Vem ska stå i centrum för kriminalpolitiken?

I veckan som har gått har Ekot gjort en omfattande granskning av kriminalpolitiken under Thomas Bodströms period som justitieminister, sedan hösten 2000. Föga förvånande visar granskningen att en stor del av propositionerna som har lagts har handlat om skärpningar av lagar och inskränkningar i den personliga integriteten medan få har inneburit mildringar. Nya brott har tillkommit, straffskalorna skärpts och befogenheterna för myndigheter (polisen) har utökats. Samtidigt visar kriminologisk forskning att hårdare tag inte leder till minskad brottslighet, och att det är tveksamt om brottsligheten faktiskt ökar i Sverige. Hårdare-tag-politiken har trots detta ett starkt stöd bland befolkningen, och Bodström är av de absolut mest populära ministrarna i regeringen. Utvecklingen har beskrivits som att vi har gått från en kriminalpolitik med brottslingen i centrum, till en politik med brottsoffret i centrum. Det låter ju på många sätt rimligt, och en del av de skärpningar som genomförts, inte minst i frågor kring sexualbrott och kvinnofrid, har ju stärkt inte minst kvinnors möjligheter att få rätt i domstol när de utsatts för brott. Men jag tror att även brottsofferperspektivet är för snävt. Det är nämligen inte bara det enskilda brottsoffret i det enskilda fallet som drabbas av kriminaliteten, utan hela samhället. Jag tror att en human och utvecklingsorienterad kriminalpolitik är möjlig att kombinera med ett perspektiv där brottsoffrens rätt står i centrum. Men då räcker det inte att se till det enskilda offret. Hela poängen med att ha ett rättsväsende är ju att samhället som helhet tar hand om och hanterar det brott eller kris mot samhället som kriminalitet innebär, och att det inte är upp till den enskilde att hämnas. Även om den som själv har utsatts för brott - kanske helt naturligt - vill ha långa och hårda straff så är det samhällets och rättsväsendets uppgift att se förbi den enskildes (legitima) hämndbegär och istället se till samhällets bästa. Om en förövare låses in på vatten och bröd i tio år så kanske det offret känner att hon har fått upprättelse. Men om brottslingen inte fått vård, möjlighet till att bearbeta orsakerna till brottet och jobba mot att kunna leva i samhället, så gör det knappast mig tryggare - jag kanske blir nästa offer när han kommer ut. Mina egna erfarenheter den här sommaren i kriminalvården landar nog just där. Det är uppenbart att många av dem som sitter på "mitt" häkte mår fruktansvärt dåligt, har haft otroligt dåliga förutsättningar i livet och skulle behöva såväl antiaggressionsträning, behandling mot narkotikaberoende och tydliga gränser som någon som bryr sig om dem. Samtidigt har de (eller är misstänkta för att ha) begått vidriga handlingar mot sina medmänniskor, och det måste de ta ansvar för och stå till svars för. En effektiv och välfungerande polis och rättsväsende behövs, brott måste lagföras och de skyldiga ställas till svars. Samtidigt gynnar det ingen om vi tror att brottslighet handlar om vissa individers inneboende ondska, eller att brottslingar är en särskild sort, totalt annorlunda än oss "vanliga" människor. Vi måste förstå att vi hänger ihop, och att det enda sättet att få ett helt samhälle är att hitta samhällssystem där vi både har ansvar för våra egna handlingar och vet att vi ytterst alltid har ett ansvar också för varandra. Andra bloggar om: kriminalpolitik, Thomas Bodström, straff, rättsväsende, brottslighet, kriminalitet Pingat på intressant.se