Med vem eller vilka vill Sahlin regera?

Efter Stjernkvist och Wåhlsteds debattartikel häromdagen svängde vänsterpartiet och kunde tänka sig att acceptera kraven på utgiftstak och överskottsmål i statens budget. Så verkade det åtminstone ett tag. Men i dag skriver Lars Ohly på DN debatt att ”dagens ramverk syftar /.../ till att strama åt den rättvist fördelade offentliga konsumtionen, öka den orättvist fördelade privata konsumtionen och möjliggöra ofinansierade skattesänkningar”. Han uttrycker också oro för att de tilltänkta samarbetspartierna ”inte är beredda att stå för en genomgripande förändring”. Återigen bekräftas bilden av vänsterpartiet som den bräckligaste länken i en eventuell rödgrön koalition inför valet 2010. Samtidigt pekar DN på riskerna med att socialdemokraterna och miljöpartiet vid ett maktskifte skulle lämna v utanför regeringen. SvD:s Per Gudmundson betecknar vänsterpartiet som extremister, men påpekar att ”om vänsterpartiet nyktrar till, så blir det svårt [för Mona Sahlin] att förklara för vänsterväljarna, och för medierna, varför bara det ena gänget ska få ministerposter”. TV4:s Lena Smedsaas konstaterar att socialdemokraterna aldrig tidigare har sagt något annat än att de går till val på sin egen politik utan alltid varit helt inställda på en enpartiregering. ”Mona Sahlin öppnar vägen för något nytt”, skriver Smedsaas. Intressant i sammanhanget är att Timbros vd Maria Rankka, som knappast kan beskrivas som någon varmare vän av vare sig socialdemokratin eller Mona Sahlin, skriver att ”missnöjet [med regeringen] är förståeligt och i allt väsentligt självförvållat”. Som uttalad borgerlig sympatisör menar hon också att ”Även om huvudanledningen till att valet vanns 2006 hette Göran Persson går det i det här läget inte att förlita sig på att Mona Sahlin ska göra jobbet åt en”. Andra skriver intressant om politik, valet 2010, Mona Sahlin.