men inte enbart – manliga socialdemokratiskt aktiva i pauser under partikongresser, fullmäktigesammanträden och överläggningar. Hos dem finns av allt att döma en längtan tillbaks till ett annan slags politiskt ledarskap och ett annat samhälle. Där makten var en man i övre medelåldern, med pondus och kommunikation som bestod av att peka med hela handen.

Jag ser med skräckblandad förtjusning på sådana män i tv-serien ”Mad men”. Som karaktärer är de underhållande i sin anakronism, manschauvinism och inskränkthet. Men de har inget att göra i dagens politiska verklighet.

Läs även vad Peter Andersson skriver om detta.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.

Ett helt nytt politiskt läge

2010-01-15T09:18:00.000+01:00

Flitiga läsare av min blogg lär ha märkt att jag relativt ofta skriver om opinions- och popularitetsundersökningar. Jag är förstås väl medveten om att många av dem har sina brister, såväl vad gäller urval av tillfrågade, frågeformulering, jämförbarhet etc. Och ännu är det långt kvar till valdagen – mycket kan och kommer att hända innan vi kan säga något definitivt om valresultatet.

Ändå finns det då och då anledning att kommentera spektakulära siffror. Och den Demoskop-mätning som Expressen publicerar i dag är verkligen spektakulär.

Enligt undersökningen hamnar såväl centerpartiet som kristdemokraterna och vänsterpartiet under fyraprocentspärren och skulle – om detta också blev valresultatet – åka ur riksdagen. Det skulle också betyda att socialdemokraterna och miljöpartiet skulle få majoritet att ta regeringsmakten själva.

Med statsvetaren Henrik Oscarssons ord skulle, om det här blev valresultat, alliansen utplånas helt.

Detaljgranskar man siffrorna framgår det att socialdemokraterna sägs få 37,1 procent av väljarstödet, vilket innebär en ungefär lika stor ökning (+2,3) som vänsterpartiet minskar med (-2,1). Den enda ökningen (+2,1) i det borgerliga lägret står moderaterna för, som med 27,4 procent kannibaliserar på folkpartiet (7,4 procent, -1,5), kristdemokraterna (3,9 procent, -0,6) och mätningens stora förlorare centerpartiet (3,1 procent, -2,5).

Samtidigt sägs Sverigedemokraterna få hela 5 procent, och skulle alltså komma in i riksdagen. Det skulle dock inte räcka för att – vilket i och för sig inte känns realistiskt – bilda majoritet med m och fp.

”Övriga partier”, vilket då rimligen omfattar bland annat feministiskt initiativ och piratpartiet, skrapar bara ihop måttliga 2 procent av väljarstödet.

Som Peter Andersson konstaterar innebär siffrorna att en rödgrön trepartikonstellation blir en tvåparti-dito. Och om mätningen blir sann skulle det också innebära att det röda skynket Lars Ohly inte längre går att använda som skrämseltaktik från borgerligt håll.

Även DN och SvD uppmärksammar Demoskops opinionsmätning.

Andra skriver intressant om politik, opinion, valet 2010.

Tankesmedjan har hittat en kvinna

2010-01-07T12:19:00.003+01:00

Jag har tidigare uppmärksammat Arbetarrörelsens tankesmedjas uppenbara problem att hitta kvinnor värda att lyssna till när arbetsmarknadspolitiken ska diskuteras.

Därför höll jag tummarna för att något skulle ha skett när jag i dag fick en inbjudan till seminariet Det måste finnas arbeten. Och det hade det. Av sex inbjudna talare finns en kvinna med.

Dessutom har man (sic!) intervjuat sexton "ledande samhällsanalytiker". Av dessa är fyra kvinnor.

Mansdominansen är med andra ord inte total - men det är inte långt ifrån.

Andra skriver intressant om politik, Arbetarrörelsens tankesmedja, genusperspektiv.

DN och yttrandefriheten

2010-01-05T15:48:00.004+01:00

För några dagar sedan skrev jag om en annons i SvD från den polska fackföreningen Solidarnosc om att Ikea i Polen anlitar Solid Security för att sköta bevakning och säkerhet på Ikeas varuhus i landet. Problemet är att Solid uppges motarbeta sina anställdas rätt att organisera sig fackligt, få rimliga anställningsvillkor och sociala förmåner.

Solidarnosc ville tydligen annonsera i Dagens Nyheter, men enligt Resumé stoppade DN:s chefredaktör Gunilla Herlitz annonsen. Herlitz säger att annonsen kunde "uppfattas som vilseledande" då konflikten egentligen inte handlar om Ikea.

Martin Jönsson, redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivare för Svenska Dagbladet, menar dock att även opinionsannonsering ryms inom Tryckfrihetsförordningen och det är upp till tidningen att bedöma om det rör sig om förtal, kränkning eller om annonsen på något annat sätt är olämplig. Han ser inget problem med annonsen.

Även Dagens Media uppmärksammar detta. Till den tidningen hävdar Gunilla Herlitz att Solidarnosc annons inte var opinionsannonsering, vilket är smått häpnadsväckande. Bedöm gärna själva (beklagar att jag inte har tillgång till en större eller mer högupplöst bild):

Läs mer om konflikten på sajten isikeaok.org.

Andra skriver intressant om fackligt, ikea, yttrandefrihet.

Politik i sociala medier

2010-01-05T10:30:00.003+01:00

[UPPDATERAD] SvD följer i dag upp den kartläggning av riksdagsledamöters bruk av sociala medier som publicerades i går. Det konstateras att det i bloggosfären inte huvudsakligen är toppolitiker som väcker någon större uppmärksamhet för sina insatser. Där härskar istället gräsrötterna.

Tidningen har gått igenom topp 50-listan på Knuff.se, där bloggare i huvudsak rankas utifrån hur många man får från andra bloggare – ju fler som länkar till en blogg, desto framgångsrikare betraktas den. Av de för närvarande hetaste 50 kan 34 sägas vara politiska bloggar. Och bara tre av dem drivs av riksdagsledamöter. Bakom resten står kommun- och landstingspolitiker, riksdagskandidater som bedriver personvalskampanj och politiska tyckare utan ambitioner att bli folkvalda.

Allra hetast just nu är glädjande nog s-bloggaren Peter Andersson, följd av Alliansfritt Sverige.

De är båda utmärkta exempel på hur effektivt politiskt opinionsbildningsarbete kan bedrivas i bloggosfären – och det utan något partikanslis resurser och strategiska tänkande. Därmed inte sagt att socialdemokratin inte skulle ha goda förutsättningar på det här området. Utan de insatser som gjorts av bland andra Johan Ulvenlöv skulle sossar på nätet antagligen inte nått ut lika bra som man gör i dag. Jag ser fram emot att se hur s kommer att jobba nu i valrörelsen med opinionsbildning i sociala medier.

Dagens Media ger några exempel på hur bloggar, Twitter, Facebook, YouTube etc. används som kanaler för personvalskampanjer, men läs ännu hellre Brit Stakstons tvådelade kommentarer om hur 2010 års valrörelse kommer att se ut vad gäller sociala medier. Läs också gärna Robert Noords kloka iaktagelse (inte bara för att han berömmer mig...).

Andra skriver intressant om sociala medier, valet 2010, opinionsbildning.

Sahlin kan. Bättre.

2010-01-04T09:55:00.004+01:00

I helgen publicerade Svenska Dagbladet en stort uppslagen dubbelintervju med Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Bakgrunden sades vara att i år möts för första gången två ledare för varsin politisk allians i ett svenskt val.

Intervjuerna var båda intressanta och inte minst Sahlins utsträckta hand till något av mittenpartierna om inget block får majoritet och Sverigedemokraterna får vågmästarställning, har blivit uppmärksammad. Hon gjorde klart att det då i potten ligger ett antal ministerposter.

Själv reagerade jag dock över något annat Mona Sahlin sa i intervjun. Under avsnittet 5 snabba frågor ombads hon beskriva hur hon förbereder sig inför en duell mot Fredrik Reinfeldt i tv. Svaret blev:

Jag är ingen som sitter och läser sju timmar innan, jag tänker och reflekterar. Sedan när debatten börjar kan tänka "nej det där blev inte bra". Då får man försöka rätta till det eller svälja tre gånger och göra det bättre nästa gång.

Jag tror helt enkelt inte att det är sant. Min bild är snarare att Sahlin, i likhet med andra ledande politiker på den nivån, har gott om kompetenta medarbetare som hjälper till med research och andra förberedelser för att ge de bästa möjliga förutsättningarna innan en debatt. Och detta finns det ingen anledning att mörka. Tvärtom tror jag att väljarna verkligen vill veta att deras politiska företrädare tar tv-debatter och andra framträdanden på största allvar och gör sitt yttersta för att vara väl förberedda inför dessa.

Skulle däremot det hon säger stämma så blir jag faktiskt en smula orolig. Visst, ingen kan ta ifrån Mona Sahlin att hon är en av svensk politiks mest erfarna rävar. Och sannolikt behöver hon mindre tid till förberedelser än många andra helt enkelt på grund av att hon har tagit betydligt fler debatter än vad de flesta andra har. Men trots det så måste man kunna ta in intryck och råd från sin stab som ju har till uppgift att ta fram all fakta och argument som är relevanta inför varje givet tillfälle.

Det finns skäl att påminna om debatten mellan Mona Sahlin och Jimmie Åkesson i TV4:s Kvällsöppet för några år sedan. Även om hon öppnade starkt med att slå fast att Sverigedemokraterna är ett "högerparti som vill försvaga facket" och "ett kvinnofientligt parti som vill inskränka aborträtten", trasslade hon sedan in sig och kom att spela defensivt resten av programmet. Läs gärna DN:s referat och Johan Ingerös kommentarer. Mitt intryck var att hon helt enkelt inte var tillräckligt väl förberedd och underskattade Åkesson. Sådana misstag kan man inte kosta på sig i hennes ställning.

Mona Sahlin är i sina bästa stunder en stark och driven debattör - men för sin egen skull bör hon inte göra misstaget att tro att enbart rutin räcker för att vinna debatten och väljarnas gunst. Hon kan bättre än så.

Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, valet 2010.

Ikea och solidariteten

2009-12-30T09:37:00.004+01:00

Jag noterade en rätt ovanlig annons i tidningen i morse. Under rubriken "Har Ikea 20 minuter för rättvisa?" var en bild på en ung familj som allvarligt tittade in i kameran. Och längst ned den bekanta loggan från Solidarnosc - den polska fackföreningen som under Lech Wałęsa blev en massiv folklig motståndsrörelse mot kommunistregimen.

Bakgrunden till annonsen är en konflikt jag missat. I Polen anlitar tydligen Ikea företaget Solid Security för att sköta bevakning och säkerhet på Ikeas varuhus i landet. Solid uppges dock - med Ikeas goda minne - motarbeta sina anställdas rätt att organisera sig fackligt, få rimliga anställningsvillkor och sociala förmåner.

Just nu genomförs på grund av detta flygbladsaktioner och protester mot Ikea förutom i Sverige också i Australien, Belgien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Irland, Spanien, Schweiz, Nederländerna, Storbritannien samt i USA - där engagemanget sägs vara som störst.

Detta har tidigare uppmärksammats av bl a Expressen och SVT.

När svenska TT konfronterar Ikea med detta svarar företagets polska presstalesperson att man inte förstår varför Solidarnosc håller Ikea ansvariga för den konflikt som har uppstått mellan facket och Solid. "Enligt vår uppfattning har inget företag rätt att direkt lägga sig i ett annat oberoende företags legala affärer", säger talespersonen i ett skriftligt svar. Och det har de kanske en poäng i. Men i praktiken måste självklart ett företag som Ikea, som slår sig för bröstet om sitt sociala och miljömässiga ansvar för sin egen och sina underleverantörers produktion, inse vilken skada det gör om ett företag man anlitar beter sig illa mot sina anställda. I synnerhet när det sker i Ikeas egna varuhus.

Jag noterar också att inget om detta nämns på svenska Ikeas pressrum eller i den ambitiösa avdelningen om företagets sociala och miljömässiga ansvar.

Andra skriver intressant om samhälle, fackligt, Ikea.

Rubrikmakare styr DN:s journalistik

2009-12-29T12:10:00.000+01:00

I går skrev DN:s Henrik Brors (ej på nätet) om en forskningsrapport som sades visa att pr-byråer och opinionsinstitut kommer att styra partiernas kampanjer mer än någonsin i nästa års valrörelse.

Detta baseras på en undersökning av EU-valet i somras som forskarna Marie Grusell och Lars Nord gjort för Demokratiinsitutet vid Mitthögskolan i Sundsvall. Grusell och Nord skriver att valkampanjen innebar både nya förutsättningar och business as usual för partierna, men samtidigt ”tyder mycket på att partierna planerade denna valrörelse mer noggrant än tidigare”.

