Den som kastar första stenen...

Lotta Gröning är debattredaktör för Sveriges största tidning, krönikör och författare. Hon är en maktperson som tål granskning. Ändå beskriver Gröning den kritik hon fått från rätt många håll för sin bok om Mona Sahlin som att bli ”nedsvärtad”. Hon skriver att ”spottloskorna viner” och citerar ett antal blogginlägg för att visa ”hur ett parti går tillväga när de ska mobba ut och svärta ner en människa”. Att det sätt som Lotta Gröning själv uttryckt sig om Mona Sahlin, såväl på bloggen som i den aktuella boken, på något sätt skulle vara förklaringen till att hon nu bemöts med hårda ord verkar inte föresväva henne. Med det sagt så försvarar jag självklart inte en del riktigt grova och kränkande saker som skrivits om Gröning de senaste dagarna. På sin egen blogg återger hon en del av det som skrivits, och länkar bland annat till ett av mina inlägg – där jag i huvudsak citerat vad Gröning skrivit om Sahlin. De inledande två meningarna i detta inlägg är för övrigt en parafras på Lotta Grönings egna ord. Jag försvarar alltså inte svartmålning och mobbning. Däremot menar jag att en person som själv använder sig av hårda ord, dåligt underbyggda påståenden och lösa tyckanden i sin blogg och i en bok med anspråk på att vara ett porträtt över Mona Sahlins politiska liv, får vara beredd på att bemötas med samma mynt. Som Stig-Björn Ljunggren konstaterar så framgår det inte ens om Lotta Gröning har en tydlig tes. Gröning säger sig vilja Mona Sahlin väl ”samtidigt som hennes bok dryper av föraktfulla kommentarer”, skriver Ljunggren. Men även detta är väl ett uttryck för av det socialdemokratiska partiet beställd svartmålning, antar jag. Andra skriver intressant om politik, Lotta Gröning, Mona Sahlin.