Sista striden det är
[UPPDATERAD] Under LO-kongressen i helgen har av naturliga skäl det stora medlemsraset i förbunden varit en angelägen fråga. Faktum är att LO-facken har förlorat c:a 150 000 medlemmar de senaste 15 månaderna. Samtidigt är lägre anslutningsgrad en trend som pågått länge. Under de senaste tio åren har LO-förbunden förlorat 450 000 medlemmar. Och trots att ändrade a-kasseregler och höjda avgifter rimligen har haft stor betydelse för att så många lämnat facket det senaste året, så var LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin i sitt öppningsanförande tydlig med att inte skylla hela medlemsraset på regeringen: ”Det är inte regeringen som värvar medlemmar åt oss, utan det är på oss själva det beror”, sa hon bland annat. Dagens Nyheters ledarsida uppmärksammar den förre LO-utredaren Jan Edlings uttalanden om att LO skulle ha mycket att vinna på en losskoppling från det socialdemokratiska partiet. I Svenska Dagbladet påpekar han att en fackförening som står fri från alla partier kan skaffa sig alla parters respekt. Och det finns tecken på skiljelinjer i exempelvis synen på a-kassan mellan LO och socialdemokraterna. Häromdagen uppgav Sven-Erik Österberg, som leder partiets rådslag för en ny arbetsmarknadspolitik, att man kan tänka sig att begränsa tiden i a-kassa som i stället ska följas av ett så kallat utbildningsstöd. En helt ny modell för de arbetslösa kommer att läggas fram i socialdemokraternas förnyelsearbete. Österberg var samtidigt tydlig med att ersättningsnivån kommer att ligga lägre än a-kassans 80 procent. Att återställa en a-kassa som kostar mellan 20 och 23 miljarder kronor ”kommer vi förmodligen inte att ha råd med när vi lägger vårt budgetalternativ”, sa han, och tillade att vi måste finna andra vägar för hur vi kan få en bra försäkring. Själv tror jag såväl LO centralt som dess medlemsförbund borde fundera en del över sitt kommunikations- och medlemsvärvningsarbete. Bland ungdomar är i dag den fackliga organisationsgraden nere under 45 procent. Det förefaller uppenbart att man måste hitta nya vägar att nå ut till yngre – och hitta former att förklara nyttan med fackligt medlemskap. Kampanjmetoder som går ut på att försöka hetsa borgerliga riksdagsledamöters grannar att till att få de senare att inte rösta igenom regeringens förslag till förändrad sjukförsäkring, är dock inte rätt väg att gå. Vad blir nästa steg? Kontakta föräldrarna till de barn som går på samma dagis eller skola som borgerliga politiker? * * * Fick Sven-Erik Österberg bakläxa? När Mona Sahlin talade på LO-kongressen ska hon ha upprepat det tidigare löftet om att höja taket i a-kassan, så att minst 80 procent av löntagarna får ut minst 80 procent av lönen vid arbetslöshet. Hon lovade också att en socialdemokratisk regering ”kommer att se till att vi får en ny, stadigare och bättre a-kassa än i dag”. Andra skriver intressant om politik, LO, socialdemokraterna. |
Kommentarer om "Sista striden det är"
Det här med
"hitta former att förklara nyttan med fackligt medlemskap"
känns rätt typiskt. Jag ser överallt och ingenstans att (s) och facket ska hitta bra förpackningar.
Min bedömning är att det varkar som om 95% av alla debattörer diskuterar förmedling, medan bara runt övriga 5% framhåller _argumenten_ i sig, såsom vad som utgör den fackliga nyttan.
Det behövs såklart en diskussion om förmedling, och för varje enskild debattör isolerat är det inget som säger att det är onödigt att ta upp detta. Men sett utifrån blir man nästan full i skratt. Tänk om 5% kommenterade processen i vilken övriga 95% diskuterade sak...
Hej Jonas, jag vill bara tacka för din blogg. Det känns som frisk luft att komma in här. Det kan ju också beroo på att jag gillar det du skriver och att du är så skarpögd när det gäller Österbergs rapport. Jag blir hel förundrad över att nästan ingen har lagt märke till vad som sannolikt är socialdemokraternas linje i frågan om framtidens a-kassa. I tillägg till det skriver så fick jag känslan av att han pläderade för att en större andel av kostnaden skulle finansieras av försäkringen, dvs höjd avgifter. Ekonomiskt är det kanske klokt, men politiskt tar det säkert hus i h-vete när det går upp för folk. Det måste diskuteras.