Vad jag reagerar på är inte forskningsresultatet i sig utan DN:s hårdvinklade rubriksättning. I tidningen påstås att ”Pr-byråer styr nästa val” – vilket inte alls är vad som sägs i undersökningen. Tvärtom slås det fast att det finns ”övertygande empiriska data som visar att politiken fortfarande i hög grad formas utifrån partiernas övertygelser och idéer”. I den mån det skett en ”professionalisering” av politiken, menar forskarna att det snarare handlar om att partiorganisationerna kunnat utvecklas och att det numera finns politisk expertkunskap inom partierna där personer med särskilda kvalifikationer arbetar.

Henrik Brors skriver att i EU-valrörelsen anlitade för första gången samtliga partier ”pr-byråer och andra externa experter för att utforma valbudskapen”. Inte heller detta har stöd i forskningsrapporten. Faktum är att pr-byråer knappt nämns alls. Däremot uppges att många partier tagit hjälp av reklam- och webbyråer för att utforma material – vilket inte är detsamma som budskap, samt opinionsinstitut och dylikt för att pejla läget bland väljarna. Inte bara i syfte att mäta partisympatierna utan i minst lika hög grad för att undersöka stöd i olika frågor och underlätta strategiska val.

I själva verket verkar DN:s rubriksättning och vinkling handla om den tröttsamma gamla misstänksamheten mot pr. Att det sedan inte verkar ha täckning spelar tydligen mindre roll. För alla som är intresserade av politiska kampanjmetoder är dock forskningsrapporten rekommenderad läsning.

Andra skriver intressant om politik, opinionsbildning, pr.

Vad vill svenska folket?

2009-12-28T07:42:00.003+01:00

Svenska Dagbladet har låtit opinionsinstitutet Sifo undersöka hur svenska folket vill att landet ska styras om Sverigedemokraterna skulle komma över 4-procentsstrecket i valet och de facto få en vågmästarställning i riksdagen.

”9 av 10 säger nej till SD-koalition” hävdar tidningen i sin rubrik. I själva verket framgår det av artikeln att hela 13 procent av de tillfrågade i undersökningen vill att en minoritetsregering ska samarbeta med Sd.

Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Sven-Erik Österberg menar dock att siffrorna visar att det finns ett mycket starkt motstånd mot Sverigedemokraterna. ”Det kan ju ses som att 87 procent inte vill ha med dem att göra”, säger han till SvD.

Och så kan man förstås resonera. Men 13 procent som vill ge Sd ett avgörande inflytande över politiken är samtidigt betydligt mer än vad någon opinionsmätning gett partiet i väljarstöd.

Toivo Sjörén, chef för Sifos opinionsundersökningar, påminner dock om att drygt en tredjedel av väljarna i den här typen av mätningar brukar vara intresserade av okonventionella politiska lösningar – som exempelvis samarbete över blockgränserna. Men i val straffas ofta sedan de småpartier som gör det. Det har både folkpartiet och centerpartiet råkat ut för.

Även DN, Aftonbladet och Expressen uppmärksammar i dag Sifoundersökningen.

Andra skriver intressant om politik, Sverigedemokraterna, valet 2010.

Ett fritt, nytt år?

2009-12-26T14:20:00.001+01:00

Vi skriver snart 2010 och ett nytt årtionde tar sin början. Vissa hävdar att allt blir bättre hela tiden, och på det stora hela ligger det mycket i det. Tyvärr finns det undantag, inte minst när det gäller människors frihet.

Ett exempel på ett land där ofriheten ännu råder och som jag skrivit om en del tidigare, är Kuba. Trots ett delvis nytt politiskt ledarskap, där lillebror Raúl tog över styret från Fidel Castro – som då regerat i nästan 50 år, har nödvändiga reformer låtit vänta på sig. Positivt är dock att landet äntligen skrivit under två av FN:s konventioner om mänskliga rättigheter; konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Men som bland annat organisationen Reportrar utan gränser påpekat finns det fortfarande stora brister i exempelvis pressfrihetssituationen på Kuba. Bara under november fängslades en känd bloggare och en journalist vägrats utresetillstånd från landet.

Reportrar utan gränser konstaterar att journalister och dissidenter på Kuba hela tiden övervakas, trakasseras och diskrimineras. Organisationen placerar landet på plats 170 av 175 på sitt pressfrihetsindex, mellan länder som Laos och Burma.

Enligt Amnesty är yttrandefriheten på Kuba mycket begränsad på grund av att regeringen kontrollerar all media i enlighet med konstitutionen. Privat ägande av mediekanaler är förbjudet.

Socialdemokratiska studentförbundets tidning Libertas tar i sitt senaste nummer (ännu ej på nätet) upp bloggportalen desdeCuba.com där det finns en gryende form av fri journalistik av och för Kubas invånare. Målet med sajten är att åsikten och idéer man inte hittar i regeringskontrollerade organ ska höras.

Problemet är att bara c:a två procent av befolkningen har tillgång till internet. Det finns också lagstiftning som förbjuder internetanvändning i strid med det kubanska samhällets moraliska principer, vilka de nu är. I stället kopplar folk upp sig på utländska ambassader och sprider information från nätet via cd-skivor och usb-minnen.

Kanske kan de ekonomiska reformer Raúl Castro genomdrivit, där syftet sägs vara att öka produktiviteten genom att stimulera till högre löneklyftor, ironiskt nog driva på Kubas utveckling i en mer demokratisk riktning. När budgeten för nästa år nyligen presenterades framkom nämligen att befolkningen kommer att få uppleva omfattande sociala nedskärningar nästa år till följd av landets dåliga ekonomi.

När det påstådda socialistiska paradiset inte förmår leverera så är det inte otänkbart att det kubanska folket börjar söka efter förklaringar till landets ekonomiska motgångar på andra håll än i partipropagandan. Jag håller för min del tummarna för att fler på Kuba ska få upp ögonen för de lögner dess politiska ledare tutat i dem i över 50 år – och under 2010 påbörjar ett verkligt demokratiskt förändringsarbete.

Andra skriver intressant om politik, demokrati, Kuba.

En genuin förändring är möjlig

2009-12-18T07:18:00.005+01:00

Det är nu cirka nio månader kvar till valet och ska man tro på opinionsmätningarna förfaller de rödgröna ha ett tämligen stabilt övertag.

I SvD/Sifos väljarbarometer inför årsskiftet är oppositionens försprång gentemot allianspartierna drygt 11 procentenheter. Moderaterna backar och socialdemokraterna går framåt. Också siffror från SCB visar att moderaterna går kraftigt tillbaka jämfört med majmätningen. Och i dag kom DN/Synovates decembermätning som även den visar att moderaterna tappar rejält i väljarstöd.

De tre rödgröna partierna får tillsammans 49,4 procent mot 42,9 för de fyra regeringspartierna. Om de siffrorna skulle bli valresultat skulle socialdemokraterna kunna bilda en majoritetsregering tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet. För trots att Sverigedemokraterna får hela 5,3 procent enligt Synovate, räcker det inte för att kunna få en vågmästarställning.

Man kan spekulera i vad moderaternas stora tapp beror på. Sifos Toivo Sjörén bedömer att den senaste tidens debatt om sjukförsäkringen har gjort att regeringen i dagsläget går miste om stöd från 350 000 potentiella väljare. Han drar också paralleller till hösten 2006. Då genomförde alliansen stora förändringar i arbetslöshetsförsäkringen, vilket direkt fick negativa effekter på opinionsstödet.

I Fokus konstateras att sittande regeringspartier nästan alltid förlorar tre procentenheter av väljarstödet under sina år vid makten. Tappet är större under kristider och mindre när ekonomin går bra, men väljarflykten verkar inte gå att undvika.

Tidningen citerar Johan Martinsson, valforskare i Göteborg, som slår fast att det ser mörkt ut för den sittande regeringen. Valrörelsen måste bjuda på något extraordinärt för att de ska kunna bryta den negativa trenden i opinionen.

Men Mona Sahlin och hennes samarbetspartner får inte nu göra misstaget att luta sig tillbaks. Den politiska offensiv man bedrivit under hösten måste fortsätta. Konkreta alternativ till regeringspolitiken måste presenteras - inte minst på de områden där s fick smäll på fingrarna från väljarna 2006. Som Robert Noord klokt påpekar så tenderar socialdemokraterna att vara ett missnöjesparti. "Vi mår som bäst när folk är missnöjda med den borgerliga regeringen eller orättvisorna i samhället", skriver han.

Den förnyelse av politiken och ledarskapet som Mona Sahlin initierat måste fortsätta och bära såväl fram till valdagen som i regeringsställning. Bara då kan det bli en genuin förändring.

Andra skriver intressant om politik, opinion, valet 2010.

Sverigedemokraterna är ett faktum

2009-11-19T06:55:00.003+01:00

Bara den senaste veckan har tre opinionsundersökningar visat på ett starkt stöd för Sverigedemokraterna. På sajten Status.st kan man följa en genomgång av ett stort antal opinionsinstituts uppskattningar av väljarstödet för partiet sedan april 2006. Och det är en tydligt uppåtgående trend.

I söndags visade SvD/Sifos novembermätning att Sverigedemokraterna med råge skulle komma in i riksdagen om väljarstödet på 5,8 procent skulle stå sig till valdagen. Med de siffrorna vore partiet större än både kristdemokraterna och centerpartiet. Jämfört med förra månadens Sifomätning är det dessutom en ökning för Sd med 1,1 procentenheter.

Kd och c skulle enligt Sifo ligga farligt nära riksdagsspärren med 4 respektive 4,5 procent. Räknar man samman resultaten för respektive parti i de två blocken hamnar allianspartierna enligt denna mätning på 44 procent och de rödgröna på 48,9.

I går kom siffror från Sentio Research som visade att Sverigedemokraterna skulle få hela 7,2 procent av väljarsympatierna. Det skulle motsvara 26 mandat i riksdagen. Samtidigt minskar enligt samma källa stödet för socialdemokraterna med hela 4,4 procentenheter till 31,5 procent. Det rödgröna blocket som helhet har enligt Sentio stöd av 46,4 procent av väljarna, medan 43,7 procent stödjer det borgerliga blocket.

Och i morse presenterade TV4Nyheterna Novus senaste väljarbarometer där Sverigedemokraterna får det högsta stödet någonsin i dessa mätningar. Om det skulle vara val i dag skulle partiet få 5,4 procent. Samtidigt minskar stödet för Socialdemokraterna något till 33,4 procent. De rödgröna partierna har enligt Novus totalt stöd av 48 procent av väljarna och alliansen 45. Däremot redovisas inte i detalj siffror för de mindre allianspartierna. Det konstateras bara att de ”fortsätter att ligga klart under valresultatet från 2006”.

Kanske är det inte realistiskt att tro att kd eller c kommer att hamna utanför riksdagen efter valet nästa år. Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann slog häromdagen fast att det låga opinionsstödet för alliansens minsta bröder ”inskärper vikten av att alliansen blir en plattform för alla fyra partierna”, och att det var ett ansvar som inte minst moderaterna har. Schlingmann påpekade också att kristdemokraterna är duktiga på valrörelser och ofta gör bra valresultat trots opinionsmässigt svaga resultat mellan valen.

Visst. Eller så får de stödröster av andra väljare som vill säkra en borgerlig majoritet.

Klart är i vilket fall som helst att Sd:s opinionsmässiga framgångar kan innebära en förändrad politisk spelplan. SvD:s Lena Hennel spekulerade nyligen i att vi kan komma att få höra ”tuffare tongångar även från andra partier”. Hon hänvisade till erfarenheter som visar att populistiska partier påverkar den politiska kartan. ”Det går alltid att lansera sådant som språktest och hårdare krav för medborgarskap, enligt folkpartistisk modell från 2002”.

Läs gärna Peter Anderssons intressanta funderingar kring detta.

Andra skriver intressant om politik, valet 2010, Sverigedemokraterna.

Ett starkt kommunikationslag

2009-11-06T11:14:00.004+01:00

I veckan tillträdde Karin Pettersson sin nya nya tjänst som kommunikationschef på socialdemokraterna, efter att ha varit chefredaktör på nyhetsmagasinet Fokus.

Trots att Karin och jag hade en likartad bakgrund - engagemang inom Socialdemokratiska studentförbundet och sedan jobb på regeringskansliet - lärde vi aldrig egentligen känna varandra då. Det var först på senare år, när vi i gänget bakom Almedalsbloggen slog ihop våra påsar med Fokus om det gemensamma projektet Makthavare.se, som vi blev vänner.

Jag tycker att Karin Pettersson är ett spännande val på denna betydelsefulla position, och jag tror att hon kommer att göra ett riktigt bra jobb. Och med henne på plats så har nu Mona Sahlin och Ibrahim Baylan byggt upp ett riktigt starkt team för att jobba med kommunikationen i valrörelsen och framöver. I gruppen ingår också namn som Anna Helsén (tidigare presschef hos Göran Persson, därefter pr-konsult på JKL), Bo Krogvig (legendarisk s-kommunikationschef, på senare år konsult på Springtime och internationell politisk konsult) och Lars "Laban" Bengtsson (även han tidigare kommunikationschef och sedan försteombudsman för s i Östergötland).

