Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med Varför prata etik, när man kan tjäna pengar?
| I kväll arrangerar tankesmedjan Timbro ett seminarium med anledning av boken "Avlatsindustrin" om etiska fonder och Corporate Social Responsibility (CSR). Enligt författaren till boken fungerar CSR, det vill säga att företag tar etiska hänsyn, som "grus i maskineriet" och något som "saktar ned den mest välståndsskapande institution vi känner till". Mer om boken här. Förordet till boken är skrivet av finansmannen Mats Qviberg, som i dag i SvD skriver att "det är av största vikt att vi sätter stopp för det flummiga etikpratet innan det sätter krokben för företagandet i vårt land". Wow. Nidbilden av kapitalister som feta, cigarrrökande herrar i tredelade kostymer och cylinderhatt gör sig osökt påmind. Timbroförfattaren och finansmannens syn på företagares ansvar verkar kunna sammanfattas i att tjäna pengar åt sina ägare. Allt annat, som de anställdas situation, miljöpåverkan, sociala konsekvenser världen utanför fabriken etc är någon annans ansvar. Lyckligtvis finns det dem som ser annorlunda på de här frågorna. I det senaste numret av tidningen Attention finns en intervju med Filippa W Bergin på Amnesty Business Group, som fungerar som ett stöd och en diskussionspartner för svenska företag med internationell verksamhet som vill undvika att bidra till människorättskränkningar. I samma tidning intervjuas även riskkapitalisterna Dag Agnvall och Fredrik Billing som genom sin miljöfond Cleantech vill göra svensk forskning och innovation inom energi och miljöteknik till nästa stora exportområde. Både Timbros bok och artiklarna i Attention är utslag av trender i samhället och näringslivet. Jag vet var jag vill satsa mina pengar. |
skrivet av Jonas Morian om 10:46
Kommentarer om "Varför prata etik, när man kan tjäna pengar?"
-
Anonym skrev... (09 mars, 2006 14:22) :
-
Anonym skrev... (09 mars, 2006 19:09) :
-
Anonym skrev... (10 mars, 2006 00:26) :
-
Jonas N skrev... (10 mars, 2006 01:42) :
-
Anonym skrev... (10 mars, 2006 09:23) :
-
Jonas N skrev... (10 mars, 2006 11:39) :
-
Anonym skrev... (10 mars, 2006 14:15) :
-
Jonas N skrev... (10 mars, 2006 15:03) :
-
Anonym skrev... (10 mars, 2006 17:05) :
-
Anonym skrev... (13 mars, 2006 02:49) :
-
Jonas Morian skrev... (13 mars, 2006 10:14) :
Varför prata etik, när man kan tjäna pengar?'">kommenteraÅterigen en bra analys - den här gången dock mer i linje med ditt partis gängse ståndpunkter.
Som Björn Elmbrant brukar påpeka är det inte särskilt länge sedan affärslivsskolorna i västvärlden undervisade sina blivande företagsledare om "stakeholder value", alltså hur företaget skall bidra positivt för alla parter som berörs av företagets verksamhet. På 80-talet skulle det plötsligt fokuseras på "shareholder value" istället - alltså maximal avkastning för aktieägarna.
Detta paradigmskifte gick rätt obemärkt förbi men är sannolikt en bidragande orsak till den ansiktslösa kvartalskapitalismen som vi ser allt mer av på den globala scenen. Att de som argumenterar från vänsterhåll verkar ha svårt att förstå skillnaden underlättar inte sakligheten i debatten. Inte heller att Timbros debattörer numera med allt mer krystade argument sluter upp bakom den nidbildskapitalism som vänstern målar upp.
Så vitt jag kan begripa av historien klarar vi oss inte utan kapitalismen - men girigheten och ivern att tjäna pengar måste balanseras. Om inte kapitalet själv ser och gör det måste maktdelningen påtvingas av samarbetande stater. Det är när kapitalismen skapar och bygger som den är bra för samhället - inte när den suger ut!
Nja, Qvibergs inlägg skulle väl kunna vara bättre formulerat, men man får väl ändå erkänna att han tar upp en viktig fråga?
Som jag ser det har han två viktiga poänger. Den första är att de som talar om etik faktiskt kan ha fel ur ett konsekvensetiskt perspektiv. T. ex. är det ju rätt så märkligt att argumentera för att multinationella företag INTE ska producera i u-länder. Kritikerna verkar inte förstå att även om förhållandena är sämre i dessa fabriker, jämfört med motsvarande fabriker i i-länderna, så är de avsevärt bätter än i andra fabriker i u-länderna.
Den andra poängen är att det är rätt så lätt att vara filantrop med andras pengar. Det är ju speciellt relevant för all dem som slåss på den politiska marknaden. -Alla dem med giriga egon, snarare än giriga plånböcker. Då är det givetvis lockande att agera filantrop och god människovän - speciellt om någon annan betalar.
