Muhammedkarikatyrer och yttrandefrihet

Jag har fått en del frågor om varför jag inte skrivit något om att Tälleruds hembygdsgård utanför Karlstad och den bohuslänska konstskolan i Gerlesborg refuserat Lars Vilks Muhammedkarikatyrer. Svaret är att jag helt enkelt inte hunnit. I SvD:s kulturdel i dag redogörs på ett bra sätt om detta fall, men även andra där yttrandefrihet ställs mot respekten för människors övertygelser. Liksom i fallet med de beryktade danska Muhammedkarikatyrerna så anser jag personligen att yttrandefriheten ska vara så långtgående som det överhuvudtaget är rimligt, men att rätten att yttra sig i ord, bild och tryck inte nödvändigtvis betyder att det är rätt att göra det. Att ett galleri väljer att refusera ett verk är inte detsamma som censur. Att en tidning avstår från att publicera bilder är i sig inget hot mot tryck- eller yttrandefriheten. Bara för att man vill att ordet ska vara fritt betyder det inte att man har någon skyldighet att upplåta sina lokaler eller tidningssidor till vad skit som helst. Det finns dock sämre anledningar än detta till att avstå från att visa bilder. Och sådana har vi nu fått exempel på, när de lokala arrangörerna vid Tälleruds hembygdsgård beslöt att i sista stund plocka bort Vilks bidrag för att de varit rädda att det ska bli bråk – och hänvisat till omsorg om svenskar utomlands som skulle ha kunnat råka ut för ”våldsamma reaktioner bland muslimer”. Ett annat exempel är konstskolan i Gerlesborg som inte ansåg sig kunna garantera säkerheten för besökare, elever och personal om de visat Lars Vilks karikatyrer. På ledarplats i SvD skriver Per Gudmundson att det faktum att en konstinstitution anser att den behöver bekymra sig mer för liv och lem än för kvalitet ”är en skam för ett öppet samhälle”. Och han avslutar med att slå fast att ”det vore fruktansvärt om vårt samhälle skulle tillåta att konstnärerna och galleristerna skräms till tystnad”. Det är det lätt att instämma i. Andra skriver intressant om Lars Vilks, Muhammedkarikatyrer, yttrandefrihet.