Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med En klassisk politik för framtiden
| Jag hade tänkt, så här under julledigheten, att skriva något klokt om min syn på socialdemokratisk ideologi och politik. Men jag har inte riktigt haft tid och ork. I dag ser jag dock att jobbet redan gjorts; Erik Laakso har skrivit ett väldigt intressant och tänkvärt inlägg om en socialdemokrati för det 21:a århundradet. Laakso konstaterar bland annat att utgångspunkten för socialdemokratisk politik är kampen mot ”orättvisor som beror av socioekonomiska klyftor vilket leder till att alla människor inte kan komma till sin rätt och nå sin fulla potential”. I dag bör, menar Laakso, denna kamp föras genom att ”stärka det civila samhället så att de fackligt knutna försäkringssystemen bär sig själva, endast gäller medlemmar och inte är beroende av skattemedel”. Vi behöver därför mejsla ut en socialdemokratisk väg till ett äkta och fungerande kooperativt agerande igen, så som det började för länge sedan. Erik Laakso slår också fast att vi måste ha ”en solid plan för full sysselsättning och låg arbetslöshet”. Denna plan måste omfatta småföretag likväl som stora företag; socialdemokraterna ”borde vara ett parti för småföretagarna likväl som vi är ett parti för andra som sliter ont i samhällsbyggandet”. Men det måste också stå klart, ”utom allt rimligt tvivel”, att socialdemokraterna är de som genom fördelningspolitik och solidariskt välfärdssystem försvarar och tar ansvar för dem som inte lyckas komma in på arbetsmarknaden, som inte lyckas reda ut sina liv utan stöd från det omgivande samhället, vars barn inte orkar ta sig igenom skola eller barnomsorg utan att fara illa och bli stigmatiserade. Det är som sagt många bra idéer Erik Laakso framför. Idéer som jag hoppas får vidare spridning inom socialdemokratin, och som Mona Sahlin – eller vem det nu blir som tar över som parti- och oppositionsledare – tar till sig av. Socialdemokratin behöver ingen extreme make over à la Reinfeldts nya moderater. Våra klassiska idéer och värderingar håller – men det är hög tid att låta dem få genomslag i retoriken och politiken. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, ideologi. |
skrivet av Jonas Morian om 10:23
Kommentarer om "En klassisk politik för framtiden"
-
Anonym skrev... (27 december, 2006 13:27) :
-
Jonas Morian skrev... (27 december, 2006 13:49) :
-
Anonym skrev... (27 december, 2006 14:45) :
-
Anonym skrev... (27 december, 2006 14:52) :
kommenteraMen har inte (s) drivit just detta program (och misslyckats, med devalveringar, kroniskt hög arbetslöshet osv som följd) sedan urminnes tider, mandatperiod efter mandatperiod?
Det låter snarare som att tanken är att vi väljare ännu inte förstått det fiffiga med den redan existerande men ospecificerade planen att tillhandahålla full sysselsättning, storslagen omfördelning, solidaritet, försvar och hjälp för samhällets svaga, osv osv.
Så: är strategin alltså att det är en fråga om att marknadsföra samma vackra utopiska lista med nya slogans? Eller har (s) av en slump efter ett århundrade av sökande hittat det hemliga receptet nu efter valet? Eller klarar man bara inte av att prioritera i önskelistan och hoppas på en naiv väljarkår?
Den praktiska kärnfrågan: vad har ändrat sig så att ni tror att det fungerar denna gång?
Tom, jag kan självklart inte svara för hur tidigare socialdemokratiska regeringar har resonerat. Men som politikens verklighet ser ur så måste man ju kompromissa med samarbetspartier i olika frågor för att kunna driva igenom frågor, och då kan det slutliga resultatet bli något annorlunda än vad man tänkt sig. Min poäng, och - misstänker jag - även Erik Laaksos, är att socialdemokratin frångått flera viktiga principer som vi tidigare tillämpat, bl a vad gäller det civila samhället och tron på företagsamma människors skaparkraft. Dessa principer tror jag att vi måste återuppväcka om vi på allvar ska framstå som ett trovärdigt regeringsalternativ igen.
Nåväl, Laakso verkar förorda följande:
1. Fackliga försäkringar ska vara självbärande, inte skattebetalda.
2. Blicka även åt höger för att finna samarbetspartier.
3. Solidaritet och välfärd ungefär som förut: de som inte orkar osv ska samhället ta ansvar för.
4. Full sysselsättning och låg arbetslöshet (följer inte det senare av det förra?). Fler ska anställas i offentlig sektor, småföretag ska inte missgynnas. Ska bli ett småföretagarparti (också).
5. Minska stelheten i arbetsmarknaden: flexicurity, neddragen LAS, bortre parentes i A-kassan, högre lönetak.
Att särskilja fackförbund och stat låter som en bra poäng (om än att #1 endast gör det delvis). Kanske dessutom pragmatiskt nödvändigt ifall borgarna sitter kvar: annars rämnar arbetarrörelsen när facket måste gosa med den nu borgerliga makten.
Samarbete till höger (#2): detta var väl modellen innan samarbetspartierna insåg att det inget gav. De enda som inte blivit brända hittills är (kd) och (m). I Finland samarbetar (s) och (m) har jag för mig. Undrar om svenska (s) kan övervinna sina allergier? Undrar ifall (s)+(m) skulle vara särskilt bra för Sveriges demokrati? Det verkar inte så troligt i alla fall.
Fast ifall (sd) kommer in i riksdagen så finns där tydligen många gamla socialdemokrater. Håll för näsan och skaka hand? Räcker det med (sd)?
Punkt #3 är välkänd; det kunde kanske vara värt att förklara hur det ska ske. Hur undviker man de problem som redan upptäckts? Hur kombineras detta med #5?
Punkt #4. Socialdemokraterna som småföretagarparti: osannolikt. Rinner troligen ut i sanden, a la Sahlin, eller slutar med "lex uggla" a la Persson. (S) saknar empati med eller ens tolerans för denna grupp; det verkar svårt att vända den skutan. Kanske är det ändå vad som krävs för att resten av bitarna ska ha en chans att falla på plats. En stor utmaning.
Om inte småföretagen omfamnar (s), ska full sysselsättning alltså tillhandahållas främst genom ökad offentliganställning? Ska pengarna komma från skattehöjningar? Ett sådant program slutar sannolikt i tårar.
Punkt #5 verkar rätt så rimlig. Steg ett kanske är att ta till sig att modellen att gömma arbetslöshet i olika åtgärder inte fungerar (se också punkt #4, en reell risk även med de bästa intentioner).
Sammantaget skulle jag klassa det som en mild kursändring, eller kanske snarast en återgång till eran innan samarbetet med (v)+(mp). Räcker det?
PS. Dina två principer kan jag i och för sig varmt hålla med om. Fast jag undrar ifall vi menar samma sak med dem?