...men med kräm.

Jag lovade ju att återkomma med synpunkter på det faktiska innehållet i det nya magasinet Neo. Och har jag läst det. Tämligen grundligt. Vilket tog sin lilla tid då tidningen var rätt tjock och innehöll en hel del text (inget ont om det egentligen, men jag förbryllas ständigt över politiska tidskrifters svårighet/motvilja att begränsa sig). Utan att kommentera varje enskild artikel så är mitt huvudsakliga intryck att redaktionen gjort ett bra jobb. Tidningen ger ett genomarbetat, seriöst och ambitiöst intryck, trots en del minustecken - som den ironiska (?) enkätspalten "Vanligt folk". Att jag sedan inte delar skribenternas värderingar är en annnan sak, men nu var inte min avsikt att recensera just det. Efter att dock ha läst tidningen några gånger får jag ändå en lite unken smak i munnen. Jag drar mig till minnes vad signaturen "Idde" skrev i folkpartiets tidning Nu om Neo, långt innan tidningen ens kommit ut: "Tjugofemåringar drömmer om prinsessbröllop och trerättersmiddag med vännerna. Kärnfamiljen och kungahuset och ett höstmode som påminner om brittiska rävjakter. Ridstövlar och kavaj. Det är något i luften. Konservatismen har återvänt." "Den nya konservatismen", skrev hon, "handlar inte om att förbjuda abort eller ha fördomar kring folks sexualitet". I stället handlar det om "ett borgerligt liv och eleganta färgskalor", "drömmar om det tygga livet", "lägre skatter, konkurrensutsatt sjukvård, trevliga friskolor för barnen och motorväg från villaförorten förbi ghettona". Men denna folkliga schlagerkonservatism är samtidigt exkluderande - den goda smakens tyranni; "Det är den bildade borgarklassen som ser ned på resten av samhället". Tove Lifvendahl (återigen förlåt för felskrivningen förut) är något liknande på spåren då hon i en artikel i Neo skriver att borgerliga männskor "sägs våga njuta mer öppet av livets goda – men uppvisar på samma gång ett flockbeteende och lever gång på gång upp till mediernas schabloner om bostadsrätt i Hammarby sjöstad och de senaste espressomaskinerna". Lifvendahls slutsats är dock att det åsiktskollektiv som kan kallas borgerligt snarare handlar om en gemensam människosyn samt "ett antal värden som både bygger på personlig frihet och personligt ansvarstagande". I Expressen skriver Andres Lokko att Neo förefaller vara "nästan gränslöst nöjd med livet". Lokko konstaterar att Neo "skulle ha kunnat dra sig tillbaka och idkat rävjakt på godset, men i sin storsinthet valde den att i stället sprida sin enorma kunskap till oss dödliga". (via Erik på myMarkup.net) Mitt slutintryck är ändå att Neo fyller någon slags tomrum i den politiska debatten. Det har varit ont om intressanta liberala magasin sedan Moderna Tider lades ned. Frågan är väl hur länge tidningen får leva? Enligt uppgift så har redaktionen säkrat finansieringen för två år. Jag gick runt och på premiärfesten och frågade ett ganska stort antal människor hur lång tid de gav Neo. Svaren låg på mellan två och fyra år.