Den danska tryggheten

Jag har tidigare skrivit om den danska arbetsmarknadsmodellen flexicurity, en modell som såväl fackliga representanter som socialdemokrater i Sverige argumenterat för att även vi borde pröva. I det senaste numret av SSU:s tidning Frihet (ej på nätet) ägnas frågan en intressant artikel. Reportaget i sig är hyfsat balanserat och belyser såväl systemets fördelar som nackdelar. Man tar också upp invändningarna som handlar om att den låga danska ungdomsarbetslösheten kanske inte alls beror på flexicuritymodellen, utan att landet under lång tid haft en väldigt god ekonomi. Det som drar ned betyget när det gäller objektivitet är valet av personer som i anslutning till artikeln får uttala sig. Först är det Ingemar Göransson, utredare på LO, som säger att med flexicurity blir det ”som på 1800-talet” och att ”alla kommer att gå runt att vara rädda”. Och rimligtvis väger hans ord tungt i sammanhanget, givet tidningens läsekrets. I synnerhet jämfört med den andre som valts ut att kommentera flexicurity: Timbros programansvarige Johnny Munkhammar. Nu är dock inte Munkhammar helt positiv till det danska systemet. Det bygger nämligen på en kombination av flexibilitet och trygghet; med satsningar på utbildning, utbyggd a-kassa samt minskad anställningstrygghet. Munkhammar vill inte ha några höga ersättningar. Han menar att i länder med hög ersättning till arbetslösa ”finns ingen drivkraft att jobba”. Själv tror jag att både Ingemar Göransson och Johnny Munkhammar har fel. Även Göranssons egen chef, Wanja Lundby-Wedin, har sagt att flexicurity är bra (vilket också nämns i Frihet-artikeln). Modellen får även stöd från TCO:s Sture Nordh. Därmed inte sagt att det danska systemet är perfekt i alla led, men vi borde åtminstone vara beredda att diskutera det seriöst och kanske hitta en svensk variant som ger positiva effekter i form av jobb åt fler – och som accepteras av såväl arbetsgivare som löntagarkollektivet. Andra skriver intressant om politik, arbete, flexicurity.