Däremot försummar Q att nämna att marknaden faktiskt har inbyggda mekanismer för att hantera moraliska frågor. Om tillräckligt många är beredda att betala lite mer för en matta om den inte är vävd av barnarbetare, så blir det mindre barnarbete. Marknaden är inte amoralisk som vissa verkar tro.
Väljer företagens ägare att vara filantroper så är det trevligt och bra.
Det problematiska blir om man ska påtvinga "socialt ansvar" på företagen. Då finns det stor risk att man istället gör företagen mindre intresserade att investera i u-länder och det vore knappast bra.
I den här frågan tror jag Jonas M är dåligt informerad. Det som debatteras är lite svårare än att kunna sorteras in under vilka är dom 'goda' och dom 'elaka och giriga'.
Jag vet att det är mycket begärt att sätta sig in i allt som ligger bakom, och Jonas M kommer nog inte att göra det.
Men borde det inte stämma till lite eftertanke att både Skandia och Enron ansågs ligga väldigt bra till med alla de CSR-mått som anbringades?
Som jag sa är sammanhangem och mekanismerna inte riktigt så enkla de ter sig. Och det är nog även för mycket begärt att gemene man skall sätta sig in i det. Han kan köpa sig lite lite bättre samvete genom etiska fonder vilket handlar om 1.8% av de frivilligt placerade sparpengarna. Problemet är ett annat, det är de pengar som förfogas över som de verkliga ägarna inte har förfogande-kontroll över själva!
Alltså egentligen samma problem som alltid uppstår av för mycket politik!
Jonas N
Tänk att hamna på motståndarsidan mot dig för en gångs skull. Åtminstone delvis...
I likhet med dig (?) uppfattar jag att alla försök att utforma etiska koder, märkningar och andra liknande generaliseringar kommer att skapa konstigheter. För att bara ta ett exempel har vi djur som går omkring sjuka för att KRAV-märkningen har så strikta krav på antibiotikaanvändning att bonden, för att få ekonomin att gå ihop, avstår för att sätta in nödvändig medicin. Liknande exempel finns överallt. Men att gömma sig bakom detta för att hävda att alla försök från företag att visa att man tar hänsyn till annat än aktieägarnas kortsiktiga avkastning är av ondo - det blir rätt absurt.
Om jag som konsument ska kunna skaffa mig den "informerade bild" av utbudet inför mina köpbeslut som ekonomins teoretiker förutsätter, då måste jag få hjälp. Av regler för redovisning av ekonomin, garantier, miljöpåverkan, etik etc. etc. Detsamma gäller naturligtvis om jag som sparare vill informera mig om vilken sorts verksamhet jag ska satsa på. Även om alla typer av märkningar och redovisningar alltså blir förenklingar, så finns som jag ser det inga realistiska alternativ. Vi får jobba med det vi har och försöka utveckla och förbättra successivt. I detta arbete är det naturligtvis bra med exempel på när det kan bli fel, som exempelvis Timbro tenderar att hålla fram.
Simon J
Jag undrade först om det var ett retoriskt knep från dig att hävda att vi står på var sin sida om linjen ...
... men du fick mig iaf att läsa ditt inlägg tre ggr, och jag är fortfarande inte säker var vi ev(?) skulle vara oöverens (Mitt eget var iofs inte speciellt välformulerat, eller ens tydligt, mest bara en önskan att inte hemfalla åt symboliskt etikettviftande)
Jag har köpt boken och hunnit bläddra lite i den och den är välskriven och ganska lågmäld i argumentationen, utan de moralsika pekpinnarna som så lätt dyker upp. Däremot granskas de moralsika pekpinnarna som de olika märkningarna och kravlistorna utgör givetvis.
Det existerar givetvis en verklig efterfrågan på precis den sorts information du omnämner. Den underliggande orsaken är dock snarare det egna samvetet (och att stilla den gnagande känslan av att någonstans måste det vara orättvist att man har det förhållandevuis bra) än att verkligen genom upplysta beslut göra en insats (med de egna pengarna) som förbättrar villkor där man anser detta vara angeläget.
Det finns två saker att beakta här:
Dels är det inte fel att bara stilla sitt samvete genom en handling som en omgivning bekräftat som 'god' trots att den inte gör någon reell nytta, tom kanske försämrar (ex lägga blommor på en mosters grav som man undvek att hälsa på på hemmet för hon var så tjatig).
Och dels, vilket kanske är viktigare, uppstår där alltid en flora av tyckare vars främsta drivkraft är att posera med sitt engagemang och gärna inkludera även detta i sin redan existerande katalog 'hjärtefrågor'. Dessa engagemangets ombudsmän brinner dock sällan av verkligen åstadkomma(!) mätbara och robusta förbättringar för 'saken' de adopterat, utan det främsta motivet är få exponering och bekräftelse av sin egen omgivning såsom 'lite godare och lite finare' människor och gärna också en tjänst ellr uppdrag som sttuerar detta och möjligheten att få frottera sig i dylika sammanhang (OBS jag säger inte att engagemanget för sakfrågan är falskt, bara att drivkraften är mer komplex och inte bara den som torgförs). Om du tänker efter kan du komma på obegränsat av 'engagerade' åsiktsproducenter som detta stämmer in på. Från enskilda ungdomspolitker till gigantiska organisationer (typ FN).
