Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med Dags att mosa Mona, nu igen?
| Man behöver inte vara någon Einstein för att se mönstren. De inom socialdemokratin som verkligen inte gillar Mona Sahlin ser sin chans till revansch. Skandalböcker, avslöjanden och anklagelser kommer nu allt tätare. Ska det fortsätta i den här takten fram till valet så kommer Sahlin 2010 att få kämpa på fler fronter än mot Allianspartier och borgerliga ledarskribenter. Det började gå snett på allvar i samband med presentationen av det fördjupade samarbetet med miljöpartiet. I Aftonbladet anklagas nu socialdemokraternas biträdande partisekreterare, gruppsekreterare i riksdagen samt kommunikationsstrateg Stefan Stern för ”den misslyckade lanseringen av koalitionen med miljöpartiet”. Att hänga ut Stern, som anses vara en av Mona Sahlins allra närmaste förtrogna, är givetvis också en skarp kritik mot Sahlin själv. I samma artikel talas det också om ”gänget i Sahlins bunker”, vilket förstås är tänkt att föra tankarna till det ”bunkergäng” Carl Bildt sades ha omkring sig när han var moderaternas partiledare. I Aftonbladets tappning ingår folk som Thomas Östros, Sven-Erik Österberg, Stefan Engström, Camilla Buzaglo och Anneli Toresson i Sahlins inre krets. Andra tecken på att de med föga mer gemensamt än sin ovilja mot Mona Sahlin nu vässat knivarna färdigt, är Lotta Grönings bok Sanning eller konka och Pär Nuders kommande Stolt men inte nöjd. Vad Gröning tycker om Sahlin (illa) framgår med all önskvärd tydlighet på hennes blogg. Eric Sundström, chefredaktör för Aktuellt i Politiken, har hunnit läsa hennes bok och lägger i Expressen ut texten om verket. Sundström säger sig ”aldrig läst en bok med så många uppenbara felaktigheter”. Den sägs även balansera ”på en slak lina mellan banalt skitsnack, påståenden utan minsta försök till källhänvisning och rent förtal”. Ett utdrag ur boken finns att läsa här. Exakt vad Pär Nuders bok kommer att innehålla är svårt att sia om, men redan har vissa pikanta detaljer läckt ut. Bland annat hävdar Nuder att Mona Sahlin redan i december i fjol gjort klart för honom att hon ville bli av med Marita Ulvskog och i stället ha honom som ny partisekreterare. Detta förnekar Sahlin bestämt. Och som bekant har flera fackliga företrädare, SSU:are och representanter för olika partidistrikt offentligt deklarerat hur illa de tyckt om uppgörelsen mellan s och mp, och i skarpa ordalag kritiserat Sahlin för att lämnat vänsterpartiet utanför. Li Bennich-Björkman, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, menar att den interna turbulensen kring s-ledaren handlar mer om maktspel än en önskan om samarbete med vänsterpartiet. Det är inte utan att man känner av vibbarna från Mosa Mona-kampanjerna från 1994. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin. |
skrivet av Jonas Morian om 11:26
Kommentarer om "Dags att mosa Mona, nu igen?"
-
Anonym skrev... (20 oktober, 2008 12:06) :
-
Victor skrev... (20 oktober, 2008 12:07) :
-
Tor skrev... (20 oktober, 2008 14:21) :
-
Jonas Morian skrev... (20 oktober, 2008 16:31) :
-
Victor skrev... (20 oktober, 2008 17:12) :
-
Anonym skrev... (20 oktober, 2008 17:29) :
-
Anonym skrev... (20 oktober, 2008 20:53) :
-
Anonym skrev... (20 oktober, 2008 21:30) :
-
Jonas Morian skrev... (20 oktober, 2008 22:05) :
-
Bo Widegren skrev... (20 oktober, 2008 23:19) :
-
Anonym skrev... (21 oktober, 2008 01:19) :
-
Jonas Morian skrev... (21 oktober, 2008 06:58) :
-
Mattias Lönnqvist skrev... (21 oktober, 2008 09:35) :
-
Anonym skrev... (21 oktober, 2008 10:04) :
-
Anonym skrev... (21 oktober, 2008 11:01) :
-
Anonym skrev... (21 oktober, 2008 11:56) :
-
Jonas Morian skrev... (21 oktober, 2008 12:03) :
-
Per Tenggren skrev... (21 oktober, 2008 12:24) :
-
Anonym skrev... (22 oktober, 2008 07:13) :
-
roberth skrev... (22 oktober, 2008 11:20) :
kommenteraDet som känns mest trist är att Media och främst Aftonbladet beter sig i mediavärlden som ett medialt rovdjur. Om någon råkar få "en blessyr" i den politiska turbulens hugger de direkt. Tidningen lyckades så när knäcka Lars Danielsson med sina dagliga nidbilder och lögnaktiga påståenden.
