10 000 tyska läderbögar

Jag tillhör inte dem som tror att välfärden står och faller med några procent hit eller dit i arbetslöshetsersättning och transfereringssystemen. Därmed inte sagt att dessa procent inte har stor betydelse för enskilda individer, men frågan om välfärden generellt handlar om andra saker. En avgörande faktor för välfärden är att vi har tillräckligt många människor som – efter förmåga – yrkesarbetar och betalar skatt. Och det har länge varit känt att vi i Europa står inför ett gigantiskt demografiskt problem där allt färre ska försörja allt fler som inte är i arbetsför ålder, eller inte arbetar av andra skäl. Enligt en förstudie från SCB måste invandringen öka kraftigt de närmaste åren för att vi i Sverige ska klara att behålla välfärden på samma nivå som i dag. Dagens nettoinvandring på runt 20 000 personer om året måste öka till 100 000 per år om välfärden ska förbli på 2007 års nivå. Och runt år 2030 krävs en nettoinvandring om 300 000 personer per år för att den så kallade försörjningskvoten ska vara konstant. Detta rapporterar tidningen Riksdag & Departement. Det ska dock framhållas att SCB medger att en sådan kraftig ökning är orealistisk, vilket även arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin håller med om. Littorin menar – och det har han förstås rätt i – att vi först måste få fler av de invandrare som redan bor här att komma i arbete. Han pekar också så betydelsen av att få personer med funktionshinder att arbeta mer, och att vi alla måste vi arbeta längre innan vi går i pension. Jag vet inte, kanske är det bara jag, men när jag läser om de nordiska arbetsmarknadsministrarnas funderingar över vilka strategiska invandrargrupper (kinesiska ingenjörer, läkare och sjuksköterskor från Indien...) de vill locka hit för att rädda vår välfärdsmodell så kommer jag att tänka på en klassisk Hassan-sketch. Andra skriver intressant om politik, välfärd, invandring.