Gästanalytiker: Katrine Kielos

En av den unga socialdemokratins skarpaste hjärnor sitter i Katrine Kielos huvud. Här kommer, exklusivt för PromeMorians läsare, en gästbloggning från henne där hon problematiserar kring Mona Sahlins modernitet. När Tage Erlander skulle runda av sin rekordlånga tjänstgöring som partiordförande 1969 uttryckte han förvirring inför den nya tidens ideologiska frågor. ”Abort? Hur ska jag veta vad jag ska tycka om det?”. Farbror Erlander hade helt enkelt tappat kontakten med zeitgeist och det var hög tid att checka ut. Kanske var Göran Persson under sin sista tid som partiledare i en liknande situation. En av den nytillträdda partiledare Mona Sahlins styrkor är däremot hennes förmåga att känna av just tidsandan. Hon är modernare än Göran Persson, men inte på ett helt oproblematiskt sätt. Sahlin har snappat upp det som under de senaste åren vuxit fram som den avgörande ideologiska konflikten i socialdemokratin: identitetspolitik mot klass. Sahlin har blivit omslagsflicka för den rörelse inom rörelsen som analyserar samhällsproblem utifrån begrepp som normer, kultur, etnicitet och genus istället för klass, kön och ekonomi. I Sahlins installationstal kan man tydligt se den förskjutning mot identitetspolitik som valet av henne som partiledare innebär. Jag finner den problematisk. Pär Nuder pratar ofta om att gott politiskt ledarskap sker i fem steg: 1. Jag förstår hur du har det. 2. Jag tror att jag vet varför. 3. Du borde inte ha det på det här viset. 4. Så här borde vi ha det istället. 5. Så här gör vi för att komma dithän. Annorlunda uttryckt: Empati. Analys. Värdering. Vision. Åtgärd. I den ordningen. Nuder brukar även nämna att socialdemokratin har varit dålig på empati: ”jag ser hur du har det”. Mona Sahlin är bra på just detta och kanske är det för att det funnits ett underskott här som hon nu har lyckats bli vald. I sitt kongresstal visade Sahlin prov på sin förmåga till empati bland annat när hon räknade upp en rad problem som dagens unga upplever: “Hur många har du blockat på MSN? Har du inga Cheap Monday? Är du alternativ? Får du pierca dig? Hur ofta tränar du? Vad har du för BMI? Vaddå, är du oskuld, typ? Nämen, har du lagt ut de där bilderna?! Såg du henne på snyggast.se?” Något som ovanstående hade vi knappast fått höra från Göran Persson då hans referenspunkter kommer från en annan tid och ett annat Sverige. Så långt är allt frid och fröjd, problemen uppstår när Sahlin ska gå från Empati och vidare till Analys och Värdering. Sahlin kopplar sin beskrivning av ungdomars ångest till stressjukdomar, ökningar i antal samtal till BRIS, stigande alkohol och drogkonsumtion, ätstörningar, tjejer som skär sig och killar som utagerar i våld. Dessa problem analyserar hon som orsakade av något hon kallar för dagens ”jämförelseångest”. Det är en ångest som Sahlin menar vara sprungen ur ”individen, den individuella prestationen och framför allt den egna kroppen.” Sahlin skissar på tänkbara politiska lösningar: ”Kan det offentliga rummet bli mer avsexualiserat? Kan vi erbjuda några alternativ till den ständigt pågående skönhetstävlingen? Kan vi erbjuda tillräcklig trygghet? Lyckas vi tala om för ungdomarna att de duger som de är?” Sahlin väljer alltså medvetat att inte analysera i termer av klass och kön. Hon menar att problemen uppstår i det glapp som finns mellan individ och norm. Detta är en stor ideologisk förändring bort från klassanalys och mot identitetspolitik. En klassisk socialdemokrati hade sett ungas alkohol och drogkonsumtion, våld och ökningen av antalet samtal till BRIS i relation till klassamhället. Man hade letat efter förklaringarna till ungdomars uttryck för desperation i deras ekonomiska situation och deras föräldrars position på arbetsmarknaden. Man hade sett ungdomars ångest för att inte ha Cheap Monday-jeans som ett uttryck för hur klassklyftor påverkar hela familjer. De frivilliga