Skattefinansierad opinionsbildning

Det krävs inte så mycket fantasi från socialdemokratins motståndare att lägga den växande härvan inom Centrum mot rasism (först omskriven av SvD) till högen "s-skandaler" som vi lär få höra mycket om innan riksdagsvalet 2006 är avgjort. På senare tid har argumenten mot offentligt finansierad politisk opinionsbildning vuxit sig starka. SSU:s fifflande med medlemssiffror. ROKS:s kvinnojourer som med kommunala anslag och eldunderstöd från en skatteavlönad professor driver linjen om könsmaktordningen och inte tillåter motsägelser. Och härom veckan Expressens avslöjande om att en högt uppsatt tjänsteman på regeringskansliet fifflat till sig stora summor pengar via påhittade organisationer som sagt sig verka för politiska mål som statsmakterna för närvarande sympatiserar med. Även om jag personligen har svårt att acceptera teorierna om könsmaktordningen så sympatiserar jag till 100 procent om vikten av att verka för ökad jämställdhet, att stötta ungdomsverksamhet, att motverka rasism och främlingsfientlighet etc. Frågan är dock om det verkligen är rimligt att skattemedel ska finansiera opinionsbildningsinsatser om sådant? Eller för att ta några andra uppmärksammade exempel: Skatteverkets kampanj mot svartjobb, Alkoholkommitténs kampanj om alkoholkonsumtion och Naturvårdsverkets växthuseffektskampanj. Återigen handlar det om kampanjer om frågor jag sympatiserar med, men därmed inte sagt att det är självklart att jag som skattebetalare bör finansiera verksamheten. En folkpartistisk riksdagsledamot, Tobias Krantz, skrev för en tid sedan en rapport som givetvis är en partipolitisk partsinlaga men som ändå innehåller en del intressanta fakta och argument om detta. I rapporten granskas bland annat de två kampanjerna från Skatteverket respektive Naturvårdsverket som sägs torgföra ståndpunkter under "förment neutral och opartisk flagg" /.../ "som borde ha getts en politisk varubeteckning". Och i tidningen Dagens Media sägs att staten "har blivit en mjölkko för de svenska reklam- och pr-byråerna", då regeringen, myndigheter och statliga bolag med budgetar på 10-tals miljoner kronor årligen går ut med "massiva kampanjer som ska förändra beteenden, attityder, eller informera i ofta politiskt laddade frågor". Jag är ärligt talat kluven. Å ena sidan förstår jag resonemanget om att myndigheter – precis som alla andra – bör ha informationsbudgetar för att kunna upplysa om sin verksamhet. Inget konstigt med det. Men när det glider över från informationsarbete till politisk opinionsbildning, då blir det knepigare. I synnerhet när det handlar om frågor som är politiskt kontroversiella, eller åtminstone omtvistade – som könsmaktordningen, svartjobb och miljöpolitik. Den här måste bli föremål för en ordentlig diskussion – i god tid innan valet. Det räcker inte att som kommun- och finansmarknadsminister Sven-Erik Österberg i Dagens Media (ej på webben) försöka vifta bort kritiken med att säga det ingår i myndigheternas uppdrag från regering och riksdag att informera om sin verksamhet och att det då "väl inte [är] konstigt att uppdraget har en socialdemokratisk prägel".