Hoppet om hiv-vaccin

I dag har jag genomgått den andra omgången provtagningar och förefaller tillräckligt frisk och på andra sätt lämpad nog att delta i Södersjukhusets hiv-vaccinationsprojekt. Det innebär att jag kommer att injiceras med ofullständigt dna från ett hiv-virus för att mitt immunförsvar ska utveckla antikroppar mot hiv. Processen är ofarlig och jag kommer inte att få hiv. Däremot kan jag i dagens enklare hiv-tester förefalla hiv-positiv, eftersom testerna bara söker efter förekomsten av antikroppar - vilket normalt bara hiv-smittade personer har, om än inte tillräckliga för att bekämpa viruset. Varför gör jag då det här? Jag är själv, som heterosexuell, icke-missbrukande, monogam man av nordeuropeisk härkomst, absolut ingen riskgrupp. Ändå känner jag två personer som dött av hiv/aids. Och jag vill göra en insats för den mänskliga katastrof som hotar hela generationer av människor i stora delar av Afrika. Även i Sverige finns det fortfarande risk för spridning av hiv, något den statliga hiv/aids-utredningen 2004 under Anders Milton visar. Det finns strukturella brister i det förebyggande arbetet och det behövs fortsatt statligt stöd och engagemang. Om detta skriver Karin Stenqvist (biträdande smittskyddsläkare i Västra Götalandsregionen) i Göteborgs-Posten i dag. Deltagandet i testet är en liten uppoffring för mig: obehaget att få några injektioner, lämna blod och genomgå ett antal undersökningar, samt avstå från att skaffa barn under de nio månader testet pågår (för att garantera att mina antikroppar inte förs vidare). Allt detta väger lätt mot hoppet om att kunna bidra till att få fram ett vaccin mot en fruktansvärd sjukdom. Regelbundna rapporter från testet kommer att följa.