Politikeravhopp, individualism och integritet

I helgen uppmärksammade SvD att var tionde som valdes till något kommunfullmäktige i Stockholms län 2006 har lämnat sin plats två år senare. Själv har jag under mandatperioden lämnat den ersättarplats i Norrmalms stadsdelsnämnd jag fick efter valet, och läste därför artikeln med intresse. Jämfört med andra län ligger Stockholmskommunerna sammanlagt på fjärde plats när det gäller avhopp. En förklaring till varför Stockholmsområdet hamnar så högt är att det här är så tätt mellan kommungränserna. Letar man ny bostad är det lätt att man hittar den i grannkommunen, och då måste man kliva av sin plats i fullmäktige. Folke Johansson, professor i statsvetenskap i Göteborg, säger till SvD att partier som har gått markant framåt tenderar att ha större avhopp. Det skulle möjligen förklara varför moderaterna är det parti som står för flest avhopp. I 21 av de 26 kommunerna i länet har moderater lämnat sina platser, mot 16 för s, 14 för fp, 10 för v och 9 för mp. Själv funderar jag över om inte en förändrad syn på politikerrollen också är en viktig förklaring. Min teori är att allt fler människor som i dag engagerar sig partipolitiskt och kandiderar till uppdrag, ser annorlunda på detta än vad som varit tradition i det svenska partiväsendet. Jag misstänker att vi ser effekten av en ökad individualism och integritet, där folkvalda inte längre accepterar att bara vara röstbodskap utan tar det mandat man fått av väljarna (snarare än av sitt parti) på allvar. När jag placerades på den socialdemokratiska listan till kommunfullmäktige i Stockholm så blev jag, tillsammans med de andra s-kandidaterna, kallad till ett möte i stadshuset där en partiombudsman gratulerade oss till våra nomineringar – och berättade vad som förväntades av oss. Det framgick tydligt att utrymmet för att rösta efter egen övertygelse var synnerligen begränsat. Faktum är att det antyddes att man skulle få lämna sitt uppdrag om man röstade mot sin partigrupp i fullmäktige. Exakt hur detta skulle gå till rent lagligt fick jag dock aldrig någon klarhet i. Jag vill betona att jag aldrig upplevde denna hotande partipiska i stadsdelsnämnden. Där hade vi utmärkta, fria diskussioner och hade aldrig särskilt svårt att enas om en linje. Och vid de fåtal tillfällen när några av oss i gruppen tyckte annorlunda än våra partikamrater så var det aldrig något problem att rösta som vi ville. Själv hoppade jag av på grund av tidsbrist och att arbetet i nämnden kändes tröstlöst. Som ersättare för ett oppositionsparti i en stadsdelsnämnd som den styrande majoriteten i stadshuset systematiskt plockar ansvar ifrån, är möjligheten att faktiskt påverka politiken extremt liten. Jag har stor respekt för de många fritidspolitiker som kämpar på och gör betydelsefulla insatser i fullmäktigeförsamlingar och nämnder. Men SvD:s kartläggning och mina egna observationer säger mig att utvecklingen ser mörk ut. Politiken bör ge större utrymme för folkvalda att på allvar få verka efter sina övertygelser, och självklart också tidsmässigt vara möjligt att kombinera med jobb och familj. Andra skriver intressant om politik, individualism, integritet.