I det här sammanhanget bör man inte heller glömma en annan betydelsefull spelare i socialdemokraternas kommunikationslag: Johan Ulvenlöv, som arbetar med bloggnätverket Netroots och bloggkontakter för partiet. Det är han som är spindeln i det socialdemokratiska bloggnätet och den som fixade stort utrymme och exponering åt bloggande sossar under s-kongressen.

Sammantaget så tror jag att de här nämnda - och de många andra kommunikatörerna på socialdemokraternas partikansli, i riksdagsgruppen och på andra håll - kommer att göra riktigt bra insatser i valrörelsen. Men sedan är det ju som det är: det är politiken det ytterst kommer an på, det kan inte aldrig så bra kommunikation förändra.

I tisdags gjorde för övrigt Karin Pettersson sitt troligen första publika framträdande i sin nya roll när hon frågades ut av Magnus Ljungkvist inför en månghövdad och nyfiken publik. Resultatet går att se här:

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, kommunikation.

En ny (s)kolpolitik

2009-10-29T07:43:00.002+01:00

I det senaste numret av tidskriften Arena skriver Per Wirtén att det i kritiken från vänster ofta sägs att socialdemokratin behöver diskutera visioner och återerövra sin själ. ”En sådan kritik är inte bara en återvändsgränd in i politik som identitet och livsstil”, skriver Wirtén, ”Den är en dödsstöt ut i politisk marginalitet”.

Han slår fast att socialdemokratin och hela den breda vänsterns viktigaste uppgift snarare är ”att gjuta nytt liv i sitt reformistiska arv: identifiera missförhållanden eller behov och sedan presentera konkreta raka förslag”.

Sällan har det uttrycks bättre än så.

Artikeln i övrigt är sedan något så ovanligt som en slags hyllning till ”regeringens mest spektakulära reformist”: Jan Björklund. Men, och det är ett mycket viktigt men, det handlar om Björklunds ”förmåga att väcka starka reaktioner”, patos och förmåga att politisera en fråga. Definitivt inte om hans politik.

I likhet med Per Wirtén delar jag inte Björklunds värderingar. I Arena konstateras att hans betygsreformer är stolpskott, pedagogiska grundsyn konservativ och påståenden att skolans problem orsakas av odisciplinerade elever fega. Ändå är fp-ledarens engagemang och politiska track-record i de här frågorna imponerande.

Jag har tidigare deklarerat att jag tillhör flumfallangen i skolfrågor inom socialdemokratin. Jag är principiellt emot betyg, anser att grund- och gymnasieskolan bör vara studieförberedande, och jag uppskattar att skolan uppmuntrar elever att ifrågasätta och kritisera.

Men, vilket jag också konstaterat; detta är en position som blir allt svårare att behålla. Valanalyser har tydligt visat att s behöver tänka om och utveckla en ny offensiv skolpolitik som sätter kunskaper och lärande i centrum och ger varje individ möjlighet att utvecklas maximalt. Det finns med andra ord goda politiska skäl till omprövning på detta område, även om det för mig personligen bär emot. Vi kan kanske inte göra skolfrågan till en valvinnare för oss, men vi bör åtminstone ha en politik som inte fungerar som ett sänke.

En av dem som kämpat hårdast för en omsvängning i skolpolitiken är det socialdemokratiska oppositionsrådet i Haninge, Robert Noord. Han ligger bland annat bakom böckerna Att riva plåstret: tankar om en ny (s)kolpolitik och den nyutkomna En skola för den zappande generationen. På Newsmill skriver Noord tillsammans med Ann-Margarethe Lihv, oppositionsborgarråd för vänsterpartiet i Stockholm, att om ”skolan ska kunna garantera att alla elever får lära sig det de har rätt till så måste elevernas kunskaper följas upp från tidig ålder”.

Jag håller i grunden inte med Robert Noord. Men jag inser att hans linje antagligen är klokare än min, och jag hoppas därför att hans engagemang och enträgna arbete i denna fråga ska bära frukt nu på s-kongressen.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, jobbkongressen.

Sahlin och siffrorna

2009-10-28T07:47:00.004+01:00

I går konstaterade jag att socialdemokraterna har allt att vinna på att nu sätta jobbpolitiken i fokus. I dag redovisar Mona Sahlin en ny opinonsundersökning från Novus som visar att hela 54 procent av svenska folket anser att regeringen inte levt upp till vad den lovade 2006, att fler skulle komma i jobb och färre i utanförskap.

Ändå är fortfarande inte riktigt opinionen på Sahlins sida. En väljarbarometer från Aftonbladet/United Minds tyder visserligen på att de rödgröna drar ifrån, men stödet för s är fortfarande sämre än det rekordlåga valresultatet 2006. Och ska man tro DN/Synovates oktobermätning minskar den rödgröna ledningen i opinionen. Enligt dessa siffror är det nu i praktiken dött lopp mellan blocken.

Det ska bli intressant att se hur detta kan utvecklas efter socialdemokraternas jobbkongress som börjar i dag. Själv ska jag göra mitt bästa för att följa arrangemanget såväl på plats som på distans.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, jobbkongressen.

Jobben, jobben, jobben

2009-10-26T19:16:00.002+01:00

I veckan invigs socialdemokraternas 36:e ordinarie partikongress på Stockholmsmässan i Älvsjö. Jobbkongressen kallas den, och den socialdemokratiska planen framöver kan sannolikt sammanfattas i tre ord: jobben, jobben, jobben.

Låter det bekant? För 15 år sedan, i valrörelsen 1994, betonade Mona Sahlin enträget att ”jobben, jobben, jobben” var den viktigaste valfrågan för socialdemokraterna. Det har blivit dags att ta upp det mantrat igen.

Och det sker i så fall med svenska folkets förtroende. Mer än var tredje svensk, 35 procent, känner störst förtroende för socialdemokraterna när det gäller jobben och arbetslösheten. Det visar en ny Sifoundersökning beställd av pr-byrån Westander.

Socialdemokraterna har ett klart större förtroende i jobbfrågan än moderaterna. "När arbetslösheten växer är det allt fler som känner någon som blivit av med jobbet och kanske oroas för egen del", säger Westanders vd Patrik Westander i en kommentar.

Samtidigt ska nu regeringens och Arbetsförmedlingens förmåga att sköta arbetsmarknadspolitiken granskas av Riksrevisionen, uppger Riksdag & Departement. I granskningens förstudie har Riksrevisionen redan identifierat ett antal problem, däribland en allt för invecklad målstruktur samt dålig uppföljning från regeringens sida.

Regeringen får också kritik på flera punkter från sitt eget finanspolitiska råd för sin ekonomiska politik. Bland annat sägs innebörden av jobbskatteavdragen vara svåra att förstå, och ofinansierade skattesänkningar riskerar att försämra de framtida statsfinanserna.

Det är med andra ord guldläge för Sahlin och socialdemokratin just nu. Återstår att se hur läget ser ut efter kongressen.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, jobbkongressen.

Lovande rödgröna förslag

2009-10-03T09:50:00.003+02:00

Det finns oftast skäl att vara skeptisk till politiker som säger att de vill effektivisera den offentliga administrationen, minska antalet myndigheter och skapa samordningsvinster. Övertron på hur mycket pengar detta kan spara är hög.

I den senaste valrörelsen var det de borgerliga som lovade att skapa en effektivare myndighetsstruktur, men i praktiken har man ändå skapat nya myndigheter. Detta behöver i och för sig inte vara fel – men det rimmar dåligt med de stolta utfästelserna.

På DN debatt i dag skriver de rödgrönas ekonomiska talespersoner att man vill genomföra ”en grundlig effektivisering av Myndighets-Sverige”, med sammanslagningar, nedläggningar samt bättre förvaltning av fastigheter och IT. Jag skulle lätt kunna ironisera över det här, men faktum är att det är ett otroligt välkommet besked – inte minst från socialdemokratin som i regeringsställning ofta haft förtvivlat svårt att skilja på sina roller som politisk frihetsrörelse och systemkramande förvaltare.

Jag kan bara hålla tummarna för att, om s får chansen att regera 2010, de nu beskrivna målsättningarna faktiskt blir verklighet.

I DN (ännu inte på nätet) framkommer även andra lovande besked från de rödgröna. I de skuggbudgetar som presenteras nästa vecka sägs bland annat ingå förslag om en riskkapitalfond för små och medelstora företag, samt ett särskilt avdrag för dem som är beredda att satsa riskkapital på nya företag. Prioriterade områden uppges vara miljöteknikbranschen och delar av tjänstesektorn.

Även detta låter mycket positivt. Och jag misstänker att miljöpartiet i hög grad är arkitekten bakom såväl tankarna om myndighetseffektivisering som riskkapital. Oavsett vilket så är det min förhoppning att förslag som dessa nu sätter fart på processen med att klargöra vilket politiskt alternativ s, v och mp faktiskt står för. Alliansen vann i hög grad valet 2006 genom att ha en bättre berättelse om vad de ville med Sverige. Nu ligger bollen på den rödgröna planhalvan – och motståndarmålet är öppet.

* * *

Läs gärna också vad Peter Andersson och Johan Westerholm skriver om detta.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, valet 2010.

Tuffa utmaningar väntar

2009-10-01T09:43:00.004+02:00

I går blev det klart att Karin Pettersson tar över som ny kommunikationschef på socialdemokraterna. Det var ett välkommet besked – det finns många angelägna uppgifter att ta tag i.

För de flesta är Karin Pettersson antagligen mest känd som en av tidningen Fokus grundare samt chefredaktör. I den egenskapen har hon suttit med i mängder av debattpaneler och tv-soffor. Men hon har också ett förflutet i Socialdemokratiska studentförbundet och klubben SEK vid Handelshögskolan i Stockholm, samt som politiskt sakkunnig på finansdepartementet åt Bosse Ringholm och Pär Nuder.

Karin Pettersson har med andra ord erfarenhet av såväl den politiska som mediala hetluften. Och det kan komma väl till pass eftersom hon, till skillnad från sina företrädare, är tänkt att även ha en utåtriktad roll i debatter om politisk kommunikation.

Partisekreterare Ibrahim Baylan uppger att i det korta perspektivet ”står naturligtvis valet 2010 i fokus”, men tillägger att Petterssons uppdrag sträcker sig längre än så och handlar om ”att bygga en kommunikationsstrategi med sikte på riksdagsvalen 2014 och 2018”.

Som bekant har socialdemokraternas opinionssiffror fluktuerat en hel del de senaste åren, och även om mycket tyder på att s tillsammans med de rödgröna samarbetspartnerna v och mp har en majoritet av väljarstödet just nu så ser samtidigt förtroendet för Mona Sahlin oroväckande lågt ut. Det finns med andra ord en hel del att göra för socialdemokraterna.

Ansvar för detta bör dock primärt inte läggas på Karin Pettersson. Visserligen är ett gott kommunikationsarbete otroligt viktigt för att föra ut ett politiskt budskap och forma bilden av ett parti och dess företrädare – men ytterst kommer det ändå an på den politik som ska kommuniceras.

Politiken i sin tur formas dock av enskilda personer, och på den socialdemokratiska partikongressen om några veckor tros det blir stora förändringar i ledningen. Då väljs det nya verkställande utskottet och många nya namn kommer in.

Vad som är känt är att Ibrahim Baylan nu formellt flyttar från suppleant till ordinarie när han på allvar tar över Marita Ulvskogs plats som partisekreterare (han är fram till dess fortfarande bara tillförordnad på sin post). Enligt Ekot förs i Stockholm oppositionsborgarrådet Carin Jämtin fram före arbetarekommunens ordförande Veronika Palm, samtidigt som Mikael Damberg tros ha en bättre chans att ta sig in i VU:t än Thomas Bodström. Andra namn som nämns är Malmös kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu, Göteborgs Annelie Hulthén, Urban Ahlin från Skaraborg samt stockholmaren Ylva Johansson.

* * *

Läs mer om kommunikationschefsrekryteringen i Fokus, Aktuellt i Politiken, Makthavare.se ~~(som just nu tyvärr ligger nere på grund av serverbyte)~~, Resumé samt i Dagens Media (även här).

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Karin Pettersson.

Valvindarna vänder

2009-09-26T15:09:00.001+02:00

När opinionssiffrorna var som starkast för socialdemokraterna under Göran Perssons ledning och hans egen popularitet stod på topp så skämtade jag med folk på det socialdemokratiska partihögkvarteret om att det borde vara väldigt enkelt att utforma budskap och valaffischer inför valet 2006. En stor bild på Persson, s-rosen nere i ena hörnet och texten ”Vi har en statsminister”.

Som bekant kom vindarna att vända, såväl för socialdemokratin som för Göran Persson. Och sett i backspegeln så hade knappast mitt skämtsamma förslag blivit någon större succé i valrörelsen.

Ändå känns det relevant att nu, med ett knappt år kvar till valet 2010, påminna om detta. Förtroende, popularitet och opinionsmässigt stöd är flyktig materia som kan skifta form av riktning oerhört snabbt.