Det är säkert inte sista försöket att skanadalisera Mona Sahlin vi ser från AB:s sida.
jag vet inte om det är maktkamp (eller liksom, det är det ju alltid när det kommer till (s), så det är väl snarare så att det inte är mer än vanligt). jag har pratat med en hel del folk utanför politiken som uttrycker en stor besvikelse över att mer inte kommer från sahlin, att hon är tyst, vag och inte med i matchen. att hon inte levererar.
själv har jag blivit mindre och mindre imponerad, med bottenförtroende efter agenda-debatten. sen har det vänt, i och med att sahlin plockade fram det politiska kapital och den erfarenhet hon faktiskt har, i de andra debatterna. vi får väl se vart det tar vägen.
sen är det synd att folk inte riktigt skiljer på det här med innehåll, form och kommunikation. att många socialdemokrater hellre vill arbeta med ohly än wetterstrand/eriksson må vara sant, jag vet inte, men jag blev i alla fall väldigt förvånad över att många inom partiet inte visste att "nu händer det här, fram till 2020". och jag förstår att många inom vänstern är arga på sahlin för den hanteringen.
sen finns det väl ingen som kan påstå att kommunikationen av samarbetet skötts på ett sätt som ens med mycket god vilja kan kallas "ok"? det känns lite trist när sahlin och wetterstrand bjuder in regeringen till att sitta och hånskratta i direktsänd tv.
Rätta mig om jag har fel, men har inte Lars Ohly och vänsterpartiet avvisat alla former av gemensamma valplattformar med socialdemokraterna och miljöpartiet?
Om Mona tar Ohly på orden så varför denna uppståndelse?
Tord, nu tror jag iofs inte att det är Aftonbladets avsikt att skandalisera eller knäcka Mona Sahlin. Däremot bör man förstås fråga sig - nu som alltid - i vems eller vilkas intresse som de här uppgifterna kommer fram just nu.
Victor, då tycker jag att de du pratat med lyssnat dåligt. Socialdemokraterna, och då inte minst Mona Sahlin personligen, har ju levererat en mängd besked i många frågor på sistone. Vad gäller presentationen av samarbetet med mp så är jag mest häpen över att så många partistyrelseledamöter går ut och spelar överraskade.
Tor, jo - det var länge beskedet. Men vid ett v-partistyrelsemöte i helgen så beslöt man tydligen att man vill ha ett regeringssamarbete med s och mp, och ställer inga "ultimativa krav".
ja, senaste veckan är ju lite av ett trendbrott. frågan är bara om sympatisörer utanför politiken nöjer sig med besked om att "vi ska återställa det borgarna raserat" tillsammans med folkpartiets skolpolitik..
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Kan det vara dags att sluta leden nu? Stå upp för Mona och vägra acceptera att mobbningen trappas upp.
Sundström visar i sin debattartikel på skrämmande tendenser. Vi kan inte bara titta på när en ny hatkampanj byggs upp. Vi kommer i håg hur Olof Palme blev utsatt. Vi bloggare och medlemmar/sympatisörer måste göra vad vi kan för att få stopp på personangreppen. Att kritisera och granska politiken är något helt annat än det vi nu ser. Det är bedrövligt.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Bosse J:s kommentar passerade gränsen för vad jag är beredd att acceptera här. Ber att få hänvisa till kommentarsreglerna.
Det sorgliga i detta är att bl.a. både Jonas M och Tord O när man talar om detta fenomen "mosa-mona", vilket naturligtvis är skamligt, även inkluderar de inlägg som diskuterar den politik som partiledningen lagt fast och som väckt - enligt min mening nerättigad kritik - såsom dåligt förankrad och synnerligen dålig ur strategisk synpunkt. Vad jag tänker på då är dels samarbetet med Mp till 2020 med uteslutande av V dels ock det säregna att rösta Ja till Lissabonfördraget utan att avvakta den utredning som skall klarlägga vad detta Ja innebär.
