Den representativa demokratins problem

I går var jag på födelsedagsfest hemma hos Kim. Hamnade under kvällen i diskussion med Daniel om folkvaldas - och då närmast socialdemokratiska riksdagsledamöters (även om situationen är densamma även i de andra partierna) - frihet att motionera om vilka frågor de vill. Min uppfattning är att riksdagsledamöter i högre grad än i dag borde utnyttja det faktum att de faktiskt har getts förtroendet av väljarna att driva de politiska frågor de gick till val på, även i de fall det går emot partilinjen. Förvisso har ännu inte personvalsinslagen i vårt valsystem gett så stort genomslag i riksdagen än, men varje ledamot är ju nominerad av sin lokala partiförening utifrån de värderingar och de uppfattningar i sakfrågor han eller hon har. Samtidigt som de också representerar sitt parti. Det betyder att en ledamot - som jag ser det, när det dyker upp frågor som berör hans eller hennes valkrets och väljare, i första hand bör agera i dessas intressen snarare än partiets. Det är ett sätt att se på den representativa demokratin. Ett annat är att riksdagsledamöterna i första hand sitter där de gör därför att deras respektive partier gjort ett bra val på riksplanet och de därför har en skyldighet att driva den politik man enas om i riksdagsgruppen. Jag tror att det är möjligt att göra båda delarna, utan att vare sig svika sina väljare eller undergräva partisystemet. Jag tycker nämligen vi kan utgå ifrån att folkvalda riksdagsledamöter både är lojala mot sina respektive partier och har omdöme nog att avgöra när riks- och partiintresse bör gå före lokal- och särintresse, och vice versa. Vad tycker ni, kloka läsare?