I dag presenterar Dagens Nyheter en ny mätning från Synovate som förefaller visa att väljarnas förtroende för Fredrik Reinfeldt har ökat kraftigt i samtliga ”grenar”; att företräda Sverige utomlands, leda regeringens arbete, skapa en majoritet för sin politik i riksdagen, ingjuta hopp om en bättre framtid för oss som bor i Sverige, leda Sverige i händelse av en allvarlig kris, samt företräda Sverige i Europa.

De två sista frågorna är nya och har inte ställts i motsvarande undersökningar tidigare, men även här har Reinfeldt ett kraftigt övertag jämfört med Mona Sahlin. Det är egentligen bara i fråga om vem av dem som anses ha störst förmåga att ingjuta hopp om en bättre framtid för oss som bor i Sverige som det är någorlunda jämt; 38 procent svarar Sahlin och 45 procent Reinfeldt.

I en tidigare mätning som gjordes för ett år sedan var det betydligt jämnare mellan de två politiska huvudmotståndarna. Sahlin vann då den nyss nämnda grenen samt ansågs ha bättre förutsättningar att skapa en majoritet för sin politik i riksdagen. Men nu ser alltså resultaten annorlunda ut. Och det trots att de flesta opinionsundersökningar, om än mycket jämna, visar på ett rödgrönt övertag när frågan gäller vilket parti man tänker rösta på.

DN:s ledarskribent Hanne Kjöller tycker att detta är förvånande. Hon undrar om väljarna ”tycker det är viktigare att kunna ingjuta hopp än att faktiskt regera landet”. Själv tror jag att det handlar om att Fredrik Reinfeldt, till skillnad från Mona Sahlin, faktiskt har visat att han kan regera landet. Sahlin har aldrig fått chansen. Som bekant tog hon över partiledarskapet först efter att Göran Persson förlorat valet 2006.

Sedan kan, och bör, man ha massor av synpunkter på hur Reinfeldt och alliansen regerat landet. Och dessa synpunkter återspeglas sannolikt i opinionssiffrorna.

Men oaktat denna förklaring är det ett reellt problem att förtroendet för Mona Sahlin är så lågt. Som Synovates Nicklas Källebring säger till DN så är det nu viktigt hur väljarna ser på Reinfeldts och Sahlins vision om framtiden. Hon kan inte vinna valet på omvittnad regeringsduglighet. Därför måste det till en trovärdig vision som ingjuter hopp och tillförsikt.

Andra skriver intressant om politik, förtroende, Mona Sahlin.

Comhems makt över mitt liv

2009-09-26T13:02:00.001+02:00

Det är dags för ännu ett lite rättshaveristiskt utspel här på bloggen. Fast denna gång handlar det inte om postutdelning utan om något ännu mer betydelsefullt; tillgången till internet.

I slutet av augusti fick jag och min fru ett brev hem där vår internet-, tv- och telefonileverantör Comhem berättade att vårt gamla tv-avtal skulle gå ut men att vi kunde få ett mycket bra erbjudande i stället. Vi studerade erbjudandet och beslöt att slå till.

Och när vi ändå uppgraderade tv-standarden beställde vi samtidigt snabbare internet. Efter att ha väntat ett tag dök det nya modemet upp och vi (eller rättare sagt hon; i vårt hushåll är det min fru som briljerar på det tekniska området) installerade det. Då fungerade det perfekt. Ett tag.

Sedan i går i morse funkar däremot ingenting. Stina ringde Comhems support som efter mycket dividerande och kom fram till att det behövdes en tekniker för att lösa problemet. En sådan skulle dyka upp tidigast den 5 oktober. Det ska alltså ta elva dagar innan vi i bästa fall får tillbaka internet.

Det betyder elva dagar utan musik via Spotify, elva dagar utan hemtelefon – och därmed porttelefon, som är kopplad till denna. Elva dagar utan fungerande uppkoppling. Det är faktiskt helt oacceptabelt.

Och innan ni föreslår det; nej, att byta leverantör är i det här läget inget alternativ. Det är uppsägningstid på avtalet och det dröjer dessutom innan en annan leverantör kan komma med ersättningsprodukter. Det är inte heller någon större vits att gå ut på stan och köpa ett nytt modem och nya sladdar. Vi vet ju för det första inte om det är detta som är problemet, och givet Comhems servicenivå så är det högst osannolikt att vi skulle få tillbaks de pengar vi lagt ut för att försöka lösa problemet själva.

Någon ursäkt eller antydan till dåligt samvete har inte heller Comhem visat upp i de kontakter vi haft med dem om detta. Däremot har vi generöst nog erbjudits att de dagar vi blir utan internet och hemtelefon ska strykas från nästa räkning. Åh, tack så himla mycket för att vi får tillbaks pengar för service ni inte levererar, Comhem!

* * *

PS: Helt strandsatt på en öde ö är jag nu inte. Jag kan fortfarande – något skakigt – koppla upp mig med mobilmodemet, men det lär bli färre blogginlägg än vanligt den närmaste tiden.

Andra skriver intressant om comhem, internet, service.

Klädsam självkritik från socialdemokraterna

2009-09-24T20:06:00.005+02:00

Tomas Eneroth har genomfört en analys av socialdemokraternas EU-valrörelse och sammanfattat detta i en rapport som i dag presenterades vid en pressträff och samtidigt överlämnades till partisekreterare Ibrahim Baylan.

Som bekant fick s i EU-valet sitt sämsta resultat på många år. Med 24,41 av rösterna får man gå tillbaka till ett landstingsval 1912 för att hitta så dåliga siffror. I rapporten konstateras att socialdemokratin gjorde ett extra uselt val i Stockholm med 15,1 procent. Bra resultat uppnåddes egentligen bara bland traditionellt socialdemokratiska kärnväljare och i områden som präglats av stark EU-skepsis – och det är en demografiskt bristfällig grund att vinna val på.

Och Eneroth är självkritisk. Till Ekot säger han att partiet inte fullt ut gjorde hemläxan efter valet 2006 och ännu inte lyckats vinna storstadsbornas hjärtan när det gäller att övertyga om att man har svaret på storstädernas problem framöver.

"Det kommer att bli mer fokus på storstäderna inom socialdemokratin framöver", säger Tomas Eneroth till Ekot, "och fler välkända kandidater".

Detta går emot Carin Jämtins uttalanden om att s inte behöver något specifikt storstadsprogram, samtidigt som placerandet av Thomas Bodström som förstanamn på partiets riksdagsvalsedel i Stockholms län passar väl in i strategin.

Följaktligen förefaller, knappast överraskande, socialdemokraterna i länet ha bättre koll på vad som krävs för att vinna val i regionen än vad kamraterna i Stockholms arbetarekommun har.

I rapporten noteras att personvalet har en växande betydelse för s-väljare. Avsevärt fler valde att kryssa en kandidat denna gång jämfört med 2004. Kanske kan också detta bli en lärdom för partiets kritiker av personvalet. Vi har faktiskt en möjlighet att locka nya s-väljare genom att välkomna att enskilda kandidater tar ut svängarna, såväl politiskt som i fråga om kampanjmetoder.

Grundproblemet är dock fortfarande systemets konstruktion. Om vi verkligen vill låta människors individuella val ha någon effekt så bör spärrarna slopas så att varje kryss verkligen betyder något.

* * *

PS: En anmärkning av mer teknisk natur; PDF:en med EU-valanalysen verkar väldigt underligt kodad. Det är som att all text i dokumentet är en bild. När jag försökt kopiera textavsnitt så blir det bara skräp när jag klistrar in det i ett ordbehandlingsprogram. Och nej, det är inte Word som strular den här gången. Enklare texteditorer ger samma effekt. Något att tänka på för partiets pressavdelning framöver.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, EU-valet.

Hägglund och lobbyisterna

2009-09-20T12:20:00.003+02:00

Häromdagen bloggade jag om Göran Hägglunds reaktionära repris från i somras, den här gången i form av en debattartikel.

Andreas Henriksson har på Makthavare.se på ett förtjänstfullt sätt sedan uppmärksammat den sannolika skribenten bakom Hägglunds utfall och de nya kristdemokraterna krigsförklaring mot kulturmaffian.

Men skriverierna och debatten om detta har samtidigt inneburit att två andra utspel från Hägglund i veckan kommit i skymundan: en utfästelse om ett svenskt EU-initiativ för nya och effektivare antibiotika, samt 227 miljoner under tre år till en nationell cancerstrategi. SvD:s Inger Atterstam ställer frågan om detta är en eftergift för skickligt lobbyarbete.

Hon pekar på att frågan en svensk nationell cancerstrategi – eller cancerplan som det hette tidigare – har drivits starkt och envist i åratal, främst av insamlingsorganisationen Cancerfonden. Andra, som socialdemokratiska företrädare och Socialstyrelsen, har invänt att stora satsningar kanske snarare borde göras på konkurrerande medicinska ändamål som till exempel hjärtsjukdomar, vilka dödar betydligt fler människor varje år.

Alltså, att nu regeringen via socialminister Göran Hägglund öppnar plånboken och vill lägga resurser på stora folkhälsoproblem är välkommet. Men som SvD påpekar så finns det skäl att fråga sig hur det kommer sig att det blir just dessa behjärtansvärda ändamål som det nu ska satsas på.

Andra skriver intressant om politik, medicin, lobbying.

Jag blir så trött!

2009-09-18T07:17:00.002+02:00

I dag presenterar socialdemokraternas kulturtalesman och huvudföredragande på partikongressen Leif Pagrotsky förslagen i de politiska riktlinjerna om mediepolitiken och upphovsrätten. Men redan nu står det klart att partiet har ändrat sig om Ipred-lagen, och vill inte längre riva upp den som man sa under EU-valkampanjen.

Och detta sker efter att det framkommit att partistyrelsen också yrkar avslag på den motion om ett moratorium för integritetskränkande politik som tagits fram av ett antal kloka partivänner och som skickats in till kongressen av sju arbetarekommuner.

Jag kan nu bara hoppas på en mobilisering av Sossar mot Storebror i syfte att skaka liv i det engagemang som tidigare funnits i socialdemokratin för dessa frågor.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, integritet.

Nykonservativ våg?

2009-09-17T06:31:00.002+02:00

Som bekant är det kristdemokraterna som opinionsmässigt förlorat mest på att ingå i allianssamarbetet där de ingående partiernas unika profiler fått stryka på foten till förmån för enighet under Fredrik Reinfeldts nymoderata fana. Det var i sig inte så förvånande, men det har sannolikt förorsakat Göran Hägglund en hel del huvudvärk.

I somras ryckte han dock upp sig och levererade i Almedalen ett aggressivt konservativt - för att inte säga reaktionärt - angrepp på dem som ifrågasätter samhällets konventioner och normer, oavsett om det gäller fildelning, könsroller eller sexualitet.

Kommentarer om talet hittas till exempel här, här, här och här.

I dag gör Hägglund ett nytt idépolitiskt utspel, denna gång på DN debatt, där han säger sig se en växande klyfta mellan folk och etablissemang och menar att detta är i grunden ett demokratiproblem.

Inte många går säkra för kd-ledarens ogillande; Mona Sahlin, Claes Borgström och Yvonne Ruwaida nämns uttryckligen, men i mer svepande ordalag så får även organisationer, medieredaktioner och politiska partier sin släng av sleven.

Göran Hägglund säger sig tala för "verklighetens folk"; "den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand". Alla andra - som på ett eller annat sätt avviker från kristdemokraternas normer - torde alltså höra hemma i någon slags overklighet.

Det är också intressant att Hägglund väljer att köra sitt Almedalstal i repris just nu, när Anna Anka och Roland Poirier Martinsson kommer ut i debatten och lanserar en genuint konservativ syn på könsroller. Försöker kd rida på en nykonservativ våg, eller handlar det bara en reaktion på opinionssiffror som skulle ge oppositionen egen majoritet i riksdagen om det var val i dag?

Andra skriver intressant om politik, kristdemokraterna, Göran Hägglund.

2010 eller 1984?

2009-09-12T13:38:00.002+02:00

Dagens Nyheter uppmärksammar att George Orwells bok 1984 i år fyller 60. Det sker samma dag som det världen över genomförs protestaktioner mot övervakningssamhället.

DN konstaterar att Orwells bok är en varning för politiker som vill kontrollera sina medborgare. Det finns inte en debatt om övervakningskameror som inte refererar till diktatorn Storebror som stirrar från telescrenen i hemmen i romanens totalitära imperium.

På Sergels torg i Stockholm bjuder i dag nätverket Svart måndag in till en manifestation för kampen för mänskliga fri- och rättigheter ”i den nya digitala samtiden”. Men liknande aktiviteter genomförs även i en mängd andra huvudstäder världen över.

Kampen mot Storebror handlar inte bara om FRA och andra former av kommunikationsövervakning. Som Expressen skriver i dag så härskar i ”registreringslandet Sverige /.../ en tradition av ett slags folkhemsstasi-tänk”.

Tidningen påminner vilken debatt Anders Miltons förslag om ett nationellt abortregister har väckt, och tackar Datainspektionen för att i ett kritiskt remissvar uppmärksammat ”de tokiga förslagen” i en utredning med den föga uppseendeväckande titeln ”Socialtjänsten – Integritet – Effektivitet” (SOU 2009:32). De tokiga förslagen går ut på att myndigheter ska kunna söka på människors politiska åsikter, och Expressen menar med viss rätt att detta hade förtjänat ”åtminstone ett mindre FRA-uppror”.

