Den kompromisslösa vänstern

I går krävde mp:s språkrör Maria Wetterstrand att vänsterpartiet skulle bestämma sig för om partiet vill vara med i ett gemensamt samarbete inför valet 2010. I dag kom svaret från Lars Ohly, som säger absolut nej till politiska kompromisser med socialdemokraterna och miljöpartiet före nästa val. I stället vill v gå till val på sitt eget feministiska och socialistiska partiprogram. Under en tid har samtal förts mellan företrädare för s och mp. Mona Sahlin har till och med nyligen deltagit på ett möte med miljöpartiets styrelse och riksdagsgrupp och inom kort kommer mp:s språkrör att på motsvarande sätt delta på socialdemokraternas möten. Enligt Maria Wetterstrand har vänsterpartiet också bjudits in, men de ska ha tackat nej. Till SvD bekräftar Lars Ohly att han säger nej till en rödgrön valplattform, och avvisar alla ”förhandlingar och kompromisser” före valet. I mina ögon är den strategin möjligen begriplig – men sannolikt förödande. När flera partier av olika storlek går samman om en gemensam plattform så innebär det med nödvändighet kompromisser. Vissa kommer att känna sig som vinnare, andra som förlorare. I de borgerliga allianspartierna så står det tydligt och klart att det är kristdemokraterna som är förlorarna. Ohly är förstås medveten om att ett motsvarande öde skulle kunna drabba hans vänsterparti. Jag har själv argumenterat för att oppositionspartierna bör förhandla sig samman om en gemensam valplattform inför 2010. Jag är knappast ensam om att se detta som den bästa chansen att få bort den borgerliga alliansen från regeringsmakten. Men med Ohlys besked så ser utsikterna för en sådan plattform plötsligt mörka ut. Dock ska man inte utesluta att samtalen mellan s och mp nu kan komma att intensifieras. Kommer man överens om en tillräckligt bra och attraktiv gemensam politik att möta väljarna med, så är det möjligt att vänsterpartiets stöd inte behövs. Då kan de sitta där och vara kompromisslösa för sig själva. Andra skriver intressant om politik, val 2010, kompromisser.