Mediekritisk självgodhet

Den enklaste position man kan inta om man vill framstå som en självständig fritänkare är att kritisera medierna. Det är hur enkelt som helst: säg bara att alla journalister är vänstervridna eller att alla medier i Sverige styrs av högerkrafter, beroende på vilken konspirationsteori som tilltalar dig mest. En person som förefaller ha gjort mediekritiken till sin livsuppgift är journalisten (!) och författaren Maria-Pia Boëthius. Hon har också drivit frågan till en sådan spets att hon knappt har några medtävlare att tala om. I DN i dag (ej på nätet) ger Boëthius en motvillig intervju, i syfte att marknadsföra sin nya bok Mediatan – i vilken hon inte längre nöjer sig med att utmåla medierna som en del av problemet med dagens samhälle. I stället är de själva roten till det onda. Titeln på boken leder förstås tankarna till bibelodjuret Leviatan, och att det rimmar på Satan är knappast heller någon tillfällighet. Boëthius beskriver medierna som ”världens minst bevakade supermakt” som ”ödelägger allt i sin väg”, ”livnär sig på ondska, uppviglar och skapar hat”. Hennes resonemang är, lindrigt sagt, verklighetsfrämmande. Något utrymme för nyansering, om att journalistik – i likhet med andra former av berättande – kan användas för såväl upplysande som vilseledande syften, tycks inte finnas i Boëthius värld. I stället är det breda penseldrag med den svartaste täckfärg som gäller. Självgodheten i Maria-Pia Boëthius ”kamp”, där hon säger sig känna sig ensam, är påtaglig. Det är hon mot mediemakten, och alla andra tiger ”av nödvändighet eller feghet”. I slutet av intervjun tar Boëthius också avstånd från sin egen bakgrund inom journalistiken genom att slå fast att hon ”avprogrammerat” sig och tagit sig ur maktens berättelse, ”vilket är nästan oöverstigligt svårt”. Sådan tur att hon lyckats då, så hon kan berätta för oss andra fega stackare om hur modig och duktig hon är. Andra skriver intressant om media, mediekritik, Maria-Pia Boëthius.