Jag ser ingen räddning i sikte för LO om de fortsätter på samma linje som idag.
Jag är själv aktiv inom LO, dock bara på lokal nivå inom föreningen där jag kandiderat till styrelsen och engagerat mig som kontaktombud. Efter regeringsskiftet har jag stört mig något oerhört på LO's retorik kring A-kassan och fackets roll, och jag anser att man medvetet driver bort horder av människor genom att beskriva medlemsskap i facket som något av det mest ofördelaktiga som finns. Man uppmanar i stort sett folk att gå ur och motiverar detta med att regeringen försämrat så mycket, utan att fatta att man bara utmålar LO som en tandlös organisation som inte är värd ett piss om inte regeringen subventionerar alla avgifter, betalar allt via statsbidrag och sköter det arbetsrättsliga via lagstiftning. Vi skall alltså rösta på S så att det blir lönsamt att vara med i facket igen, är budskapet.
Ju fler som får jobb, ju fler som får skattelättnader och ju fler reformer som skall förbättra situationen på arbetsmarknaden, desto högre skriker LO och kräver att allt detta skall tas bort. Sjunkande arbetslöshet verkar vara någon LO nuförtiden vill bekämpa.
Avdraget för hushållsnära tjänster har visat sig till stor del gå till rena låginkomsttagare och LO's svar på detta är ett sjujävla statistikdribblande som skall syfta till att visa att det här är skit.
"Avgiftshöjningen" i A-kassan är en skatteomläggning som gett mer pengar över till de flesta arbetande. Detta förtiger man från LO-håll och skriker så att man blir hes om hur mycket dyrare det blivit. Allt för att så många som möjligt skall gå ur och kunna användas som slagträ i nästa valrörelse.
Och nu går man på sjukförsäkringsreformen som syftar till att folk skall få hjälp i tid. Den är till stor del baserad på Anna Hedborgs sjukförsäkringsutrednings slutbetänkande och innehåller många saker som LO själva har efterlyst. Istället för att peka på det man tycker är bra och ta en seriös debatt om saken så lanserar Kommunal en landsomfattande kampanj baserad på rena lögner, och LO försöker hetsa enstaka rikdsdagsledamöters grannar att "göra någonting". Man blir fanimej mörkrädd.
Och man säger egentligen inte ens att man vill stoppa förslaget. Man säger bara att man vill ha en "parlamentarisk utredning" först, vilket man förstås förstår inte kommer att hända. Detta är en grundligt utredd fråga och regeringen har redan bestämt sig. I själva verket är LO inte alls emot reformen, utan man vill skrämma alla sjukskrivna så att de blir ännu sjukare av oro och samtidigt göra så mycket väsen som möjligt för att mobilisera mot regeringen i nästa valrörelse.
Fram till den här veckan var jag bara redigt irriterad på LO, men nu funderar jag starkt på att avsäga mig alla uppdrag och lämna facket. Jag vill inte göra det för jag anser att fackliga frågor är väldigt viktiga, men jag kan inte stå kvar som medlem i en organisation som beter sig på det här viset hur länge som helst.
Jonas,
Det är en liten paradox att Edling menar både att det behövs mer politik i facket och att en losskoppling från Socialdemokraterna kan vara av värde.
Personligen så tror jag att det mest är mer politik som behövs. Sjuksköterskornas strejk tycker jag visar på att det inte går att komma så långt utan politik. Helt klart är att de jämfört med många andra har för låg lön, men samtidigt fungerar inte strejk av flera skäl.
Jag tror vi måste diskutera hur fördelningen sker. Marknadsekonomin ensam klarar inte av det. Nyliberalismen är för begränsad.
LO måste ta i de här frågorna. Det innebär att även de grupper som inte har arbete är de som LO måste nå. Jag undrar om det kanske är där man har misslyckats med att nå ungdomarna?
Mer politik bör göra det lättare att också närma sig andra politiska partier. Naturligtvis leder det till en konfrontation med en till stor del nyliberal borgerlig allians, men LO måste visa att politiken är viktig för hur fördelningen sker och hur arbetet ser ut.
Paradexempel skulle kunna vara sjuksköterskorna och nedläggningen av Arbetslivsinstitutet, men då måste kanske LO bättra på sin interna diskussion mellan medlemmarna så att en klar bild av situationen med många infallsvinklar skapas.
@Erik E
Började inte den borgerliga alliansen sin regeringsperiod med att lägga ned utredningen om socialförsäkringssystemet? Det finns många håll i systemet, en del får mycket andra får lite trots att man kan tycka att både behoven och orsaken är ganska lika. Vore det inte bra med en parlamentarisk utredning kring detta?
