Sosse
S-bloggar
RSS 1.0
RSS 2.0
Atomflöde
Prenumerera med Bloglines
Nyligen
Intressant
Pinga Frisim
Blogarama - The Blog Directory
Bloggtoppen.se
Spam Poison
Stoppa spammarna!
Creeper
Bloggparaden
Bloggportalen

Powered by Blogger

eXTReMe Tracker

Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med SFS 1998:204.

    Anonyma kommentarer accepteras inte. Stå för dina åsikter med ditt eget namn. Läs mer!

    www.flickr.com
    This is a Flickr badge showing public photos from PromeMorian. Make your own badge here.

    torsdag, mars 02, 2006

    Syntblip och mangelrock

    Depeche Mode må utvecklats musikaliskt genom åren, men konserterna är sig ändå ganska lika. På gott och ont. Det som framförallt förändrats genom åren är vilka gästmusiker bandet väljer att turnera med - något som blivit allt mer nödvändigt då DM numera bara består av tre medlemmar. Under några år, i samband med "Faith and Devotion" och "Ultra", hade bandet med sig gospelkörsångerskor på scenen. Och det var väl motiverat i kanske två låtar - men inte mer.

    I går på Globen hade man en extra syntspelare och en trummis med ett trumset värdigt Ian Haugland i Europe. Och de musikaliska gästerna fick verkligen göra rätt för sig; under kvällen hann man med såväl retrosyntigt blipbloppande med "Just can't get enough", mangelrock med "Feel you" och en väldigt snygg pianoversion av "Leave in scilence". Den senare tror jag orsakade kvällens största jubel, och här visade låtskrivaren Martin Gore att han faktiskt också är en riktigt kompetent sångare.

    Martin spelade annars gitarr under en stor del av konserten, och jag tror att han avverkade hela fyra stycken - varav den stjärnformade, som såg ut som Ace Frehleys (Kiss) gamla avlagda - var den mest bisarra. Bandet ordinarie sångare, Dave Gahan, verkade som alltid stormtrivas i rollen som rockstjärna. Alla de klassiska gahanska rockposerna avverkades under konserten i går: snurra runt på stället med mikrofonstativet bakom nacken - check; slita av sig tröjan, sträcka ut armarna och luta huvudet bakåt - check; vända ryggen åt publiken och vicka på rumpan - check. Och Fletch? Mannen som alltmer ser ut som skådisen Tim Robbins än som musiker i ett av världens största band? Jodå, han stod där som vanligt bakom sin synt och verkade nöjd med det.

    På det hela taget en riktigt schysst konsert. See you next time!


    Kommentarer om "Syntblip och mangelrock"

     

    Blogger deep|ed skrev... (02 mars, 2006 09:45) : 

    Jag såg på nyheterna och reagerade över trumsetet... det var mer känsla av metal än synth...
    Det är väl mer så att DM faktiskt lämnat synth-eriet, åtminstone när det gäller estetiken och gått över till att lira på samma planhalva som U2 mfl.

     

    Blogger Jonas Morian skrev... (02 mars, 2006 10:45) : 

    Jämförelsen med U2 är relevant, men synteriet lever samtidigt kvar - i symbios med mer rockiga inslag. Och att andra musikstilar - inte minst jazz - märkts i DM:s musik är ju verkligen inget nytt.

     

    Syntblip och mangelrock'">kommentera