Borgarnas nomineringspolitik kan döda europadebatten

Att vältra sig i nationalromantiska klyschor och driva debatten om ett från omvärlden isolerat lokalsamhälle känns väldigt omodernt. Trots det vet vi att den olyckliga symbiosen av rädsla och bakåtsträvande har visat sig vara ett fruktbart framgångsrecept för den som vill ta sig ut i Europa och in i maktens korridorer och i den komplexa europadebatten tenderar även de mest konstruktiva EU-kritiker att dras med i anti-vågen och bli direkta motståndare. Tidigare val i såväl Sverige som övriga medlemsländer har visat att det finns en särskild plats i europaparlamentet för alla som hatar EU. Jag menar att det etablerade partiväsendet har ett gemensamt ansvar att, oavsett partifärg, stävja den tröttsamma och, för såväl Sveriges som Europas del, missgynnsamma anti-vågen som allt som oftast sveper in i debatten och visa för väljarna att EU är så mycket mer än gemensam gurkstandard. För oavsett om det är fred eller frihandel har trots allt en betydande majoritet av det mest etablerade partiväsendet en ambition med EU-medlemskapet och en majoritet av de politiska företrädarna är också överens om att framtidens utmaningar kräver att vi agerar i ett större sammanhang. Det vilar således ett tungt ansvar på de politiska partierna axlar, och kanske framför allt på de politiker som kandiderar till parlamentet och därmed för den löpande debatten och dialogen med väljarna, att aktivt arbeta för att skapa en konstruktiv europadebatt inför det stundande valet. För att undvika att kommande parlamentsval blir en tradig och meningslös diskussion om ja eller nej är det av största vikt att de politiska partierna för fram kandidater som vill någonting med det svenska EU-medlemskapet och som har förmågan omvandla den stundtals diffusa och komplexa europadebatten till greppbara värden och konkret politik. Misslyckas man, eller rent av negligerar, denna uppgift riskerar man också att tappa debatten till de mest hårdnackade EU-motståndarna som sitter i sandlådan och väntar på att få kidnappa diskursen om Europa. Det är därför förrädiskt om de etablerade partierna ser EU som en parlamentarisk slasktratt dit gamla trotjänare kan skickas som tack för lång och trogen tjänst. En europaparlamentariker ska inte bara vara en svensk röst i Europa, utan också en europeisk röst i Sverige - Det svenska europaparlamentsvalet kräver därför de bästa tänkbara kandidaterna, inte för att en specifik politik ska vinna gehör, utan för att politiken överhuvudtaget ska vara det centrala i debatten. Med anledning av ovanstående är det mycket skrämmande att se att krafter inom såväl moderaterna som kristdemokraterna uppenbarligen anser att deras respektive partier ska haka på den republikanska trenden och damma av de äldsta politikerna de har till det stundande europaparlamentsvalet, istället för de bästa och mest lämpade. På sätt blir en plats i europaparlamentet just en reträttplats och ingenting annat än en alternativ landshövdingspost för politikens veteraner. USA står som bekant inför en situation där de istället för att välja sin första kvinnliga eller första färgade president – med största sannolikhet kommer att välja sin äldsta president någonsin. Jag hoppas innerligt att amerikaniseringen av svensk politik inte sträcker sig så långt att partierna anammar en sådan strategi. Det är en dålig trend som svenska partier bör hålla sig för goda för att haka på - Så skapar vi inte ett modernt, socialt Europa. Så kom igen borgare, vill ni att politiken ska stå i centrum för kommande europadebatter – Nominera in kandidater som kan och vill någonting med EU-medlemskapet och som kan bidra till en konstruktiv europadebatt. Nominera inte kandidater på gamla meriter som, om något, bara bidrar till ett cementerat europeiskt gubbvälde – Det är att spela EU-motståndarna rakt i händerna. Andra skriver intressant om EU, politik, europaparlamentet.