Vad kallar vi extremisterna?

I samband med högtidlighållandet av Karl XII:s dödsdag arrangerades manifestationer i form av fackeltåg i Lund och Stockholm i går. Det är numera framförallt olika extrema och marginella politiska grupperingar som arrangerar och deltar i de så kallade 30 novemberaktiviteterna, något historikern Heléne Lööw berättar mer om i Expo. Själv är jag lite förbryllad över nyhetsrapporteringen kring dessa, och de våldsamma sammanstötningar mellan demonstranter, motdemonstranter, polis och medierepresentanter som skedde i går. När och varför övergick svenska journalister från att tala om ”högerextremister” till ”nationalister”? Ingen av dessa beteckningar är som jag ser det klockren. De olika grupper av politiska extremister som brukar utnyttja Karl XII:s dödsdag, nationaldagen och andra mer eller mindre signifikanta datum för att synas, har ofta en sinsemellan varierande agenda. Och ideologiskt är det tveksamt att beteckna dem som höger. Där finns förvisso ofta konservativa och reaktionära inslag, men också en retorik som hämtat inspiration från den gamle s-ledaren Per Albin Hansson. Å andra sidan har den ursprungligen liberala idén om yttrandefrihet på senare år allt oftare lyfts fram som angelägen och på flera håll argumenteras det mot skattetrycket. Många i de här grupperna betecknar sig själva som ”nationella”, och med det avses något annat än ”nationalister”. Den exakta gränsdragningen mellan dessa begrepp är dock inte helt enkel att göra. Expressen förefaller vara en av de få medier jag nu tagit del av som konsekvent betecknar grupper som Fria nationalister, Svenska motståndsrörelsen och Folkfronten som högerextremister. Expo skriver om demonstrerande nazister, vilket kanske trots allt är den mest korrekta beskrivningen. Andra skriver intressant om samhälle, media, 30 november.