Kryssa Morian

Jag noterar med glädje att både Anders Löwdin och Josefin Deiving har antagit min utmaning om att inleda sina personvalskampanjer på sina respektive bloggar. Jag kandiderar alltså till Stockholms kommunfullmäktige för socialdemokraterna och återfinns på plats 28 på listan för valkrets 3 (Norrmalm-Östermalm). Ingen direkt topplacering således. Snarare så får nog mina chanser att bli invald i fullmäktige betraktas som minimala. Men skam den som ger sig! Har jag nu nominerats av mina partikamrater och getts förtroendet att stå på listan, om än med en blygsam placering, så är det klart att jag tar utmaningen på allvar. Och som Anders Bergérus så klokt påpekade; i en valkrets där relativt få röstar på socialdemokraterna (i valet 2002 fick s 17,7 procent av rösterna i Norrmalm-Östermalm...) så behövs det färre kryss för att bli personvald. Så varför tycker jag då att man ska kryssa för mitt namn på valsedeln? Tja, jag är den högst placerade socialdemokratiske bloggaren i min valkrets. Den enda rent av, så vitt jag har kunnat utröna. Men det är ju knappast ett argument. Däremot så har jag genom att ha bloggat så länge som jag gjort kunnat presentera mina tankar och värderingar för allmänheten (nåja, den tämligen lilla del av allmänheten som hittat hit) på ett helt annat sätt än någon annan kandidat som står över mig på listan. Mina åsikter är väl kända, men vad tycker de andra? Mitt bloggande har inte sällan handlat om och innehållit skarp kritik mot andra socialdemokrater och socialdemokratisk politik såväl på riksplanet som lokalt i Stockholm. Det är inget jag hymlar med eller har någon anledning att revidera. Jag står för det jag sagt och skrivit; det har försiggått mygel och maktfullkomlighet inom Stockholms arbetarekommun (det vill säga den lokala partiorganisationen, "på socialdemokratiska"). Det har förekommit starka och uppslitande konflikter i princip inför öppen ridå inom mitt parti. Och självklart så har detta varit skadligt, både för organisationen och för människors förtroende för socialdemokratin i Stockholm. Glädjande nog verkar det mesta av detta nu ligga bakom oss och gammalt groll har fått stå tillbaks för en samlande beslutsamhet om att blicka framåt. Det behövs, för valet i höst kommer att bli tufft. I valet 2002 lanserade socialdemokraterna "99 steg till ett bättre Stockholm". Dessa 99 steg skulle vara konkreta och mätbara, och syftade till att socialdemokraterna i Stockholm ville "kontraktera sig" med stockholmarna och under de kommande fyra åren med jämna mellanrum återkomma och berätta hur arbetet med att ta dessa steg gick. I kommunfullmäktigedebatter har den moderatledda oppositionen ständigt påmint Annika Billström och andra socialdemokrater om dessa 99 steg – vilket väl får ses som ett gott betyg, då socialdemokraterna därmed lyckats sätta agendan för andra att förhålla sig till. Jag är väl medveten om att det har ifrågasatts från flera håll i vilken utsträckning socialdemokraterna verkligen lyckats uppfylla sina löften, men enligt den särskilda webbplats som partiet skapat för att redovisa 99-stegsarbetet så har hittills 68 steg bockats av. Det får anses godkänt, men ännu återstår en del att göra. Majoritetsförhållandena i Stockholms stadshus (läs miljöpartiet...) gör det dock svårt att uppfylla en del punkter, exempelvis inom trafikområdet. Jag håller nu som bäst på att utarbeta min egen, personliga valplattform inför valet till Stockholms kommunfullmäktige. Det kan verka överdrivet, inte minst med tanke på att jag alltså står på 28:e plats i en tuff valkrets. Men jag ser det som en varudeklaration för mina eventuella väljare – och det ger mig samtidigt en anledning att fundera över de många viktiga frågor som står på spel i den stockholmska kommunpolitiken. Jag välkomnar fortfarande input från er kloka läsare! Ta chansen att påverka vilka frågor jag ska driva i valrörelsen. Jag lovar att läsa och ta till mig av alla idéer och förslag.