Socialdemokratisk förnyelse

SvD är något viktigt på spåren i sin analys över vad som just nu sker inom SSU. Dels att avslöjandena om bidragsfusk skett mot bakgrund av en intern konflikt. Men dels också att konflikten tog sin början i en tid då socialdemokratin befann sig i opposition: "[I] början av 1990-talet förlorar socialdemokraterna regeringsmakten. Gamla sanningar i politiken ifrågasätts. Den ekonomiska krisen gör att socialdemokratin omvärderar sin syn på välfärdsstaten och öppnar upp för privatiseringar. Det får också konsekvenser i ungdomsförbundet. Man för in begreppet egenmakt, som innebär att individen ska får mer makt från staten, i programmet. Men begreppet blir omtvistat. Flera distrikt menar att det är ett avsteg från en socialistisk politik för ett rättvist samhälle." Oppositionsrollen passar socialdemokratin väldigt dåligt, i synnerhet då det gäller idéutveckling. Eller snarare: socialdemokratin är dålig på att hantera idéer om förnyelse av politiken när man befinner sig i opposition. Förklaringen till detta är antagligen att nederlag alltid förklaras på samma två sätt: 1) vi nådde inte ut med vår politik, och 2) vi måste positionera oss som ett tydligt alternativ till borgerligheten. Problemet med den analysen är att man då blundar för att en majoritet av väljarna just gett uttryck för sympati med den borgerliga politiken. Följaktligen borde man då kanske i stället granska vad det är i denna politik som anses attraktivt. Detta betyder självklart inte att man ger upp sin egen politik, men uppenbarligen har man hamnat snett någonstans om väljarna inte längre vill ge en sitt stöd. Detta måste man som ansvarskännande politiker ta intryck av. Sedan är det förstås så att väljare kan bestämma sig för att rösta annorlunda främst för att man tröttnat på det gamla och vill ha något nytt. Även detta fullt mänskliga beteende har socialdemokratin haft lite svårt att tackla. Någon gång vore det klädsamt att höra en ledande socialdemokratisk partiföreträdare efter en valförlust konstatera att väljarna velat ha något nytt och att socialdemokratin denna gång misslyckats med att utstråla förnyelse och omprövande av idéer. För om vi inte är beredda att återkommande ompröva våra ideal, hur ska vi då kunna känna oss säkra på deras giltighet? Att socialdemokratin behöver nya idéer och ny energi förefaller alldeles uppenbart. Men detta lär knappast uppstå efter ett förnedrande valnederlag. Förändringen måste komma nu. Partikongressen i Malmö i höst kan bli startskottet för denna process.