Missnöjespolitiker och manschauvinister

Den gångna veckans stora politiska icke-nyhet var sannolikt tidningen Metros påståenden om en socialdemokratisk ”hemlig plan” om ett delat ledarskap – där Mona Sahlin vid en valseger i höst skulle få sitta kvar som partiledare men den populärare Margot Wallström axla posten som statsminister. Eller om det var tvärtom. Nonsens var det i vilket fall som helst. Nonsens, möjligen baserat på några enstaka socialdemokraters missnöje med Sahlin – och sensationslystnad hos tidningsredaktionen. Att Mona Sahlin haft avsevärt lägre förtroendesiffror än opinionsstödet för socialdemokratin har varit ett faktum under en längre tid. Det är förstås tråkigt, inte minst för Sahlin personligen – men det tycks ju uppenbarligen inte vara ett stort problem politiskt. Att hon som ledare väcker starka känslor är heller inget nytt, men det är intressant att studera vilka som är hennes interna motståndare. Björn Fries, som har en lång bakgrund inom socialdemokratin och även skaffat sig många spännande erfarenheter utanför partipolitiken, skriver i dag i Expressen om att ”vi i samhället i stort och också inom delar av arbetarrörelsen har mycket av läpparnas bekännelser i vissa frågor”, som exempelvis homosexuellas rättigheter, integration och invandringsfrågor – men även om jämställdhet mellan män och kvinnor. ”Bakom ytan finns det hos vissa stora problem med att i själ och hjärta ta till sig innehållet om allas lika värde”, skriver Fries, och konstaterar att det då blir ”hotfullt för några att kvinnorna inte enbart deltar i politiken utan också bestiger de högsta posterna”. Jag tror tyvärr att han har en stor och viktig poäng. Vi är nog många som kan vittna om vilka attityder som ibland kommer fram hos framförallt – men inte enbart – manliga socialdemokratiskt aktiva i pauser under partikongresser, fullmäktigesammanträden och överläggningar. Hos dem finns av allt att döma en längtan tillbaks till ett annan slags politiskt ledarskap och ett annat samhälle. Där makten var en man i övre medelåldern, med pondus och kommunikation som bestod av att peka med hela handen. Jag ser med skräckblandad förtjusning på sådana män i tv-serien ”Mad men”. Som karaktärer är de underhållande i sin anakronism, manschauvinism och inskränkthet. Men de har inget att göra i dagens politiska verklighet. Läs även vad Peter Andersson skriver om detta. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.