Det börjar bli lite väl mycket av den här varan nu och det vore välkommet att integritetsvänner i alla politiska läger på allvar började säga ifrån. Efter FRA-debatten lovade regeringen att bättra sig när det gäller integritetsfrågor, och Mona Sahlin har som bekant lovat att riva upp FRA-lagen om hon får chansen att regera efter valet 2010. Men om inte 2010 ska bli som 1984 är det dags att vidga perspektivet och stoppa Storebror i vilken skepnad han än dyker upp.

Andra skriver intressant om politik, samhälle, integritet.

Vad vill socialdemokraterna?

2009-09-10T15:06:00.003+02:00

Nyligen presenterade de unga s-kvinnorna i Rebella en rapport för det socialdemokratiska partiets framtid. Där skriver man bland annat att s ”måste välkomna kärleksfulla kritiker och ha en levande interndebatt, där också misslyckanden och tillkortakommanden kan lyftas fram och analyseras”. Man vill också att partiet ska ”våga ompröva tidigare slutsatser som vår ideologi lett oss till och ha högt i tak i diskussionerna”.

Detta är det lätt att instämma i. Sedan håller jag inte alls med om mycket av det Rebella-gänget skriver i sin rapport i fråga om politisk analys och idéer, men jag tror definitivt att de är något på spåret när de skriver att ”många väljare har tröttnat på att partierna talar illa om varandra istället för att berätta om vad de själva vill och vilka visioner de själva har, vilka visioner vi själva har”.

Som ett brev på posten kom kort därefter en rapport från en s/v/mp-arbetsgrupp, som fram till valdagen ska ”granska den förda borgerliga politiken”. Temat var ”Högerpolitiken klyver Sverige”. Så mycket för egna visioner.

En som verkar ha tröttnat på socialdemokratin helt och hållet är Anna Hellgren, frilansjournalist och ledarskribent på Dagens Arena. I det senaste numret av Arena skriver hon att s under senare år har ”blivit allt mer förknippade med toppstyre, anpassning till nyliberala ekonomiska idéer och interna strider mellan ’vänster’ och ’höger’-falangerna i partitoppen”. Samtidigt, skriver Hellgren, har partiet ”en inte oansenlig samling sympatisörer och medlemmar med hjärtat så långt till vänster att de med dagens ideologiska mått mätt borde rösta på Vänsterpartiet”.

Hon menar att socialdemokratins agerande i opposition ”har dessvärre lämnat så mycket övrigt att önska att även den mest hängivna anhängare knappast kan blunda för att partiet inte verkar må särskilt bra”, och att partiet har ”förtvivlat svårt att formulera politiska alternativ”. Att s inte klarar av det, skriver Hellgren, ”är inte bara katastrofalt – det är ytterst ödesdigert”, och spekulerar i om det beror på ”inkompetenta politiska analyser i partitoppen eller oförmåga att ta till sig den radikalitet som trots allt finns bland partimedlemmar och anhängare”.

Personligen tycker jag att hon tar till opåkallade överord. Fullt så illa är det inte, vare sig vad gäller den socialdemokratiska förmågan att formulera politiska alternativ eller att mobilisera stöd hos väljarna. Och det är inte alls säkert att mer ”radikalitet” är det som måste till för att vinna valet 2010.

Johanna Graf är exempelvis inne på att ”politik vinns med hjärta, inte hjärna”. Hon menar att det först krävs att vi får människors förtroende, och för att få det ”krävs att vi delar samma problembild”. Och det ligger nog mycket i det.

En annan ingång på detta är att som Katrine Kielos konstatera att i den just nu pågående halvinterna s-debatten om hur vi ska vinna valet i Stockholm, har vi ”tagit storstadsväljarna som gisslan och använt dem som slagträ i en intern debatt om politisk inriktning”. I stället för att försöka gissa sig till vad en genomsnittlig medelklassväljare kan tänkas vilja och tycka så måste s ”våga säga vad man menar och mena vad man säger”, skriver Kielos.

Jag hoppas att vi inom socialdemokratin – och gärna i offentligt samråd med våra rödgröna samarbetspartner – det år som återstår innan valet till riksdag, kommuner och landsting, förmår att ha en ordentlig diskussion om vad vi egentligen vill med den politiska makt vi eftersträvar. Att kicka ut Fredrik Reinfeldt och alliansen från Rosenbad må vara ett behjärtansvärt mål, men det räcker knappast för att vinna varken väljarnas hjärtan eller hjärnor.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, valet 2010.

Socialdemokratin och Stockholmsväljarna

2009-09-08T09:30:00.005+02:00

[UPPDATERAD] Diskussionen om socialdemokraterna i Stockholm och de deprimerande opinionssiffrorna fortsätter. Carin Jämtin tar nu till orda i Dagens Nyheter och säger bland annat att hon inte tycker att s behöver ett specifikt storstadsprogram. Hon säger också att Stockholm ”varken [är] bättre eller sämre än andra ställen”.

Med all respekt; så vinner man inte Stockholmsväljarnas förtroende. För att lyckas med det krävs en lite mer ödmjuk och öppen attityd till den knepiga väljargruppen storstadsväljare än vad socialdemokratin i huvudstaden hittills visat upp. Som SvD:s ledarsida ironiserar över så kan socialdemokraterna förvisso ”glädja sig åt starkt stöd i stora delar av det avfolkade Sverige, men vad hjälper det när storstadsmänniskorna vänder partiet ryggen”.

Demografin ser helt enkelt rätt annorlunda ut i inte minst Stockholm jämfört med resten av landet. DN:s ledarsida påpekar att andelen industriarbetare är lägre och andelen privatanställda tjänstemän högre här än i landet som helhet. Och för att vinna val måste socialdemokraterna därför kunna appellera till bredare väljargrupper.

Stockholmare verkar även vara politiskt mer lättrörliga än svenskar i allmänhet, och känner mindre samhörighet med partier och åsiktspaket. Det finns också sakfrågor som väger tyngre i Stockholmsregionen än på andra håll i Sverige. Jämtin konstaterar själv att exempelvis bostadssituationen och trafiken är annorlunda i Stockholm än i resten av landet. Och hennes utspel i somras tolkades nog av de flesta, rätt eller fel, som kritiskt mot friskolor och privata alternativ till offentliga verksamheter. Detta har knappast gynnat s i opinionsmätningarna.

Att det socialdemokratiska partidistriktet för huvudstaden – alltjämt kallat Stockholms arbetarekommun – går i otakt med invånarna här är inget nytt. I DN skriver Ulrika By (vanligtvis reporter och krönikör, men av allt att döma också extraknäckande som analytiker/ledarskribent) att ”under tiden som verkligheten förändrats har tiden stått still i sossarnas Stockholm”.

Hans Dahlgren, tidigare chef för det politiska stödet i riksdagen för socialdemokraterna, slår fast att s i Stockholm ”har misslyckats med att lyssna in vad väljarna vill”. Han menar att dagens ledning ”har istället valt att ta ett maktpolitiskt fokus i debatten som endast berör de aktiva i Stockholms arbetarkommun”.

Sedan ska man komma ihåg att det finns stora skillnader mellan exempelvis Stockholms innerstad, förorterna och kranskommunerna i länet. De geografiskt närliggande socialdemokratiska partidistrikten Stockholms län och Stockholms arbetarekommun tycker ofta väldigt olika i många frågor. Det var ingen slump att det framförallt var kommunpolitiker från länet som deklarerade en annan ståndpunkt än Jämtins i friskolefrågan.

Min inställning är alltså att för att socialdemokraterna ska kunna vinna Stockholmsväljarnas förtroende så krävs mer lyhördhet och en mer öppen attityd till omprövning av tidigare ställningstaganden. En tydlig företrädare (till skillnad från dagens uppdelning i å ena sidan ordföranden för arbetarekommunen och å andra sidan gruppledare i stadshuset) som tar klar ställning för Stockholm och stockholmarnas intressen vore också önskvärt.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Stockholm.

S, förnyelsedebatten och förtroendet

2009-09-07T06:44:00.001+02:00

[UPPDATERAD] I dag presenterar Dagens Nyheter en undersökning från Synovate som sägs visa att om det vore val till kommunfullmäktige i Stockholm nu skulle de borgerliga partierna få 56,9 procent av rösterna, medan socialdemokraterna tappar kraftigt - 8,8 procentenheter från den senaste mätningen för ett år sedan - till 21,6 procent.

Samtidigt verkar s-gruppledare Carin Jämtin vara det borgarråd som är populärast bland väljarna, även om populariteten dalat något. För ett år sedan sade 39 procent av stockholmarna att de hade mycket stort eller stort förtroende för henne. Nu är siffran 30 procent.

Detta ska ses i förhållande till den väljarbarometer från Demoskop enligt vilken socialdemokraterna ökar starkt till 36,6 procent, medan s-väljarna ändå tycks hellre vilja se någon annan än Mona Sahlin som statsminister om s vinner valet nästa år. Både Margot Wallström och Thomas Bodström uppges vara mer populära statsministerkandidater.

En Sifoundersökning nyligen visade även att sex av tio svenskar, 60 procent, känner störst förtroende för Fredrik Reinfeldt som statsminister. Endast en tredjedel så många, 20 procent, känner störst förtroende för Mona Sahlin, medan 19 procent är tveksamma eller inte vet.

Och enligt Skop är det fortfarande fler - 36 procent - som tror att en s-regering skulle vara sämre än en borgerlig, än tvärtom. Bara 30 procent tror att en s-regering skulle vara bättre.

Om detta stämmer finns det flera tänkbara förklaringar. En är att i hela landet så är missnöjet med den styrande alliansregeringen större än den egentliga entusiasmen för en s/v/mp-regering och att Sahlin fortfarande ses som kontroversiell i mångas ögon - även bland s-väljare. Reinfeldt och de borgerliga har också fördelen av att de facto vara de som nu styr landet. En sittande statsminister som inte ens suttit en hel mandatperiod ställs alltså i förtroendemätningarna mot en potentiell kandidat som ännu inte fått chansen att regera.

DN:s Henrik Brors pekar på att socialdemokraterna i Stockholm är ett 20-procentsparti, ett parti bland många andra. Det är Jämtin och Stockholmssossarna som initierat en debatt om vinstbegränsning för bland annat friskoleföretag, något som varken förefaller ha mobiliserat de lokala väljarna eller resulterat i välsignelser från partiledningen. Och som Brors skriver är det lättrörliga Stockholmsväljare som avgjort flera av de senaste valen. I det senaste valet gick tiotusentals röster direkt från s till m och åstadkom maktskiftet. Den nya DN/Synovate-mätningen visar att s sedan valet tappat ytterligare väljare till m.

När Robert Noord för ett tag sedan kommenterade de positiva opinionssiffrorna för s i Demoskop gjorde han nedanstående konstaterande som känns relevant att påminna om nu:

Den senaste tiden har förnyelsen av Socialdemokraterna diskuterats i både media och bland bloggare. Detta visar att det finns en idédebatt inom Socialdemokraterna, något som väljarna uppskattar. De vill se ett levande parti som har förmågan och viljan att förändra sig i takt med tiden. Förnyelsen måste helt enkelt fortsätta.

* * *

PS: På samma tema; läs gärna vad Magnus Hedberg skriver i AiP.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Stockholm.

Alliansen är inget alternativ

2009-09-06T10:00:00.002+02:00

Välfärdsforskaren Andreas Bergh skrev i veckan på sin blogg att ”Socialdemokratiska förnyare, som naturligtvis hoppats att tiden i opposition skulle leda till modernisering, politisk omprövning och framgångsrik come-back (typ New labour), kan inte rimligen tycka att Mona Sahlin och hennes pliktskyldigt ihopsydda vänstersamarbete är värd att vinna nästa val”. Han menade att sådana sossar (och räknade då upp bland annat mig) i stället borde ”taktikrösta på alliansen 2010”.

Detta kommenterades bland annat på SvD:s ledarblogg och ledarsida, av Johan Westerholm och Peter Andersson.

Och visst, trots gemensamma manifestationer i form av familjedag i Kungsträdgården, blogg och debattartikel så finns det fortfarande stora frågetecken kring det rödgröna samarbetet. Vilka ministerposter ska till exempel Lars Ohly och andra vänsterpartister få i en eventuell sådan regering? Och vad händer med miljöpartiet när de två duktiga och framgångsrika språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand slutar ett år efter valet?

Det är ingen hemlighet att jag hellre hade sett ett rödgrönt regeringssamarbete mellan s och mp, som inte var beroende av v. Tyvärr tyder inte opinionssiffrorna på att det ska bli möjligt. Och visst, jag hade hoppats på en mer radikal omprövning av fler gamla politiska ställningstaganden under Mona Sahlins oppositionsledarskap. Jag kan bara hålla tummarna för att de idéer bland annat Luciano Astudillo lagt fram verkligen blir rödgrön politik.