En sak till: I kölvattnet av detta etablissemang som vill få fördela 'godhetsetiketter' uppstår en hel industri av entreprenörer och profitörer som ser affärsmöjligheter (och födokrokar) på att haka på denna trend, på att tillhandahålla mätetal, utforma och utföra 'klassificeringar' samt ställa upp tabeller etc. Dessa växer inte sällan samman med den poserande gruppen till att hålla varandra om ryggen och bekräfta varandra så att både gränserna och ansvarsområden blir suddiga. (Typexempel: jämsställdhetsministern, Roks, genusforskningen, nationella sekretariat, handlingsplaner mm)
Och detta är bara en liten aspekt av frågorna. Som jag sa, det är en lite mer djuplodande fråga än bara:
'Är du för eller emot vidriga arbetsplatser för barnarbetare i tredje världen'
Men där tror jag vi var överens från början!
Jonas N -
Jo du har kanske rätt i att det snarare är en skillnad i fokus mellan synsätten, än en skiljelinje i värderingar. Jag tenderar att oroa mig en del för företagsledare som med fagert tal propagerar för ökad frihet för kapitalet - även utsugarvarianten. Du fokuserar mer på riskerna med att politiker med fagert tal och politiska korrektheter minskar handlingsutrymmet för företagen och därigenom deras möjligheter att skapa välstånd.
Däremot tycks vi eniga om att vilka som är "onda" respektive "goda" i detta sammanhang knappast framgår av vilken sida de företräder. Hjältar och rötägg finns på båda sidor skranket, och viljan att låta fagert tal gå före förnuft, långsiktighet och initiativkraft likaså. Antagligen slutar även denna debatt i att man måste öka vaksamheten mot korruption - den drabbar makthavare både inom politiken och företagen.
Klockrent sammanfattat Simon!
Som jag sa är det jag hunnit omnämna bara en liten del av debatten. Mycket annat hör också dit, och ännu mer känner jag inte ens till ännu (boken är på dryga 400 sidor)
Rent generellt uppstår som sagt de flesta av dessa effekter genom att där finns beslutsfattare som får handla med andra människors pengar utan att dessa behöver tillfrågas (och utan att reellt ansvar kan utkrävas)
Det politiska utgår den riktigt stora sådana sfären, men även stora företag fungerar på samma sätt. Speciellt iom att en minoritet kan bestämma över kapitalmajoriteten mha systemet med A-aktier. Men även utan detta är det i realiteten oerhört svårt att utkräva ett ägaransvar av en styrelse och en VD om dessa börjar missköta sig. Det är delvis en brist i det juridiska systemet.
I USA är denna funktion bättre utvecklad, där hämtas både VD och Finanschef med handfängsel från sina fina kontor om man misstänker att de har ljugit för styrelsen eller aktieägarna (appropå rötägg). Ett sådant system rensar också ut ogräset bättre, snabbare än alla system där man (många) pratar om hur fint det skall vara.
Ingenting slår äkta och personligt ansvar ...
Och det är väl den typen av företagsledare du syftar på!?
Människor som inte bara bestämmer över, utan också äger (en stor del av) sitt företag hamnar sällana i bryderi över vilken skinka de skall sitta på (men du hör dem heller inte 'poserings'-tuppfäktningen). Ex.vis Ingvar Kamprad (genom sitt företag) har nog gjort mer för att förbättra levnadsförhållanden för många människor över nästan hela världen än alla dem som med fingertoppskänsla följer korrekthetens mediala briser och alla dess skiftningar.
Företagarna har att följa lagstiftningen. Det är deras moraliska ansvar.
Som exempel. Riksdagen skall lagstifta att inte sälja vapen annat än till stabila demokratier och absolut inte till några diktaturer. Den lagen har vapenindustrin att följa. Nu finns det väl ingen sådan lag eftersom vi tydligen säljer vapen till Saud Arabien vilket naturligtvis är helt förkastligt. Det är i så fall lagstiftarnas fel, inte industrins.
Skulle vilja att någon kommenterade följande:
Vilken effekt kan CSR ha för ansvarsutkrävande på det offentliga och det sociala ansvaret det offentliga har förväntats ha hittills?
Är det ett till led i förvandlingen av medborgaren till konsument, med konsekvensen "ojämn rösträtt" (dvs, i förhållande till konsumtionskraft)?
Tack!
Alexandra, jag kanske missförstår frågan - men visst bör man med CSR även ställa krav på det offentliga. Däremot så har man ju som skattebetalare och väljare helt andra möjligheter till insyn och avkrävande av ansvar för sköttseln av offentliga verksamheter än privata. Hur detta skulle reducera medborgaren till en konsument har jag lite svårt att förstå.