Jag tycker det är anmärkningsvärt därför att bland ihop detta med dåliga böcker och smädesskriverier. Att tonläget dessutom när det gäller dessa två frågor varit högt är inte att förvåna eftersom det rör så fundamentala saker i socialdemokratisk politik och dessutom innebär en handling som går emot LO, som naturligtvis måste vara vår främsta bundsförvant. När ni inte kan särskilja dessa fenomen, smädelserna och diskussionen om politiken, så kan jag inte frigöra mig från tanken att ni avsiktligt gör denna sammanblandning för att tysta en berättigad politisk diskussion.
Varför skulle någon vettig människa vilja stå upp för en person som Mona Sahlin?
Under hennes och Perssons ledning har sossarna förflyttats så långt åt höger att det i praktiken inte längre finns någon skillnad mellan dem och moderaterna. Denna förändring har helt och hållet drivits av partiledningen och inte av gräsrötterna.
En demokrati utan alternativ är ingen demokrati, inte i betydelsen folkstyre.
Det faller snarare inom kategorin USA-demokrati, vilket inte med den bästa vilja i världen kan kallas för folkstyre.
Bättre så? :-)
Bo, om du läser igenom vad jag har skrivit så lär du märka att jag överhuvudtaget inte nämnt debatten om Lissabonfördraget. Väldigt många andra frågor har, rätt eller fel, engagerat mig mer. Det jag skriver om högst offentlig internkritik handlar med andra ord inte om det.
Bosse, det är stor skillnad mellan socialdemokraterna och moderaterna. Läs exempelvis följande uppräkning och berätta sedan vad av detta du tror att en s-regering genomfört.
Det som jag finner så förvånande (som observatör utifrån) är att de som trycker på för att socialdemokraterna ska ta ett kraftigt steg till vänster inte tycks inse vad detta skulle innebära, nämligen att avsäga sig alla ambitioner på regeringsmakten.
De socialdemokratiska partier runt om i Europa som fortsätter vara ett regeringsalternativ har alla en sak gemensamt; de täcker upp mittenväljarna på något sätt.
Detta kan göras genom samarbete med ett (eller flera) mittenparti eller genom att själva täcka upp mitten. Tittar man på engelska Labour så ser man att de var ute på en lång ökenvandring innan de bytte strategi, attraherade mittenväljare och blev det nya statsbärande partiet.
Som borgerlig väljare skulle jag givetvis uppskatta om sossarna tog ett kraftigt kliv åt vänster eftersom vi då skulle vinna valen utan någon större ansträngning men jag är förvånad över att en del socialdemokrater så gärna ger upp alla ambitioner på att styra för att istället bli ett marginaliserat parti på vänsterkanten.
Dessutom lär det inte spela någon roll om sossarna tappar ett antal röster till vänsterpartiet. Vänsterpartiet har alltid -- och kommer alltid -- att vara ett stödparti till sossarna. Det finns inte en chans i världen att vänsterpartiet skulle fälla en socialdemokratisk regering om alternativet till detta är en borgerlig regering. I förhandlingar om regeringsbildning så har MP ett trumf på hand som V helt saknar, nämligen att man skulle kunna stöda en borgerlig (eller femklöver) regering om man får igenom mer av sin politik den vägen.
Nu har MP gjort bedömningen att de får igenom mer av sin politik genom att samarbeta med S (en analys som jag inte delar, men de får givetvis göra sin bedömning) men MP är realpolitiker; de vill ha igenom sin politik. V är snarare plakat-politiker där slagord och bildsättning är viktigare än vilken politik som förs.
Debatten om Lissabonfördraget tycks ju fullständigt ha drunknat i den pågående finanskrisen, eller hur? Varken Reinfeldt, Sarkozy, Berlusconi, Merkel eller Brown har hörts ta upp frågan vad man ska göra med irländarna och fördraget den senaste månaden. Berlusconis lösning hade väl varit "hota med en bojkott av Guinness och U2 om de inte fogar sig!" ;)
Däremot hkrisen verkligen äreräddat Gordon Brown. I somras ville många i hans eget parti kölhala honom, nu är det plötsligt hans specialgren som toppar agendan och Gordnn har fått respekt för sitt sätt att mmöta stormen.