Men trots viss besvikelse så är inte ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav att föredra för en socialdemokrat; oavsett om han eller hon betecknas som ”förnyare” av politiska meningsmotståndare eller ej. Det vore oerhört cyniskt att försöka taktikrösta fram en omläggning av s-politiken. Inte minst eftersom det riskerar att ge väldigt negativa effekter för många människor.

Tidningen Fokus uppmärksammar att när den borgerliga alliansen tog över makten 2006 hade de en storslagen plan om att ”byta utanförskapet mot en arbetslinje”. Tre år senare är utanförskapet på samma nivå (runt 1,5 miljoner personer) och gruppen arbetslösa har ökat med 110 000. Samtidigt har hundratusentals har lämnat a-kassan och socialbidragen rusar. Tidningen konstaterar att fattigdomen ökar i Sverige: ”Det yttersta beviset för regeringens misslyckade plan”.

Så nej, att rösta borgerligt är inget alternativ för mig.

Andra skriver intressant om politik, rödgrönt samarbete, Andreas Bergh.

Ideologiska skygglappar och selektivt seende

2009-09-04T06:12:00.003+02:00

Den 9 september öppnar Forum för levande historia sin nya utställning Middag med Pol Pot – om ideologiska skygglappar och selektivt seende.

Redan nu cirkulerar nedanstående filmklipp som ger en föraning om temat; hur intelligenta, kritiskt tänkande svenskar blundade för förtryck, trakasserier och massmord.

Klippet har redan kommenterats av bland annat SvD:s Per Gudmundson som tycker att filmen "är genial i sin humoristiska spegling av det selektiva seende som grasserade". Mattias Svensson på tidskriften Neo tycker däremot att det är "inte så lite obehagligt att en myndighet med mångmiljonbudget inte bara bildar opinion, utan polemiserar mot en namngiven författare".

Själv är jag förstås part i målet eftersom jag tidigare arbetat på myndigheten i fråga. Men som jag ser det handlar inte utställningar och satsningar som detta om politisk opinionsbildning. Det handlar om att ta avstånd från diktatur och övergrepp, och att ge människor verktyg att i tid se tecken på en utveckling som kan ge skrämmande konsekvenser. För mig är det självklart att staten inte ska vara neutral i frågan om alla människors lika värde.

Andra skriver intressant om politik, samhälle, Forum för levande historia.

Postens outgrundliga vägar

2009-09-03T21:13:00.000+02:00

Trogna läsare av min blogg kan möjligtvis dra sig till minnes att jag haft en del synpunkter på logiken i Postens utdelning av paket. Det har hänt en del sedan sist, och jag tänkte delge er den senaste utvecklingen.

Grundproblemet är att det finns flera olika postombud som hanterar försändelser till min hemadress – och det tycks inte finnas någon tydlig linje som avgör vilka paket som ska hämtas var.

I dag kom tre paket till tre olika adresser:

Det minsta, överst i bild härintill, var kontaktlinser som jag ofta fått hem i brevinkastet – och dessa ombads jag hämta på Hemköp på Mäster Samuelsgatan, som ligger en bit bort från där jag bor (se karta). Det mellersta, en antologi med Peter Santesson-Wilson och Gissur Ó Erlingsson som redaktörer, fick jag hem i postinkastet. Det största paketet gick att hämta i en kiosk (tillika postombud) på Sveavägen 35, en bit bort från mig – åt ett helt annat håll.

Vad som förändrats sedan sist jag skrev om det här är att det postombud som tidigare fanns precis runt hörnet på Malmskillnadsgatan klappat igen. Fortfarande ligger dock Postens företagscenter, där alla paket till bland annat min adress hanteras, kvar tvärs över Sveavägen. Men där får inte jag som privatperson hämta mina paket. I stället får jag även fortsättningsvis gå till antingen Hemköp eller Sveavägen 35, beroende på hur det faller sig.

Mysteriet fortsätter.

* * *

PS: Jo, jag är ytterst medveten om att detta är ett i-landsproblem av stora mått och att jag bloggar om det här är lätt rättshaveristiskt. Men jag har åtminstone inte ringt P1. Än.

PS2: Och jo, detta inlägg är tillägnat en ung läkarstudent som redan förra gången jag bloggade om Postens paketutdelningslogik uttryckte oro över min mentala hälsa. Anne, this one’s for you.

Andra skriver intressant om Stockholm, Posten, rättshaveri.

Bra och mindre bra SSU-beslut

2009-08-07T12:05:00.001+02:00

SSU:s tidning Frihet har listat några av de många beslut som fattats på det socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress i veckan.

Mycket av det som beslutats tycker jag är bra. Annat oroar.

På pluskontot noterar jag att SSU vill att positiv särbehandling ska tillämpas vid jobb- och utbildningsansökningar, att en individualiserad föräldraförsäkring ska införas, obligatorisk värnplikt avskaffas men mönstring för både kvinnor och män ska införas, samt att papperslösa ska ha samma rätt till vård och skola som alla andra.

Detta är krav jag gärna ser att den unga socialdemokratin med framgång kan driva på moderpartiet att anta som sina.

Mer oroväckande tycker jag det verkar att man också vill att arbetet med löntagarfonder ska återupptas, ett globalt skatteutjämningssystem liknande Tobinskatten ska införas och skolplikt gälla från tre (!) års ålder. Vidare säger SSU nej till Lissabonfördraget och anser att inga privata aktörer eller ideella organisationer ska kunna utföra välfärdstjänster.

Radikalism i all ära, men på dessa områden hoppas jag att de vilda idéerna stannar kvar i ungdomsförbundet.

* * *

PS: Detta blir mitt sista blogginlägg på ett tag. Nu går jag på en efterlängtad semester. Vi hörs i september!

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, SSU.

(M)anspartiet

2009-08-07T06:06:00.003+02:00

Svenska Dagbladets ledarskribent Ola Mårtensson skriver i dag att moderaterna under Fredrik Reinfeldts ledning har gjort en stor sak av att partiet har reformerats.

Själv tror jag att det är andra personer inom moderaterna som haft större betydelse för förändringarna inom moderaterna. Exempelvis Anders Borg, som kommit ut som feminist.

Fortfarande förefaller dock kvinnosynen vara ett problem för m. SvD kan i dag visa att männen dominerar i moderaterna. I landets kommuner lyckas m-kvinnor bara lägga beslag på lite drygt var tredje politisk post.

Det är det moderata kvinnoförbundet har låtit kartlägga den moderata representationen i ett jämställdhetsbokslut. Det handlar om hela den politiska kedjan, från riksdag och regering ned till minsta kommunala revisorsnämnd. Bara i 21 av 290 kommuner lyckas partiet uppnå jämn könsfördelning på förtroendeposterna. På övriga orter har m-kvinnorna en representation under 50 procent.

I över 200 kommuner tar manliga politiker hand om mer än 60 procent av posterna. På den tyngsta posten, ordförande i kommunstyrelsen, är nästan åtta moderater av tio män. Tittar man på alla kommunala ordförandeposter blir siffran sju av tio. Detsamma gäller förtroendeposter internt i partiet.

På sin blogg skriver ordföranden i Moderatkvinnorna, Magdalena Andersson, att hennes parti "fortfarande har mycket att göra". I vart fall om man tror att det är bra att det är både kvinnor och män som representerar moderaterna.

Hon påminner också om att gapet mellan män och kvinnor som 2006 valde att rösta på moderaterna växte till hela 8 procent.

Kanske vore det något för moderaterna att i sina etiska principer också nämna något om vikten av jämn könsfördelning.

Andra skriver intressant om politik, jämställdhet, moderaterna.

Ideologidebatten i s går vidare

2009-08-06T14:11:00.002+02:00

I dag rekommenderar jag Erik Laaksos artikel på Arvid Falk; Socialdemokrati är ingen ideologi, samt Magnus Ljungkvists Dags för nytt partiprogram.

Ideologisk debatt om välfärden

2009-08-05T11:15:00.000+02:00

Vid en första anblick kan dagens utspel från ett antal kristdemokratiska kommunpolitiker i Sydsverige verka som ytterligare ett nödrop om höjda statsbidrag till de krisdrabbade kommunerna.

Läser man dock vidare i artikeln så framgår det att kristdemokraterna föreslår att regeringen i sin ekonomiska höstproposition ”presenterar ett antal förändringar i de icke förhandlingsbara lagtexter som reglerar kommunernas servicenivå”. De slår fast att ”En översyn av maxtaxornas tak och procentsatser är nödvändig”, att den så kallade biståndsparagrafen i socialtjänstlagen ”måste ses över” samt att kravet på kommunal medfinansiering av statliga infrastruktursatsningar inte är rimligt.

Trots det så är utspelet betydelsefullt. Företrädare för Sveriges kommuner och landsting har som bekant vädjat om mer pengar från staten för att undvika uppsägningar och säkra kvaliteten i välfärden. Peter Andersson skriver att det nu tycks vara kd:s tur att – efter folkpartiutspelet häromdagen – ”dra sig ifrån den samlade alliansen för att stärka partiprofilen”. Inte bara inför budgetförhandlingar utan också inför nästa års val.

Inom socialdemokratin pågår samtidigt en något annorlunda välfärdsdebatt, föranledd av ett utspel från Carin Jämtin om vinstbegränsning för friskoleföretag – och svar från först ett antal s-kommunpolitiker och sedan Kjell-Olof Feldt. Denna debatt, inte sällan med hätska inslag, går att följa via s-bloggar.se.

Magnus Ljungkvist har nu skrivit ett av de mer genomtänka och välformulerade inläggen rörande detta. Han konstaterar att vi socialdemokrater ”accepterar utan prut att den skattefinansierade sektorn köper in avfallshantering från företag som går med vinst”, samt köper för skattepengar konsulttjänster och konsumtionsvaror från företag som går med vinst. ”I själva verket bygger en klassisk socialdemokratisk ekonomisk politik på att vi med hjälp av skatter ökar offentlig konsumtion och riktar den mot företag som vi anser vara samhällsnyttiga”, konstaterar han, och ställer den relevanta frågan att om vinsten inte är problemet när vi köper blöjor till dagisbarnen, ”varför är vinsten då problemet när vi köper omsorg till dem”.

Den socialdemokratiska friskole- och vinstbegränsningsdebatten är även kommenterad av DN-kolumnisterna Lars Weiss och Hans Bergström. Den förre konstaterar att friskolorna ”blir en fråga på den socialdemokratiska partikongressen i höst”, och att det blir ”intressant att se hur partistyrelsen tänker hantera en så tydlig åsiktsskillnad i en fråga som varenda förälder bland fotfolket i partiet och bland väljarkåren i stort kan ha åsikter om”.

Bergström tar sin utgångspunkt i slutrapporten från Globaliseringsrådet av vilket det framgår att Sverige har satsat väldiga resurser på vård och utbildning. Vården står för omkring tio procent av hela BNP, utbildningen för nästan lika mycket. Rådet förordar ”att det på alla de stora kommunala tjänsteområdena ska finnas ett utrymme för privat företagsamhet”.

Även före detta statssekreteraren Per Borg (s) tog för en dryg månad sedan sin utgångspunkt i Globalisetingsrådets resonemang när han slog fast att skattehöjningar inte kan finansiera välfärdssamhället på sikt. Om konsumtionen av vård, skola och omsorg ska öka i samma takt som ekonomin växer behövs ytterligare 150 miljarder kronor.

Vad allt detta landar i är att Carin Jämtins utspel bör ses i ett större sammanhang som kan komma att bli en stor diskussion på s-kongressen i oktober. Som Magnus Ljungkvist skriver: ”Ska vi föra en ideologisk debatt så låt oss göra det på riktigt”.

Andra skriver intressant om politik, välfärd, socialdemokraterna.

Arbetslösheten och den borgerliga tystnaden

2009-08-04T07:02:00.003+02:00

Under juli varslades nästan dubbelt så många som under samma månad föregående år. I slutet av förra veckan var över 250 000 personer inskrivna på Arbetsförmedlingen. Antalet arbetslösa närmar sig en nu kvarts miljon, en ökning med drygt 100 000 personer jämfört med i fjol.

Den riktigt stora anstormningen av arbetslösa väntas dock först nu i höst, då många varsel träder i kraft.

Mot den bakgrunden kunde man kanske tro att arbetslöshetsfrågan var något som engagerade borgerliga opinionsbildare i bloggosfären. En rapport från Alliansfritt Sverige visar dock att så inte är fallet. I själva verket omnämns den svenska arbetslösheten endast i 1 av 100 inlägg (1,17 procent) - och då ofta i urskuldrande ordalag.

Rapporten har resulterat i ett flertal bloggkommentarer, huvudsakligen från vänster.

Andra skriver intressant om politik, arbetslöshet, jobbävning.

Trist hets mot ungdomsförbunden

2009-08-02T14:51:00.002+02:00

På Expressens ledarsida går man i dag till storms mot "låtsasdemokrati" i de politiska ungdomsförbunden, vars kongresser beskrivs som "snabbkurs i det politiska spelet". Detta med anledning av att SSU i dag inleder sin årliga kongress, och Liberala ungdomsförbundet gör detsamma på torsdag.

