Sosse
S-bloggar
RSS 1.0
RSS 2.0
Atomflöde
Prenumerera med Bloglines
Nyligen
Intressant
Pinga Frisim
Blogarama - The Blog Directory
Bloggtoppen.se
Spam Poison
Stoppa spammarna!
Creeper
Bloggparaden
Bloggportalen

Powered by Blogger

eXTReMe Tracker

Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med SFS 1998:204.

    Anonyma kommentarer accepteras inte. Stå för dina åsikter med ditt eget namn. Läs mer!

    www.flickr.com
    This is a Flickr badge showing public photos from PromeMorian. Make your own badge here.

    måndag, september 29, 2008

    Politikeravhopp, individualism och integritet

    I helgen uppmärksammade SvD att var tionde som valdes till något kommunfullmäktige i Stockholms län 2006 har lämnat sin plats två år senare. Själv har jag under mandatperioden lämnat den ersättarplats i Norrmalms stadsdelsnämnd jag fick efter valet, och läste därför artikeln med intresse.

    Jämfört med andra län ligger Stockholmskommunerna sammanlagt på fjärde plats när det gäller avhopp. En förklaring till varför Stockholmsområdet hamnar så högt är att det här är så tätt mellan kommungränserna. Letar man ny bostad är det lätt att man hittar den i grannkommunen, och då måste man kliva av sin plats i fullmäktige.

    Folke Johansson, professor i statsvetenskap i Göteborg, säger till SvD att partier som har gått markant framåt tenderar att ha större avhopp. Det skulle möjligen förklara varför moderaterna är det parti som står för flest avhopp. I 21 av de 26 kommunerna i länet har moderater lämnat sina platser, mot 16 för s, 14 för fp, 10 för v och 9 för mp.

    Själv funderar jag över om inte en förändrad syn på politikerrollen också är en viktig förklaring. Min teori är att allt fler människor som i dag engagerar sig partipolitiskt och kandiderar till uppdrag, ser annorlunda på detta än vad som varit tradition i det svenska partiväsendet.

    Jag misstänker att vi ser effekten av en ökad individualism och integritet, där folkvalda inte längre accepterar att bara vara röstbodskap utan tar det mandat man fått av väljarna (snarare än av sitt parti) på allvar.

    När jag placerades på den socialdemokratiska listan till kommunfullmäktige i Stockholm så blev jag, tillsammans med de andra s-kandidaterna, kallad till ett möte i stadshuset där en partiombudsman gratulerade oss till våra nomineringar – och berättade vad som förväntades av oss. Det framgick tydligt att utrymmet för att rösta efter egen övertygelse var synnerligen begränsat. Faktum är att det antyddes att man skulle få lämna sitt uppdrag om man röstade mot sin partigrupp i fullmäktige. Exakt hur detta skulle gå till rent lagligt fick jag dock aldrig någon klarhet i.

    Jag vill betona att jag aldrig upplevde denna hotande partipiska i stadsdelsnämnden. Där hade vi utmärkta, fria diskussioner och hade aldrig särskilt svårt att enas om en linje. Och vid de fåtal tillfällen när några av oss i gruppen tyckte annorlunda än våra partikamrater så var det aldrig något problem att rösta som vi ville.

    Själv hoppade jag av på grund av tidsbrist och att arbetet i nämnden kändes tröstlöst. Som ersättare för ett oppositionsparti i en stadsdelsnämnd som den styrande majoriteten i stadshuset systematiskt plockar ansvar ifrån, är möjligheten att faktiskt påverka politiken extremt liten.

    Jag har stor respekt för de många fritidspolitiker som kämpar på och gör betydelsefulla insatser i fullmäktigeförsamlingar och nämnder. Men SvD:s kartläggning och mina egna observationer säger mig att utvecklingen ser mörk ut. Politiken bör ge större utrymme för folkvalda att på allvar få verka efter sina övertygelser, och självklart också tidsmässigt vara möjligt att kombinera med jobb och familj.

    Andra skriver intressant om , , .


    Kommentarer om "Politikeravhopp, individualism och integritet"

     

    Anonymous Anders Nilsson skrev... (29 september, 2008 09:23) : 

    Jag är helt enig me dig. Jag tror att eftersom de viktiga debatterna och den viktiga besluten fattas på gruppmötena, så måste formen för dessa förändras. Jag tror på att vi skulle ha öppna gruppmöten dit andra kan komma än bara de folkvalda, jag tror på uppsökande gruppmöten i de miljöer som omfattas av ett kommande KF eller nämndbeslut osv.

    Sedan bör man kunna vara bättre på att göra fullmäktige/stadsdelsnämnderna tillgängliga med modern teknik, på webben, lokatv, lokalradio, etc.

    Det här löser ju inte problemet med avvikande mening men kan möjligtvis göra arbetet mera stimulerande och verklighetsanknytet. För det är eett problem i uppfattningen om det individuella uppdraget: väljarna valde en politisk majoritet för en mandatperiod, inte enfrågemajoriteter. Lokala folkomröstningar kan vara en väg. Ja ja inget särskilt nytt kanske men ändå funderingar.

     

    Anonymous hanna stymne skrev... (29 september, 2008 10:19) : 

    Kan hålla med dig om att det kan kännas tröstlöst att vara fritidspolitiker, och att ens möjlighet att påverka den faktiska politiken kan vara mycket liten när man tillhör oppositionen. Dessutom stänger vi in oss i partimöten och partigrupper. Det finns ett stort problem i det politiska livet när det är närvaro på diverse möten som räknas, inte vad man faktiskt gör. Politken måste kunna se över sina mötesformer så att det blir möjligt att vara politiskt engagerad trots att man har familj och ett annat liv utanför de politiska församlingarna. Man skulle kunna säga att poltiken fortfarande lever kavar i en patriarkal kultur. Det förväntas att det är någon annan som tar hand om livet därhemma, om något saådant finns. Det gäller att tala högt och rätt och att vara rätt, vilket tyvärr ofta är synonymt med att vara man och med att tala manligt. Mötestiderna är ofta inte anpassade efter familjelivet.

     

    Anonymous Anders Nilsson skrev... (29 september, 2008 11:09) : 

    Hanne, jag håller med dig. Politiken borde var en dialog med folk som berörs av den. För egen del så valde jag bort deet aktiva partiarbett när min dotter var bodde hemma. Det blev 16 år med henne, men istället så var jag aktiv i föräldraföreningen på skolan, i klassverksamhet som utflykter och arrangemang, och i fritidsverksamheter. Men det här är också ett sorts politisk arbete, tänkte jag och var glad för det. Nu är Aliz 16 år och har flyttat hemifrån för att börja gymnasiet, då har jag plötsligt tid att möta i partiet. Men gud så trist det kan vara, och det enda som kan avhjälpa det här tror jag är att öppna upp mötena, bjud in folk, våga möta meningsmotståndare även mellan valen.

     

    kommentera