Dessutom lade man ned Arbetslivsinstitutet, som forskade en del kring närliggande frågor. Tråkigt, speciellt när vi nu ser hur den borgerliga alliansen försöker trycka igenom många beslut snabbt och utan någon större utredning av konsekvenserna.
@leob
Nej, regeringen lade inte ner utredningen. Den slutfördes och betänkandet överlämnades till 9 november 2006 till socialförsäkringsministern.
Sen vet jag inte riktigt vad du syftar på när du säger att "en del får mycket andra får lite" med den nya sjukförsäkringsreformen. Regelverket kommer att gälla lika för alla.
Och det krävs inte nödvändigtvis ett institut för varje enskild fråga. Forskningen kring arbetslivsfrågor upphör inte bara för att det inte finns en speciell myndighet för det. Huruvida det var rätt beslut att lägga ner institutet vet jag dock inte, och jag ser inga problem med att LO kritiserar det beslutet. Det är när man skäller som bandhundar och gnäller över sådant som man t.o.m. själv efterlyst, och försöker straffa ledamöter genom att försöka starta grannfejder som jag blir förbannad.
Leo B,
Jag måste säga att den tankevurpa du utför när du ser hur sjuksköterskorna inte har den lön de förtjänar som ett bevis på att marknadsekonomin och nyliberalismen är för begränsad. Det kan mycket väl vara så men att ta löneutvecklingen i en sektor helt "befriad" från marknadsekonomi som ett bevis för detta är ju inte direkt logiskt.
I övrigt kan jag inte annat än hålla med Jonas om det mesta han skriver. Det känns skönt att det även inom socialdemokratin finns personer som kritiskt funderar över hur de kan utvecklas och inte bara följer den demagogiska partipiskan. Även om jag måste hålla med Petter om att det viktiga för LO (och S) idag inte borde vara hur man kommunicerar utan vad man egentligen gör för sina medlemmar.
@Erik E
Jag kanske minns fel eller missuppfattade, men jag fick för mig att det fanns mer att utreda. Någon som följt med bättre än mig får gärna kommentera.
Att regelverket gäller lika för alla räcker inte för att alla ska behandlas likvärdigt av regelverket. Ett lite absurt exempel på det är apartheidsystemet i Sydafrika.
Här i Sverige ser vi ju hur människor får olika ersättning beroende på om de hade arbete när de blev sjuka eller om de varit arbetslösa en längre tid (eller rent av aldrig fått ett jobb). Det finns många sätt att se på detta, men jag tror inte att det är ett problem som man kan hoppa över. För väldigt många människor känns skillnaden högst omoralisk.
Andra hävdar att det är rätt för en del har betalat för att få mer ersättning.
Barn som föds av rika föräldrar får mer i ersätting också av de allmänna systemen. Återigen, en del hävdar att det är rätt, andra att det är högst oetiskt.
Jag för min del menar att de här exemplen är ett utslag av makt.
Jag har inte uttalat mig om LO:s brev här. Frågan har många sidor och jag valde att (relativt kort, utan att gå in närmare på de mer psykologiska delarna) kommentera det på min blogg i stället. Jag hoppas förstås att LO:s avsikt inte var att starta grannfejder för då har man nog ganska mycket att fundera över. Om man däremot hoppades på diskussioner kan man kanske nöja sig med hur man egentligen får till sådana.
@Emil
Jag kan hålla med om att sjuksköterskornas alltför låga lön i sig inte är något bra bevis på marknadsekonomins oförmåga att lösa fördelningsproblemen. Men det är en bra indikation på den oförmågan tycker jag.
Katrin Kielos berör frågan lite i sin utmärkta ledare på DagensArena.se. Hon tar dock inte steget fullt ut och skriver om vad teknik med möjligheter till effektivisering kontra personligt arbete innebär för fördelningen av våra resurser/löner.
Det hade jag förstås inte väntat mig i en kort ledare, men jag saknar tankegångarna kring just fördelningen.
Naturligtvis kan jag resonera betydligt mer logiskt kring marknadsekonomins oförmåga till att rätta till fördelningsmässiag problem, men det fordrar kanske lite mer utrymme än här. (Och kräver kanske en del matematisk förståelse hos läsarna - eller mer pedagogisk skicklighet hos mig ...)
LeoB, skärpning. Du kan inte på fullt alllvar anse att en orättvis lönefördelning på en planekonomisk marknad är marknadsekonomins och nyliberalismens fel?