Expressen menar att ungdomsförbunden "har varit som choklad på tonårshud för både maktmissbruk, oegentligheter med pengar och en osund syn på interndemokrati". Tidningen anser att organisationsformen "har blivit en bidragskramande institution som endast finns till för sin egen skull".

Detta är förstås extremt hårda ord. Min egen syn på den politiska ungdomsverksamheten är betydligt mer positiv.

Självklart finns det exempel på många håll av det Expressen tar upp; fusk med medlemssiffror, fult spel etc. Men alla som har en egen erfarenhet av ungdomsförbundsaktivitet kan säkerligen också vittna om många andra saker: kvalificerad politisk skolning, vänskap, engagemang, öppnade ögon för nya perspektiv och erfarenheter, och mycket annat.

Expressen pekar även på att det inte finns någon riktig beredskap för unga människor i partipolitiken: "Har man inte kokat tillräckligt mycket kaffe eller närmar sig pensionsåldern, är det ingen idé att ta sig in i en partiorganisation". Och det ligger det tyvärr en del i. I många partier är ungdoms- och/eller studentförbunden de enda riktigt tydliga vägarna för yngre att komma in i organisationerna och få chansen att axla uppdrag. Men lösningen på detta är rimligen inte att lägga ned ungdomsförbunden.

Utan grundläggande skolning i politiska processer - det som Expressen kallar "låtsasdemokrati" - på klubb-, krets- och distriktsårsmöten, kongresser och annat, är det svårt att kunna ta uppdrag i nämnder och fullmäktigeförsamlingar. Där fyller ungdomsförbunden en viktig roll. Men självklart bör partierna ta ett större ansvar så att nya medlemmar erbjuds utbildning och mentorskap från mer erfarna rävar om det politiska språket, spelet och arbetet.

* * *

PS: Inför SSU-kongressen, som för övrigt går att följa via Twitter och webb-tv, så har tidningen Frihet publicerat en bra guide samt talarstolsknep.

Andra skriver intressant om politik, ungdomsförbund, SSU.

Het och viktig s-debatt om skolan

2009-07-31T09:47:00.006+02:00

[UPPDATERAD] Få torde ha undvikit den mycket publika interna socialdemokratiska diskussion som just nu pågår om skolpolitiken. Inte minst på många s-bloggar går debatten riktigt het.

Det hela började med en DN-debattartikel från Carin Jämtin, oppositionsborgarråd i Stockholm och ledamot i socialdemokraternas partistyrelse, där hon skrev att socialdemokraternas partikongress i höst borde besluta att vinstbegränsning ska införas för privata friskoleföretag.

Hon fick svar, först i bloggform från Robert Noord, och sedan i ett nytt DN-debattinlägg från Noord och ett antal andra socialdemokratiska kommunpolitiker.

Jag gör två reflektioner kring detta.

För det första tror jag att det är viktigt att denna debatt nu förs på allvar. Skolpolitiken var en av de frågor väljarna i valet 2006 gav socialdemokratin underkänt betyg i. Och som DN påminner om så slås det i den socialdemokratiska rådslagsrapporten om välfärd fast att ”Det viktigaste är inte skolans driftsformer och huvudmannaskap – utan elevens rätt till en skola med bra kvalitet”.

Men oavsett vad man tycker i sakfrågorna – ja eller nej till friskolor, ja eller nej till vinstbegränsning – så kan vi konstatera att skolfrågorna är viktiga för väljarna. Här måste socialdemokratin ha tungan rätt i mun och hitta en hållning som både känns rätt utifrån ideologiska avvägningar och som kan vinna väljarnas förtroende.

För det andra noterar jag hur hårda och fördömande ord som så snabbt tas till i debatten.

Roger Jönsson skrev exempelvis snabbt att valfrihetsbegreppet på vissa socialdemokratiska bloggar ”stämmer överens med det paradigm som högern har satt”. Björn Andersson tycker att det ”kanske [är] dags för Robert Noord och flera andra liberaler att tänka om eller varför inte byta parti”. Också Enn Kokk betecknar indirekt Noord och de andra undertecknarna av debattartikeln i DN för ”socialliberaler som av någon anledning har valt att verka inom socialdemokratin”, och tycker att dessa borde få ”ett eget parti att frodas i”.

Erik Laakso, Johan Westerholm och Jan Andersson kommenterar detta på tänkvärda sätt. Och på Makthavare.se reder Andreas Henriksson ut turerna i den socialdemokratiska friskoledebatten.

Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, skola.

Politisk påverkan via nätet

2009-07-29T13:35:00.003+02:00

Dagens Nyheter har sedan en tid en artikelserie på temat ”Du, jag och internet”. Det har redan publicerats flera tänkvärda texter, och i dag handlar det om politisk aktivism på nätet.

Utgångspunkten är sajten och debattnavet WeRebuild.eu och chattkanalen ”Telekompaketet”. Här förs internetorienterade diskussioner där vem som helst kan föreslå och reagera på andras förslag. Vem som helst kan också bidra med sina tekniska kompetenser och resurser, och när dokument ska författas är inte sällan flera inblandade samtidigt.

Christopher Kullenberg, doktorand i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet och en av kanalens initiativtagare, uppger att nätpolitik ”riskerar lätt att övergå i paranoia och det hände i övervakningsfrågan, FRA”. Samtidigt påpekar han att om man kompromissar med nätneutraliteten, ”då är det inte internet längre”.

DN bjuder också på en historisk översikt om hur folk i Sverige och internationellt har aktiverat sig i grupp eller enskilt för att bilda opinion via internet.

Apropå detta så har många i dag uppmärksammat kampanjinitiativet på barackobama.com där man uppmanas skicka hälsningar via Twitter till sin senator till stöd för Barack Obamas försök att driva igenom en omfattande sjukvårdsreform.

Det är ett på många sätt smart knep som på ett lätt sätt engagerar gräsrötter, skapar tryck på politikerna – i det här fallet ledamöterna i representanthuset, och väcker medial uppmärksamhet. När nu så många svenska riksdagsledamöter använder Twitter ser jag fram emot ett liknande kampanjupplägg här.

Andra skriver intressant om politik, opinionsbildning, internet.

Det där med normer

2009-07-28T09:42:00.003+02:00

Det är inte ofta Aftonbladets och Dagens Nyhets ledarskribenter är överens, men nu verkar det ha hänt.

I samband med invigningen av Stockholm Pride i går skrev Aftonbladets Åsa Petersen att heteronormen är problemet och därför måste uppmärksammas: Människor diskrimineras och förtrycks eftersom de inte lever sina liv i kombinationen man och kvinna. Eftersom de väljer andra former för kärleken och sexet. Utan heteronormen, ingen diskriminering av homosexuella, bisexuella och transpersoner.

Och i dag kontrar DN med att slå fast att De traditionella könsrollerna begränsar inte bara livet för homo-, bi- och transpersoner. Dessa torftiga rollanvisningar i våra liv hämmar i hög grad även heterosexuella från att vara sig själva.

Jag, som själv i hög grad lever enligt heteronormen och sedan nio år är gift med en kvinna, instämmer helhjärtat. Bara för att jag och min fru valt att leva våra liv som vi gör betyder det självklart inte att det är rätt för alla.

Expressens Johanna Nylander menar däremot att heteronormen ”har blivit en sexualitetsneutral samhällsnorm som både flator och bögar börjar släppas in i”. De stora politiska striderna är vunna, skriver hon – men undrar samtidigt hur mycket samhällsnormen egentligen har vidgats.

Nylander anser att gayrörelsen kanske har ”tappat bort sig bland den politiska korrektheten, de älskade etiketterna och viljan att vara en subkultur”. Enligt henne står viljan att vidga normen emot viljan att stanna utanför.

Inne på samma spår är författaren Unni Drougge, som i Expressen i går skrev att ”Kraven från hbt-håll har framför allt gått ut på rätten till könsneutralt äktenskap, homoadoptioner och rätt till assisterad befruktning för lesbiska”, och att hbt-samhället ”således hissat flagg för den mest inpiskade av heteroinstitutioner: kärnfamiljen”.

Tiina Rosenberg håller delvis med och pekar på ”ett dilemma i hbt-rörelsen där några förhandlar med heterosamhället och kämpar för sina rättigheter inom systemet medan andra helt har sagt upp det heterosexuella kontraktet”.

Mot den rörande enighet som Aftonbladets och DN:s ledarskribenter visar upp, ställer sig Svenska Dagbladets Johan Wennström som skriver att ”När ett litet avantgarde ifrågasätter rådande normer gör man inte den breda gruppen homosexuella en tjänst”. Istället anser Wennström att man bygger ”höga barriärer mot vanligheten och riskerar att spä på det främlingskap som många tyvärr fortfarande känner inför hbt-personer”.

Det han skjuter in sig på är kampen för en könsneutral namnlag – alltså rätten för människor att få heta vad de vill; något för övrigt Expressens Johanna Nylander häromdagen yrkade bifall till. Men också miljöpartisten Yvonne Ruwaidas idé om en normkritisk myndighet får sin släng av sleven.

Andra skriver intressant om samhälle, heteronormen, Stockholm Pride.

Kalles ånger bara en anka?

2009-07-27T14:43:00.003+02:00

[UPPDATERAD] Många har på sistone uppmärksammat en serie i förra numret av Kalle Anka & C:o, där sagda anka piratkopierar musik - och ertappas av sin farbror Joakim som sätter stopp för verksamheten.

Serien har tidigare publicerats i många länder, men ingenstans har den väckt så mycket reaktioner som i Sverige. Den svenska versionen finns inskannad för läsning här, och jo - det där är verkligen originaltexten.

Nu uppger förlaget Egmont Kärnan att man ångrar att serien publicerades. Till DN.se beklagar förlagets affärsområdeschef Marika Bark att man inte "reagerade över att den svenska politiska debatten om upphovsrätt är så het just nu".

Hon förnekar dock att serien skulle vara ett beställningsverk som ett inlägg i upphovsrättsdebatten. I stället uppges den ha publicerats för första gången i Holland 2007 och inte ha något med den nu aktuella svenska debatten att göra.

* * *

PS: Även SvD, Aftonbladet och flera andra bloggare uppmärksammar nu Egmonts ursäkt.

Andra skriver intressant om samhälle, piratkopiering, Kalle Anka.

Kom ut nu, Södertälje!

2009-07-26T09:31:00.009+02:00

"De flaggriktlinjer som finns ska ses över", är det officiella svaret från de styrande socialdemokraterna i Södertälje när centerpartisten Tage Gripenstam föreslår att regnbågsflaggan ska tillåtas pryda kommunens fastigheter i samband med Pridefestivalen.

Det är förstås ett väldigt fegt svar. Inte minst eftersom Gripenstam enligt uppgift väckt frågan i en interpellation redan förra året, och då fått samma svar som nu.

I Södertäljes kommunfullmäktige finns det ett starkt motstånd mot regnbågsflaggor på kommunens byggnader, från nationaldemokrater, sverigedemokrater, kristdemokrater och moderater. Det officiella skälet tycks vara att Pride "är en festival i Stockholm och hänger inte ihop med Södertälje", och "Hela Sverige kan inte flagga för ett evenemang i huvudstaden". En dålig ursäkt, då Pride firas på många håll och vid olika tillfällen.

I Uppsala hölls exempelvis en Pridefestival 27-31 maj. Nu i helgen pågår Yran Pride i Östersund. I Malmö hålls Regnbågsfestivalen 19-27 september. Runt om i landet arrangeras manifestationer och andra arrangemang i syfte att synliggöra HBT-världen. Det finns med andra ord inget skäl att inte också Södertälje skulle kunna markera att man backar upp alla gruppers rättigheter.

Kommunens riktlinjer för flaggning – som i dag endast avser den svenska flaggan, FN-flaggan och EU-flaggan – bör rimligen inte få vara ett hinder för detta.

Andra skriver intressant om Pride, Södertälje, regnbågsflaggan.

Intressant uppriktighet från Thomas Bodström

2009-07-24T06:43:00.001+02:00

Häromdagen efterlyste jag att Thomas Bodström eller någon annan ledande s-företrädare skulle kommentera förre Säpochefen Anders Erikssons signalspaningsförslag och Beatrice Asks ljumma inställning till detta. I dag kom en slags reaktion, men det är snarare det så kallade Stockholmsprogrammet som tas upp.

På DN debatt skriver Bodström att Ask verkar ha anammat ett diplomatiskt tvärtomspråk när Sverige nu är ordförande i EU. Han exemplifierar bland anat med att om någon säger att något är ett ”intressant” förslag så är det i själva verket inte mycket värt och sägs att man är ”djupt förvånad” över någons uppriktighet är det samma sak som att be vederbörande att dra åt helvete, enligt Bodström.

Tvärtomspråket introducerades i debatten när Beatrice Ask och Tobias Billström bedyrade att regeringen nu lägger färdplanen för ”ett tryggare och öppnare Europa”. Deras förhoppning sades vara att ”individens rättigheter och den personliga integriteten ska stärkas inom EU genom Stockholmsprogrammet”.

