Jag, en östeuropeisk diktator

Om det är något som kan bli ofrivilligt komiskt i politiska debatter så är det när människor tappar proportionerna och börjar göra halsbrytande jämförelser mellan sina meningsmotståndare och historiska missdådare. En del hävdar rent av att den som först drar Hitler-kortet per automatik har förlorat debatten. I dag läser jag att jag tillhör ”mobben” inom socialdemokratin; att jag är en av ”dessa unga pojkar” som gör allt för att göra karriär; en slags åsiktsväktare som är beredd att rycka ut när någon inte tycker rätt enligt min mening. Den som levererar dessa insiktsfulla analyser är Aftonbladets debattredaktör Lotta Gröning. På sin blogg berättar hon att det inte var hon som beslöt att publicera Erik Norelius absurda debattartikel, som jag skrev om i går. Fair enough. Jag vill därför oreserverat be Gröning om ursäkt för min förhastade slutsats att hon som debattredaktör var ansvarig. Lotta Gröning förefaller dock vara övertygad att jag, antingen på eget initiativ – med oklara motiv – eller på uppdrag av den socialdemokratiska partiledningen, är på korståg för att tysta Mona Sahlins kritiker. Då har man, lindrigt sagt, läst det jag skrivit slarvigt. Men att läsa slarvigt och dra konspiratoriska slutsatser är en sak. Att utifrån detta låta tankarna ”förstås” gå till ”diktaturerna i det forna Östeuropa” – det är en helt annan femma. Det låter ärligt talat som paranoia. Men Gröning skriver verkligen att jag och mina ”många anhängare /.../ hjälps åt att försöka tysta folk genom att ifrågasätta deras heder och syften”. Och när vi har bestämt oss för att en människa ”är fel” gör vi tydligen ”allt för att misskreditera henne eller honom”. Jo, visst. Eller så tycker vi bara att Lotta Gröning har en trist attityd, skriver undermåligt och tar oförtjänt stor plats i den svenska politiska debatten. Andra skriver intressant om debatt, Aftonbladet, Lotta Gröning.