@Emil
På en planekonomisk marknad? Jag är rädd att jag inte kan ta dig på allvar, men det hade du väl inte väntat dig?
Naturligtvis är vårt ekonomiska system inte alldeles likt någon av de teoretiska ekonomiska systemen, vare sig planekonomi eller marknadsekonomi.
Det hindrar inte att man pekar på olika svagheter och styrkor i system. Nyliberaler (som jag antar att du är) brukar nästintill säga att deras system löser alla problem, bara de får prova.
Sanningen är förstås att marknadsekonomin löser vissa problem men inte andra. Dessutom skapar marknadsekonomin nya problem.
Det är inget konstigt med det, så blir det med varje teori. Det som är konstigt är att nyliberaler vägra inse det. De pekar ibland på att "vi har bättre IQ", vi är bättre utbildade eller något annat som faktiskt är en smula irrelevant för hur en teori passar ihop med verkligheten.
Där är nämligen en väldigt viktig punkt om man väljer att blunda för de svagheter som finns i ens älsklingstankar.
Jo, Emil, visst hänger syrrornas dåliga löner ihop med marknadseknomin. Den har helt enkelt inte medel att rätta till problemen i det här fallet. Efterfrågan på sjukvård är stark ur mänsklig synvinkel, men svag ur ekonomisk synvinkel om den sjuke inte har ekonomiska medel.
Nyliberalismens lösning på detta dilemma är att säga att så ska det vara. Det är rätt. Eller att det är syrrornas fel, de är inte tillräckligt effektiva. (Om man säger så har man helt missförståss vad vetenskap och teknik kan och inte kan åstadkomma.) Fräckt nog kallar man det också rättvist.
Genom att säga att det är rätt tar man ifrån sig själv möjligheten att tänka. Men det märker man inte själv. I alla fall inte genast.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Jag fortsätter att hävda att sjuksköterskornas löner har väldigt lite med marknadsekonomi och nyliberalism att göra helt enkelt eftersom de inte är utsatta för marknadsekonomi. Marknadsekonomin skulle mycket väl kunna ha medel att rätta till denna situation men den har inte fått chansen att göra det.
Jag har inte påstått att den svenska marknaden är planekonomisk, däremot har jag påstått att svenska sjuksköterskors arbetsmarknad är det. Kan du komma med några bra argument för varför den inte skulle vara det? Den är inte konkurrensutsatt, det finns bara en arbetsgivare med centraliserad planering och en viss mängd resurser som skall räcka oavsett efterfrågan. Vad är det som inte är planekonomiskt med denna arbetsmarknad?
Däremot tycker jag inte, trots att jag är nyliberal, att det nödvändigtvis är rätt att sjuksköterskor har så låga löner som de har. Jag har inte heller hört så många andra nyliberala tycka detta. Så jag avtackar mig att du tillskriver mig åsikter jag inte har.
Däremot är jag övertygad om att sjuksköterskorna hade haft betydligt bättre möjligheter att få lön efter prestation (vilket naturligvis inte betyder att alla skulle få högre lön utan däremot att det skulle vara större skillnad mellan de som är duktiga och de som inte är det) på en liberaliserad och konkurrensutsatt marknad. Jag har full förståelse och respekt för att inte du tycker detta även om jag inte håller med dig men när du försöker säga att det är marknaden som satt sjuksköterskornas löner är du helt ute och cyklar.
@Emil
Du "avtackar" mig för att jag tillskriver dig åsikter du säger att du inte har. Du behöver nog inte ta det så allvarligt, det var inte mina slutord ;-)
Men jag kanske är orättvis. Du menar alltså att de har en så låg lön därför att det inte råder marknadsekonomi ända in till sjuksängarna. Jag tvivlar.
Några argument har jag redan gett dig. Vill vi ge alla människor vård så duger inte marknadsekonomin hela vägen för de sjuka har inte pengar. Och i en marknadsekonomi är det pengarna som styr. Inget företag under marknadsekonomins lagar kan förbise detta och leva vidare.
Ta t ex ett läkemedelsbolag. Det är ju närliggande det vi diskuterar. Ett läkemedelsbolag kan inte säga, nej ni behöver inte mediciner. Det går lika fort att bli frisk utan. Det ser vi t ex vad det gäller SSRI preparaten. Det finns massor av andra exempel (Peter Rost lär väl ha skrivit om en del av dem).
Du skriver att det bara finns en arbetsgivare och antyder att det skulle vara annorlunda om marknadsekonomin tilläts ta över helt inom sjukvården.