Thomas Bodström medger, enligt sig själv bredvilligt, att det var han som justitieminister som tog initiativ till överenskommelsen om datalagring i EU – med motiveringen att ”vi vet hur oerhört värdefulla de uppgifter som kommer fram är för att klara upp mord, sexualbrott och narkotikabrott”. Men detta sägs absolut inte ha gjorts för att stärka integriteten. Däremot tror Bodström att människor som inte misstänks för sådant men vars uppgifter om kontakter ska sparas även i fortsättningen, nog kan acceptera det ”om det är avgörande för att klara upp grova brott”.

Och det står det förstås honom fritt att tro, men faktum är att vi medborgare aldrig har fått ta ställning till detta. I den enda valrörelse där dessa frågor diskuterats på allvar var 2006 – där kritiken mot det så kallade Bodströmsamhället var massiv. Och som bekant förlorade socialdemokraterna det valet. Att Bodström nu säger att det är ”bra om frågan blir föremål för en ordentlig debatt” känns ärligt talat inte riktigt trovärdigt. Så låt mig avslutningsvis bara säga att jag är djupt förvånad över Thomas Bodströms uppriktighet.

Andra skriver intressant om politik, integritet, Thomas Bodström.

Arbetslösheten nära 10 procent

2009-07-23T13:46:00.000+02:00

Flera medier rapporterar i dag om nya arbetslöshetssiffror från Statistiska centralbyrån. Enligt SCB var i juni 9,8 procent av arbetskraften, eller 503 000 personer öppet arbetslösa. Det är 40 000 fler än i juni 2008.

Sysselsättningsgraden, det vill säga andelen sysselsatta av befolkningen, gick också ned. I juni 2008 var 68,2 procent i åldern 15-74 år sysselsatta, medan motsvarande andel i juni i år var 66,3 procent.

Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros var snabbt ute och kommenterade detta, och konstaterade att jobbkrisen får allvarliga konsekvenser för svensk ekonomi. Östros hänvisade till Konjunkturinstitutet som gör bedömningen att 1 av 3 som förlorar jobbet permanent slås ut från arbetsmarknaden. ”Att inte agera mot arbetslösheten undergräver statsfinanserna både på kort och på lång sikt”, säger Thomas Östros.

Andra skriver intressant om politik, arbetslöshet, Thomas Östros.

UD-bråk om konsulatnedläggning

2009-07-23T07:11:00.007+02:00

[UPPDATERAD] I dag är jag riktigt stolt över Makthavare.se, där frilansjournalisten Andreas Henriksson i går avslöjade att det efter en hård strid blir de svenska konsulaten i New York, Los Angeles, Kaliningrad och Kanton som läggs ned. Samtidigt räddas troligen kulturhuset i Paris och ambassaden i Alger.

Nyheten plockades upp av ärevördiga TT, vilket resulterade i notiser i bland annat DN och SvD - även om DN i sin pappersutgåva undviker att nämna att Makthavare.se var först med nyheten.

I en gedigen analys redogör Andreas Henriksson för svagheterna i Carl Bildts ledarskap över utrikesdepartementet, men konstaterar också att det inte bara är han som ska lastas för den oskickliga hanteringen. "Problemen går djupare än så och visar på bristerna i UD:s organisationskultur i kombination med gamla försyndelser", skriver Henriksson. Han menar att även Jan Eliasson på sin tid hade ett "dokumenterat ointresserade av UD:s ekonomi samt av att marknadsföra Sverige och näringslivet".

På regeringssammanträdet i dag ska det enligt ärendeförteckningen fattas beslut i frågan om att lägga ned konsulaten i New York, Los Angeles, Kanton och Kaliningrad samt ambassaden i Colombo. Det finns inget ärende som rör kulturhuset i Paris, vilket indikerar att kulturhuset slutligen räddats från nedläggning. Regeringen fattar också beslut om kommittédirektiv angående en översyn av utrikesförvaltningen. Föredragande är Carl Bildt.

* * *

PS: Även Allehanda (Örnsköldsvik, Härnösand, Sollefteå och Kramfors) uppmärksammar på ledarplats nyheten - och uppger Makthavare.se som källa.

Andra skriver intressant om politik, UD, Carl Bildt.

FRA-debatten lär gå vidare

2009-07-22T10:47:00.000+02:00

I går överlämnade regeringens utredare, tidigare Säpochefen Anders Eriksson, sitt betänkande Signalspaning för polisiära behov till justitieminister Beatrice Ask. Det var en händelse som ser ut som en tanke att det skedde mitt under nyhetstorkan i juli, då nyhetsredaktionerna i hög grad bemannas av sommarvikarier och många bloggare har semester.

DN och SvD var dock på plats på pressträffen. Och att döma av vad som redan skrivits på nätet om detta så lär FRA-debatten fortsätta.

Eriksson föreslår att Säpo även i framtiden bör kunna använda sig av FRA för att signalspana, dock bara när ”mycket allvarliga hot” riktas mot nationell eller internationell säkerhet. Han förslår också att det ska krävas skärpta lagar som skyddar den enskildes integritet och domstolsbeslut innan signalspaning får genomföras.

Detta sägs ha en rättssäkerhetsfördel genom att man då kan avskära polisen från att få tillgång till all den information som går genom fiber. Polisen ska alltså ”bara” få ut från FRA den information som domstolen har bestämt och som angår just det ändamålet, enligt Anders Eriksson.

Det är värt att notera att Eriksson inte föreslår någon specialdomstol för prövning av signalspaning, utan att det ska skötas av en vanlig domstol. Motivet är att det är regeringen som styr vem som ska sitta i en specialdomstol och det kan väcka misstroende från allmänheten.

På DN:s ledarsida skriver Johannes Åman att ”Anders Eriksson följer upp trådar i Säpos tidiga kritik av FRA-lagen och är föredömligt stringent i sin analys”. Åman menar att Eriksson har en sådan utgångspunkt att han hamnar rätt ”också i sina konkreta förslag”.

SvD:s Sanna Rayman bloggade redan i går om signalspaningsbetänkandet och menade att ”Det vore oerhört glädjande om regeringen valde att /.../ anförtro tillståndsgivningen (all tillståndsgivning) gällande signalspaning ’åt en redan existerande större domstol’”.

På ledarplats konstateras att ”Överlag verkar betänkandet bra mycket mer genomtänkt ur integritetshänseende än det lapptäcke som själva FRA-lagen utgör”, och det kan jag instämma i – vilket inte betyder att jag känner mig lugn än. Beatrice Ask verkar inte nöjd med sin utredares förslag och vill fortfarande få svar på varför inte Säpo kan få bedriva egen signalspaning.

Aftonbladets Eva Franchell tror att Ask aktar sig efter det senaste årets FRA-debatt och ”försäkrar sig om ett handlingsutrymme”. Franchell slår också fast att det är en sak att polisen ska kunna utreda brott men ”en annan sak att låta Försvarets radioanstalt signalspana på stora delar av befolkningen”.

Expressens ledarsida är mer positiv och tror att ”om Erikssons förslag går igenom blir lagstiftningen kring FRA:s kablar nästan så skarp som det bara går”. Rättssäkerheten och integriteten sägs ”värnas så långt det är möjligt” med sanktionerad massavlyssning. Däremot blundar uppenbarligen Expressen för att regeringen inte lär köpa Anders Erikssons betänkande. I stället passar man på att utdela tjuvnyp till de tidigare drivande s-ministrarna Thomas Bodström och Leni Björklund, och hävdar att integriteten och rättssäkerheten med detta förslag får ”klart bättre lagstöd än den någonsin hade fått” från dem.

Själv väntar jag fortfarande med spänning på att Bodström eller någon annan ledande s-företrädare, trots sommarledigheter, ska ta bladet från munnen och kommentera Anders Erikssons förslag och Beatrice Asks ljumma inställning.

Andra skriver intressant om politik, signalspaning, FRA.

Gör din plikt, kräv din rätt

2009-07-21T11:00:00.003+02:00

Jag är en varm vän av kollektivtrafik. Jag åker tunnelbana i princip dagligen och tycker hela idén är suverän. Och självklart betalar jag för mig. Därför blir jag oerhört provocerad av kampanjer som Planka.nu.

Om du gått på bio i Stockholm i sommar har du säkert sett en reklamfilm som belyser några av de problem som uppstår med en kollektivtrafik där ingen tar ansvar och betalar for sin resa:

SL har även satt upp affischer i Stockholms tunnelbana som komplement till filmen. Dessa har sedan försetts med klistermärken från Planka.nu, som uppger sig arbeta för en avgiftsfri kollektivtrafik.

Att uppmana människor att planka; inte betala för sig i kollektivtrafiken – och därmed minska intäkterna för SL – ska alltså ses som ett steg mot avgiftsfrihet. Resonemanget är så dumt att man blir gråtfärdig. Det är ungefär lika begåvat som att stjäla bröd från butiken i protest mot att mat kostar pengar.

I själva verket innebär plankarna ökade kostnader för SL och i förlängningen höjda avgifter för den majoritet som gör rätt för sig och betalar för de tjänster man utnyttjar.

När jag var aktiv i SSU i slutet av 80- och början av 90-talet, drevs kravet på en avgiftsfri kollektivtrafik. Det var, och är, en tilltalande tanke – men för att vara genomförbar så måste man vara beredd att betala kostnaden för det på något annat sätt; exempelvis genom en rejält höjd skatt eller en massiv ökning av reklam och andra kommersiella aktiviteter i lokaltrafiken.

Under samma tid var nyliberala Frihetsfronten väldigt aktiva i den politiska debatten, med slagord som att ”Skatt är stöld”. Samma tankegångar fanns på den tiden hos MUF som drev en liknande agenda och arrangerade manifestationer mot skatt till gemensamma angelägenheter.

Frihetsfronten och MUF agerade i någon mening konsekvent i förhållande till en libertariansk logik om en minimal stat. Som en parallell kan det konstateras att Planka.nu enligt egen uppgift startades av syndikalister, vars långsiktiga mål är ett avskaffande av staten. För människor med en lite mer verklighetsförankrad syn på tillvaron så vill jag påminna om ett gammalt slagord inom arbetarrörelsen som fått utgöra rubrik på detta inlägg. Det torde vara tillämpbart även inom kollektivtrafiken.

Andra skriver intressant om politik, samhälle, kollektivtrafik.

Pengar är makt, makt kräver öppenhet

2009-07-20T06:36:00.001+02:00

Glädjande nog tog DN:s ledarsida i helgen tydligt ställning för att svenska politiska partier öppet borde redovisa från vem eller vilka ekonomiska bidrag på över 20 000 kronor kommer. Sådan lagstiftning finns redan i exempelvis Danmark och Norge, och diskuteras för närvarande i Finland.

En motsvarande lag har också föreslagits av en statlig utredning i Sverige 2004, men på grund av motstånd från moderaterna blev den inte verklighet. Enligt en rapport från Arbetarrörelsens tankesmedja samlade moderaterna in cirka 30 miljoner kronor i privata donationer under valrörelsen 2006.

Som DN påpekar är oviljan att öppet redovisa var donationerna kommer ifrån ett demokratiskt problem. Det är inte svårt att föreställa sig hur stora donationer kan komma med en mer eller mindre uttalad önskelista på politiska beslut - och ett underförstått budskap om uteblivna framtida bidrag om dessa beslut inte blir verklighet. Och i takt med att personvalsinslaget blir allt viktigare i svenska val ökar också betydelsen av att väljarna får reda på hur enskilda kandidater finansierat sina kampanjer.

Varje gång jag skrivit om de här sakerna får jag samma två motargument: 1) lagstiftad redovisning av ekonomiskt stöd till partier och kandidater är ett brott mot valhemligheten, och 2) socialdemokraterna får ekonomiskt stöd från fackföreningsrörelsen som i så fall också borde redovisas.

Argument 2) håller jag fullständigt med om och har aldrig hävdat något annat. Och jag ser mycket positivt på att socialdemokratin i dag är föredömligt öppen med sin ekonomiska redovisning.

Argument 1) tycker jag inte håller. Det är inte samma sak att sympatisera med, rösta på, vara medlem i eller att ekonomiskt stötta ett parti. Som Benny Andersson visade med sin stora donation till Feministiskt initiativ i slutet av EU-valrörelsen så är det fullt möjligt att - som i Benny Anderssons fall - göra det som ett inlägg i debatten om valsystemet snarare än som sympati för Fi. Man kan också tänka sig att någon exempelvis tycker att det är viktigt att piratpartiet finns med och trycker på i integritetsfrågor, och ger pp ekonomiskt stöd för detta, utan att för den skull vara beredd att rösta på partiet.

S-bloggaren Peter Andersson har skrivit ett långt och bra inlägg om den här saken, som jag varmt rekommenderar. Han slår även ett slag för bloggen M-partistaten - som drivs av Sandro Wennberg, som också skrev den ovan nämnda rapporten från Arbetarrörelsens tankesmedja.

Andra skriver intressant om politik, öppenhet, partifinansiering.