Vänsterromantik och fåniga etiketter

Föredettingen Carl Tham dyker då och då upp i den politiska debatten – inte sällan på DN:s så kallade debattsida – och delar med sig av sina funderingar. Det genomgående temat är att det var bättre förr. Ju förr desto bättre. Thams senaste inlägg är inget undantag. Den här gången skriver han att socialdemokratin bjudit ”magert motstånd mot kapitalets ideologi” och tvärtom anammat stora delar under kamouflage som ”den tredje vägen”, ”progressiva partier” eller ”den nya mitten”. Tham ansluter sig till en besynnerlig tradition inom socialdemokratin som alltid varit i minoritet, men ändå betraktar sig som de sanna uttolkarna av vad ”verklig” socialdemokrati i själva verket är. Min kloke vän Jimmy Larsson-Hagberg har skrivit ett synnerligen läsvärt inlägg om denna grupp, som ofta betecknar sig som ”vänstersossar”. Jimmys tes är att de kör med falsk marknadsföring. I själva verket finns det inga ”vänstersossar”. ”Det hela är en bluff”, skriver Jimmy, och fortsätter: ”Kanske inte en medvetet iscensatt sådan, men ändock en bluff. Det finns ingen höger heller, för den delen. I alla fall inte i ordens rätta bemärkelse.” För att det ska kunna finnas en någorlunda enhetlig ”vänster” inom socialdemokratin så måste det ju rimligen också finnas en ”höger”. Och i likhet med Jimmy Larsson-Hagberg så har jag aldrig under mina många år som aktiv socialdemokrat träffat någon som kallat sig ”högersosse”. Däremot har jag, precis som Jimmy, flera gånger fått detta glåpord kastat i ansiktet av partivänner. Jag har aldrig förstått detta närmast maniska behov av att etikettera sin meningsmotståndare, eller -fränder för den delen. Är inte det mest rimliga att människor själva får avgöra vad man kallar sig? Jag har bloggat om detta flera gånger tidigare (bland annat här, här och här). Och dessvärre verkar det som att jag lär få fortsätta. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, vänster, etiketter.