Apropå Lotta Grönings blogg så är det väl en ganska osentimental och icke-partitagande beskrivning hon gör av ett utvecklingsförlopp som många fortfarande tror handlar om enstaka taxinotor och persongräl? Jag kan inte se att hon föraktar Sahlin, däremot beskriver hon intressekonflikterna runt henne på ett öppet sätt. Att man får betala ett pris för att föra partiets talan längst fram i en tuff tid, till på köpet i opposition (som hon påpekar at Mona gjorde typ 1990-95) är ingen enkel sits. Margot Wallström fick också ta en del av den soppan litet senare, men räddades av att hon inte höll lika hög profil och dessutom inte strävade att bli partiledare. Att bara säga "vi håller tyst om alla slags konflikter kring partiets inre krets, den som säger något utåt är illojal" är inte någon lösning idag.
Apropå Eric Sundströms recension så ser jag den som en rätt petig partsinlaga av en medial s-byråkrat. Visst, boken kanske kryllar av uppgifter som inte är belagda från offentliga dokument eller namngiven källa. Det gör ofta den här typen av böcker som försöker beskriva samtidens historia och gå en bit bakom det kända. Det gjorde Pelle Anderssons briljanta "Stenbeck" och Hans O Sjöströms "Klassens ljus" (om 80-talets sossetopp och dess förutsättningar) också. Stenbeckboken är smockfull av uppgifter och anekdoter som attribueras till anonym högre chef någonstans i MTG Group - det är rätt begripligt att få ville ställa upp med namn. Den är ändå en ovärderlig analys av hans karriär och dess tekniska och politiska förutsättningar.
Och Sundströms påpekande att det är minsann partikongressen och inte styrelsen eller VU som lägger den politiska kursen är delvis knappologiskt: ett väl förankrat ebslut från toppen kan i praktiken vara spikat i god tid innan det når partikongressen - även om Eric S inte kan säga detta högt. Att (s) inte har någon genomtänkt strategi mot SD är sant, där håller jag med Lotta Gröning, och det har f ö inte folkpartiet heller. Att det finns en arbetsplan säger ingenting i sig själv.
Grönings bok är inte skriven för partiets studiecirklar utan för en bred yttre publik. är det nu en del av problemet?
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Magnus, för det första förefaller Grönings bok innehålla ganska många och betydligt allvarligare faktafel än de du nämner. Några exempel:
* Vid två tillfällen hävdar Gröning att folkomröstningskampanjen om svenskt EU-medlemskap inföll 1995, men den genomfördes 1994.
* Gröning stavar fel på Thomas Östros namn.
* Gröning skriver att (s )har haft egen majoritet i opinionsmätningarna sedan Mona Sahlin blev partiledare, vilket inte har inträffat i någon av de etablerade institutens mätningar.
* Gröning skriver att (s) inte har lovat att riva upp FRA-lagen, vilket Sahlin gjorde i Almedalen 2008.
Allt det här är saker som en person med Lotta Grönings erfarenhet rimligen borde känna till - eller åtminstone borde kolla upp innan hon sätter sig att skriva.
Vad gäller dina omdömen om Eric Sundström så kan man förstås avfärda honom som du gör genom att kalla honom för s-byråkrat. Men jag känner Eric. Han har integritet. Och skriver han som han gör så är det för att han på allvar är förbannad över Lotta Grönings slarv och slask. Och jag förstår honom.
Till sist tror jag att du missförstår mig om du tolkar mitt inlägg som ett uttryck för att vilja kväva intern kritik inom s. Så är absolut inte fallet. Faktum är att jag ganska flitigt använder just min blogg till kritik mot mitt eget parti och dess företrädare. Men kritik, tycker jag, bör vara saklig och grundad i fakta. Att som Lotta Gröning uppenbarligen fixera sig vid Mona Sahlins utseende och så uppenbart slarva med fakta, det tyder inte på någon större relevans i kritiken i mina ögon.
Med det tonläget som Gröning håller blir det än svårare att föra fram saklig kritik av partiledningen. Jag tror att det finns ett skäl till att Gröning skrev boken och har skrivit en "ödmjuk" och "tillbakahållen" text om det på min blogg...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
HEJA GRÖNING!