utviken på sajter som snyggast.se hade förklarats med hur kvinnor i vissa socialgrupper inte har möjlighet till bekräftelse på annat område än det utseendemässiga. Individen hade helt enkelt inte som i Sahlins analys varit en lösryckt aktör skapad i förhållande till normer, utan hade analyserats som en del av en klass och dennas ekonomiska villkor. Politiska lösningar hade man funnit genom att förändra de ekonomiska och sociala villkoren för de mest utsatta grupperna och inte genom att försöka slå mot någon klass och könsblind ”jämförelseångest”. Det finns en ideologisk konflikt mellan klassanalys och identitetspolitik som sällan erkänns inom socialdemokratin. Inte ens på det allra tydligaste området: integrationspolitiken. Här har Sahlin stått för en förskjutning från klassanalys till en diskussion om etnicitet och kultur. Problemet är blatteskapet inte att stora delar av Sveriges blattar hör till underklassen. Att ”bejaka och erkänna kulturella och etniska skillnader” har börjat ersätta solidariteten som princip bland socialdemokrater som är inspirerade av identitetspolitisk teori. Mona Sahlin har även kommit att representera en förskjutning från feminism till genusanalys. När hon i sitt installationstal omnämner ätstörningar och självskadande beteende hos unga kvinnor är det som orsaker av dagens skönhetsideal och ”sexualiseringen av det offentliga rummet”. Att ätstörningar skulle orsakas av just skönhetsideal är det inte många feministiska teoretiker som menar (den enda jag kan komma på är Bonnie Morris i en liten artikel). Naomi Wolf kopplar det till ett förnekande av kvinnlig sexualitet, Mary Briody Mahowald analyserar det i termer av sexism och klassförtryck, och Susan Bordo menar att kvinnors rädsla för fett handlar om rädsla för makt. Men för identitetspolitiskt lagda personer som Sahlin är det naturligt att se normerna och deras innehåll (alltså ingen maktanalys av typen: vem skapar normen och i vilket intresse) som problemet. Blir vi av med de retuscherade kvinnokropparna blir vi av med problemet. Denna syn är inte bara problematisk på grund av sin brist på teoretisk underbyggnad, utan kanske främst för att den brister i maktanalys. Ett abstrakt skönhetsideal utan avsändare blir skurken och man kan inte förklara varför det drabbar nästan uteslutande kvinnor och speciellt en viss grupp av kvinnor. Varför alla idéer om att ”avsexualisera det offentliga rummet” knappast kan kallas för feministiska har jag skrivit om förr. Göran Persson var som partiledare löjligt dåligt påläst i feministiska frågor, Sahlin får inte göra om det misstaget. Om hon inte lär sig feministisk teori kommer hon aldrig kunna föra ett konsekvent och genomtänkt resonemang i frågan och hela området kommer att fortsätta reduceras till fluffig symbolpolitik. Hursomhelst så tyckte jag att stora delar av Sahlins tal var bra, men förskjutningen mot identitetspolitik oroar mig. I dagens socialdemokrati sminkas den ideologiska konflikten mellan identitetspolitik och klassanalys över som en del i det vanliga köns och generationskriget. Unga kvinnor förväntas okritiskt ägna sig åt rabblande av identitetspolitiska modeord som HBT, etnicitet och genus. Att exempelvis kritisera gaykulturen från feministiskt håll för dess patriarkala värderingar, eller från vänster för dess klassblindhet anses bakåtsträvande och ”gubbigt” när det tvärtom är det verkligt radikala. Maktanalys utifrån klass och kön måste vara socialdemokratins ideologiska utgångspunkter. Identitetspolitiken uppfyller till sin natur inte dessa kriterier och vi borde verkligen akta oss för vad vi lånar från detta håll. SAP kan inte ha en partiledare som okritiskt gullar med identitetspolitik. Klass och kön kanske låter osexigt men vi är sossar, det är inte vår uppgift att vara sexiga. /Katrine Kielos * * * Fotnot: Wikipedia om Katrine Kielos Andra skriver intressant om politik, Mona Sahlin, Katrine Kielos.