Säg ja utan kyrkan

[UPPDATERAD] Frågan om könsneutrala äktenskap har sedan valet varit, för att använda en sliten kliché, en tickande bomb för allianspartierna i riksdagen. Tidigare i år visade en Sifoundersökning att drygt sju av tio svenskar vill att homosexuella ska få gifta sig. Kristdemokraterna, som är ensamma motståndare till könsneutrala äktenskap, har inte svenska folkets stöd. I veckan läckte uppgifter från regeringens samordningskansli ut om att en kompromiss diskuterades. Ett Alexanderhugg i form av att byta ut ordet ”äktenskap” i lagstiftningen mot ”giftermål” skulle enligt uppgift tillfredställa de motsträviga kristdemokraterna. Men tiden för de borgerliga är knapp. Oppositionen, som varit de pådrivande i frågan, lägger när som helst på tisdag fram ett färdigt förslag till könsneutral äktenskapslagstiftning. Enligt vänsterpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna är texten utformad på ett sådant sätt att "en majoritet av riksdagsledamöterna kan rösta igenom den direkt". Det finns dock enklare vägar att gå. I stället för märkliga konstruktioner där ord som i praktiken är synonymer ska laddas med olika betydelse, så borde man rikta blickarna mot den samhällsinstans som faktiskt driver motståndet mot könsneutrala äktenskap hårdast: kyrkorna och de religiösa samfunden. Slopa deras juridiska vigselrätt och låt sedan gifta par få genomföra vilka välsignelseceremonier som helst där de är välkomna. I slutet av september skrev RFSU:s generalsekreteraren Åsa Regnér i SvD att hennes organisation föreslog en helt ny äktenskapslagstiftning, civilrättslig registrering, som inte gör skillnad på människor. Regnér pekar på det faktum att kyrkor och andra religiösa samfund i dag bedriver myndighetsutövning när de viger människor. Och myndighetsutövning får som bekant aldrig vara diskriminerande. Inte någon annanstans i svensk lagstiftning finns det möjlighet för myndighetsutövare att diskriminera människor på grund av deras sexuella läggning. Samtidigt är det inte förenligt med religionsfriheten att påtvinga samfunden en äktenskapsordning som bryter mot deras läror. Om nu vissa kristna, muslimer, judar eller vad det nu må vara anser att äktenskap är förbehållet en man och en kvinna så kan de väl få tycka det. Jag har svårt att se vad vi vinner på att tvinga präster, pastorer, imamer och rabbiner att viga homosexuella par. Och Åsa Regnér fick stöd, möjligen lite oväntat, från religiöst håll. Pingströrelsens ledare Sten-Gunnar Hedin skrev häromdagen att det vore bättre att kyrkor och samfund avstår från vigselrätten och accepterar civil registrering av äktenskapet. Även Oloph Bexell, professor i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet, instämmer i att det mest rimliga är att lagstiftningen erkänner en enda form för äktenskap, en enkel registrering inför en myndighet. Sedan kan vi ha vilka ceremonier som helst. Stina och jag gifte oss borgerligt ute på en kulle vid hennes föräldrars gård i Dalarna. Det var ett perfekt arrangemang för oss. För andra kanske det passar bättre i en mer traditionell, kyrklig miljö. Åter andra vill kanske låta sig vigas på USS Enterprises kommandobrygga; i Las Vegas av en fet, spansktalande Elvisimitatör, eller på något annat sätt. Men lika lite som jag skulle vilja vara med i en förening som inte vill ha mig som medlem, är det rimligt att tvinga på kyrkor och andra religiösa samfund en äktenskapsordning de inte själva sympatiserar med. Andra skriver intressant om politik, samhälle, könsneutrala äktenskap.