Till en del stämmer det nog, tänker jag. Men egentligen gör det det av skäl som motsäger att det skulle gå att effektivisera så mycket.
Ta en jämförelse med IT-sidan. Microsoft har haft monopol ganska länge nu. (Kalla det ett oligopol med en ensam dominerand aktör om du vill, men ekonomiskt är skillnaden väldigt liten.) Orsaken lär inte vara att det finns super-super skarpa hjärnor inom Microsoft. Jo, då, jag visst har de en hel del duktiga medarbetare (för dyra pengar har man ju numera köpt upp ett antal ledande forskare), men det är inte det som har lett till monopolet.
Det är snarare den tekniskt-ekonomiska strukturen. Samma sak som vi pratar om när det gäller fildelningen. Det tar tid att framställa ett daotorprogram men det tar ingen tid alls att kopiera det i miljoner exemplar. Initialkostnaden kan vara jättestor och marginalkostnaden är nära noll.
Med sjukvården är det till stora delar tvärtom.
Det är därför det inte går att effektivisera i samma mått som på t ex IT-sidan. Den personliga kontakten, mänskliga timmar, kan inte multipliceras.
Vad som däremot kan göras är att skapa centraliserade sjukvårdsbolag som fungerar som reservoarer dit överskottet på de pengarna som sjukvårdspersonal får in flyter.
Det går alltså att tjäna pengar på sjukvården också, bara man ser till att skapa stora bolag. Det är däremot inte så mycket som säger att det kommer just vårdpersonale till del, snarare hamnar pengarna hos de som sitter i mer central position inom bolagen eller hos de så kallade ägarna.
Fast jag tor nog att du mer menar att mindre bolag kan komma in och sköta en del saker, lite mer personligt kanske.
Jag kan bara säga att det vore bra. Men jag tror inte att det är marknadsekonomi vi behöver för att komma dit. Det leder snarare via den ekonomiska logiken lätt till stora bolag (de har konkurrensfördelar i kontakten med uppköparen och läkemedelsbolagen m m). Vi har redan sett hur det kan se ut med de skandaler vi har sett inom åldringsvården.
Eftersom du redan har sagt att jag är ute och cyklar vad gäller ekonomin så är jag nu nyfiken på hur du ska ta det här, som ju är lite hårdare angrepp på de nyliberala idéerna än de tidigare. Så varsågod och håll till godo så länge!
Sådär, nu har faktikt debatten blivit lite intressantare...
Ett förtydligande bara: jag anser att den bristande marknadsekonomin är EN anledning till att sjuksköterskor har "för" låga löner. Inte den enda anledningen.
Samtidigt tycker jag att "ni" sossar måste ta på er ansvaret för denna "orättvisa". Det är ert system, ni har skapat det och förordar liknande system även på andra områden. Det är alldeles för enkelt att skylla allt på de onda neoliberalerna och på marknadsekonomin.
Sedan ser jag oerhört få likheter mellan sjukvård och operativsystemutveckling. Ergo håller jag inte med om att sjukvården nödvändigtvis skulle röra sig mot en oligopolsituation om den konkurrensutsattes. Skalfördelarna inom sjukvård är ju ändå ganska begränsade. De stora kostnadsposterna bör ju vara hyra och personalkostnader som inte direkt är överdrivet skalberoende. Läkemedel bör vara en relativt liten del av kostnaden. För att bedriva vård finns det ingenting som säger att man måste investera stora mängder i forskning eller i andra stora projekt som behöver lång avbetalningstid och skala. Sjukvård är en servicebransch, det räcker med att titta dig omkring så ser du att nästintill alla servicebranscher består av såväl små som stora företag.
Det finns helt enkelt ingen ekonomisk logik som säger att en konkurrensutsatt bransch måste utvecklas till en oligopolbransch.
Det där gamla vanliga argumentet med att ägarna skor sig orkar jag inte ens ta, det är ren demagogi, i en markandsekonomi måste man leverera värde till kunderna för att kunna överleva på sikt.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
"Vad blir nästa steg? Kontakta föräldrarna till de barn som går på samma dagis eller skola som borgerliga politiker?"
Enligt Nerikes Allehanda har detta redan skett. LO-anställda har tagit kontakt med dagispersonalen där en riksdagsledamot har sina barn.
http://www.na.se/asikter/ledare/index.asp?intUID=1007
Fy fan.
Många gånger tror jag att denna diskussion om privat eller offentlig vård är ett blindskott. Vi skjuter på träankor och drömmer om att äta gott.
Problemet med vården är ju att den så sällan finns där, när vi behöver den. Vad gör vi åt det?