Rätt att leva – rätt att dö

Dagens Nyheter tar i dag upp den känsliga frågan om dödshjälp, genom ett välskrivet reportage om en kvinna vars mamma är inte kontaktbar efter en hjärnblödning för tolv år sedan. ”Man måste ta större hänsyn till patienternas och de anhörigas vilja så att alla får ett värdigt livsslut”, säger dottern i artikeln. Om detta har jag skrivit i vad som antagligen blir min sista krönika i Broderskap (tidningen görs om, får en ny redaktör och kommer troligen att anlita nya krönikörer). Min utgångspunkt är att jag vill ha rätten att själv avgöra när mitt liv inte längre är värt att leva. Men självklart är detta inte en okomplicerad fråga. Jag menar dock att det behövs klarare riktlinjer för livsuppehållande åtgärder och dödshjälp. Det handlar om ett vägande av lidande mot rätten till liv, och inte minst definitionen av mänskligt liv. DN har även uppmärksammat det här temat i flera andra bra artiklar på sistone. Bland annat skriver man om vårdpersonal som berättar att många patienter de möter som tidigare varit fast övertygade om att de vill ha hjälp att dö om de drabbas av en mycket svår sjukdom, ångrar sig när de insjuknat. Riksdagsledamoten Barbro Westerholm (fp) sitter i Statens medicinsk-etiska råd och som tidigare chef för Social­styrelsen och ordförande i Sveriges pensionärsförbund har hon många gånger mött människor som varit oroliga för om de verkligen kommer att få vård och och tillräcklig smärtlindring om de drabbas av en svår sjukdom. Läs också gärna om läkaren ­Margareta Persson, som berättar om hur döden ­ständigt är närvarande i hennes arbete. Komplicerade frågor som sagt. Men samtidigt otroligt viktiga att diskutera. Andra skriver intressant om samhälle, medicin, dödshjälp.