Yttrandefrihet och bloggares ansvar

I samband med den förra ”Muhammeddebatten”, då danska Jyllands-Posten publicerat ett antal karikatyrer av den muslimske profeten, skrev Jan Guillou att ”Tryckfriheten är inte till för det smakfulla, det omdömesgilla, det mittenpolitiska lagom, det välformulerade, det intelligenta eller det sympatiska. I så fall behövdes ingen grundlagsfäst tryckfrihet.” Dessa välformulerade ord ekar i bakhuvudet på mig när jag nu försöker argumentera för yttrandefrihet i en debatt som mest liknar ett minfält. Och nej, det handlar inte om Lars Vilks. I skuggan av den diskussionen så har det – mestadels i bloggosfären – pågått en helt annan, stundtals ytterst hetsig, debatt om vad som får sägas, hur det får sägas och vem som ska få säga det. I fokus för denna diskussion har stått en kvinna i södra Sverige som på sin blogg skrivit om sina erfarenheter som prostituerad, om sexköpslagen och närliggande ämnen. Hon har valt att skriva under pseudonym av hänsyn till sina barn, vars liv hon inte vill ”ska påverkas av människors okunskap och fördomar om försäljning av sexuella tjänster”. Och även om jag själv är angelägen om att människor ska stå för sina åsikter under eget namn så kan jag respektera att det finns omständigheter då detta inte är rimligt att kräva. Man kan ha väldigt olika uppfattning om den svenska lagstiftningen när det gäller försäljning och köp av sexuella tjänster. Själv tycker jag att det är intressant att man i fallet narkotikaförsäljning har valt att betrakta säljaren som gärningsman och köparen som offer, men när det gäller prostitution tillämpar ett omvänt synsätt. Frågeställningen är hur som helst komplicerad och jag har inga patentlösningar för hur regelverket egentligen borde vara utformat. Dock måste i ett demokratiskt samhälle debatten om vad som bör vara lagligt eller ej få vara fri. Såväl anhängare som motståndare till droger, prostitution, kränkande bilder eller vad det vara månde ska ha rätten att säga sin mening utan att hotas med repressalier från vare sig stat eller motdebattörer. När en bloggare hotar att ”outa” en annan persons identitet, som hon av lätt införstådda skäl valt att inte offentliggöra, så kränker man de facto yttrandefriheten. När journalister och andra kritiserar bloggare för att inte ta publicistisk etik och respekt för källskyddet på allvar så är det just sådant här beteende som ger dem rätt. Det saknas ett bra etiskt regelverk för bloggare – och det är ett problem. Å andra sidan är det definitivt ingen lätt sak att formulera ett sådant, som täcker såväl dagböcker på nätet som medborgarjournalistik och allt däremellan. Hot har hur som helst ingen plats i vare sig journalistik eller politiska diskussioner. Tar man till sådant så har man automatiskt förlorat. Åtminstone i teorin. I praktiken är dessvärre hot ofta effektiva sätt att tysta meningsmotståndare. Därför är det viktigt för oss som verkligen tror på demokrati och yttrandefrihet att kraftigt ta avstånd från sådana metoder. * * * PS: Jag har medvetet valt att inte nämna namn eller pseudonymer och inte heller länka i detta inlägg. Det gör jag av respekt för en inblandad persons önskan om att hållas utanför diskussionen och få möjlighet att lösa konflikten som uppstått. Därför har jag försökt hålla mina resonemang ovan på ett principiellt plan. Andra skriver intressant om bloggosfären, yttrandefrihet, prostitution.