Regeringens hemliga lik i garderoben
Resumé skriver i dag att det är gott om före detta pr-konsulter och lobbyister i Fredrik Reinfeldts regering. Av 22 ministrar kommer två från Kreab (utrikesminister Carl Bildt och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin), en från Burson-Marsteller (kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth) och en från Geelmuyden Kiese (integrationsminister Nyamko Sabuni). Tidningen har ställt frågor till ministrarna för att kunna utreda om det har förekommit jäv och för att få en uppfattning om något av statsråden har arbetat med något kontroversiellt uppdrag. Samtliga vägrar dock att svara på vilka uppdragsgivare de har haft. Men kanske är inte det huvudproblemet. Själv tycker jag att det är mer anmärkningsvärt de tydligen inte heller har redovisat vilka uppdragsgivare och projekt som de har arbetat med till statsminister Reinfeldt. Enligt Resumés källor har varken statsministern eller statsrådsberedningen bett om uppgifterna. Resumés chefredaktör Viggo Cavling skriver på Newsmill att det, speciellt i opinionskänsliga tider, är ”en livsfarlig strategi” av de fyra ministrarna att mörka sitt förflutna. Själv tror jag att detta är ett något överdrivet språkbruk. Men självklart finns det en demokratiaspekt i detta som är relevant. Människor som arbetat med politiskt påverkansarbete släpper rimligen inte det engagemang de känt för en fråga när de avlönats för det, bara för att de lämnar sitt jobb och i stället tar på sig en politiskt exekutiv roll. Jag accepterar att man är bunden av sekretessklausuler även efter att man slutar på ett jobb – men ska man sitta i regeringen så borde det vara självklart att åtminstone berätta för sin statsminister i vilka frågor man kan befaras vara jävig, och av vilka skäl. Andra skriver intressant om politik, lobbying, regeringen. |
Kommentarer om "Regeringens hemliga lik i garderoben"
Det är korrekt att man tar med sig ideer och värderingar från sitt tidigare jobb. Men det gäller väl överallt? Jag har svårt att se varför det skulle vara så problematiskt att ha varit pr-konsult, det verkar vara något automatiskt dåligt i mångas ögon.
Jag tycker snarare att konceptet med politiker som aldrig tagit steget utanför politiken är det farliga. Proffspolitiker som Reinfeldt, Sahlin och Lundby-Wedin är ju totalt frånkopplade från verkligheten, och skulle i de allra flesta fall aldrig kunna få jobb med motsvarande inkomst om deras kompetens bedömdes av en marknad.
Givetvis skall man aldrig mörka heller. I alla fall inte om det föreligger faktiska problem. Det är ju en uppenbart dålig strategi att ljuga om saker som kan kontrolleras, som HAX brukar säga. Tiden får väl utvisa om någon journalist hittar något att kleta på de före detta pr-nissarna.
Men varför skall man behöva släppa ett engagemang man känner för en fråga bara för att man blivit minister? Personligen tycker jag inte att det spelar någon roll om man dessutom fått betalt för sitt engagemang tidigare.
Jonathan och Jonas, jag menar absolut inte att det skulle vara något fel att röra sig mellan pr-jobb och politik. Tvärtom. Läs gärna vad jag tidigare skrivit om det på bloggen.
Vad som däremot är ett problem är om man som statsråd inte är 100 procent öppen mot sin statsminister. Då riskerar man förr eller senare att skada regeringen.
"Vad som däremot är ett problem är om man som statsråd inte är 100 procent öppen mot sin statsminister. Då riskerar man förr eller senare att skada regeringen."
Ja, det må vara ett problem. Men bara för regeringens egen trovärdighet, och inte egentligen för vår del, som står och tittar på utifrån.
Och jag vet att du har en ganska sund syn på det mesta, inklusive pr och politik. Det är därför du är en av försvinnande få läsvärda sossebloggare.
Håller fullständigt med Jonathans kommentar angående att "konceptet med politiker som aldrig tagit steget utanför politiken är det farliga".
Karriärspolitiker som inte har kontakt med verkligheten är det största hotet. Många av dem är fundamentalister i det sätt de driver sina frågor. Typexempel är när en motion är lagd av ena sidan, exempelvis oppositionen, så väljer den andra sidan ofta att slå ned den för att inte ge oppositionen poäng. De bryr sig oftast inte heller om att ta och förbättra motionen utan nöjer sig bara med att lyckats avslå den.
De som har arbetat "på riktigt" vet att verkligheten fungerar inte så. Man måste jobba i partnerskap för att hitta lösningar som kommer till roten av problemet och för att lyckas. Ofta så gäller det även att arbeta tillsammans med en konkurrent för att det är det bästa för kunden (medborgarna).
För mycket politik i politiken!