Sahlins vänner och fiender

S-kvinnors ordförande Nalin Pekgul har nu talat ut i Svenska Dagbladet och berättat att Mona Sahlin visst hade stöd i socialdemokraternas ledning när hon utestängde vänsterpartiet från ett framtida samarbete – så länge v inte var beredda att acceptera budgetregler, budgettak och överskottsmål i de statliga finanserna. Pekgul säger sig vara övertygad om att Sahlins motståndare inom partiet såg sin chans att skada henne. Det här bekräftar det jag skrivit tidigare; att Mona Sahlin dragit den logiska slutsatsen av att s-partiledningen å ena sidan ville att man skulle gå vidare med samarbetet med mp och v, men att å andra sidan acceptans av budgetreglerna var en förutsättning för att kunna ingå i en samarbetsregering. De partistyrelseledamöter och andra med insyn i diskussionerna som pågått där under en lång tid, som efter Mona Sahlins presskonferens tillsammans med Peter Eriksson och Maria Wetterstrand den 8 oktober gått ut och anklagat Sahlin för att ha missbrukat sitt mandat, gjorde alltså detta mot bättre vetande. Strategi spikades i partistyrelsen redan den 19 september. Och på det mötet, berättar Nalin Pekgul, redogjorde Sahlin för hur diskussionerna med miljöpartiet framskred och redovisade också ”alla bekymmer” med vänsterpartiets inställning till de ekonomiska ramverken. Pekguls version får stöd från Marita Ulvskog som uppger att socialdemokraternas samarbete med miljöpartiet och vänsterpartiet skulle utvecklas i ”två tempon”. Det var beslutet i s-partistyrelsen, enligt Ulvskog. Själv tycker jag att det är bra att det här nu kommer fram och att eventuella kvarvarande konflikter kan redas ut öppet. Alltså en helt annan linje än Urban Ahlin tycks förespråka. Statsvetaren Henrik Oscarsson varnar dock för att en intern konflikt riskerar att skada socialdemokraternas trovärdighet och minska möjligheterna att vinna nästa val. Oscarsson menar att det Nalin Pekgul berättar innebär att ”det finns individer inom den socialdemokratiska maktsfären som tycker att det här är tillräckligt viktigt för att förstöra för partiets möjligheter att formera ett ordentligt regeringsalternativ inför valet”. Detta tror jag är att ge Sahlinmotståndarna en överdrivet stor betydelse. En partiledare kan inte vara älskad av alla, inte ens inom sitt eget parti. Mona Sahlin har bidragit till ett öppnare debattklimat inom socialdemokratin där det är mer okej att ifrågasätta och kritisera. Hon välkomnade ju som bekant redan i sitt installationstal partiets ”kärleksfulla kritiker”. Problemet är bara att mycket av den kritik mot Sahlin och hennes ledarskap som på sistone framkommit från en del håll inom socialdemokratin, förefaller präglas av något helt annat än kärleksfullhet. Mot min tes talar möjligen den nedgång som nu förefaller skett i väljarstödet, enligt DN/Synovates senaste mätning. Den tycks visa ett förlorat stöd med drygt 340 000 väljare för s på en månad. Samtidigt kan moderaterna notera en uppgång till 26,1 procent, jämfört med 21,6 i september. DN:s ledarsida drar slutsatsen att väljarna inte gillar Mona Sahlins partnerskap med miljöpartiet. Men miljöpartiet ökar också i mätningen, liksom vänsterpartiet. En tolkning av siffrorna kan också vara att tider av internationell kris gynnar en sittande regering, och att Lars Ohly och Maria Wetterstrand var mest på hugget i den inledande av den så kallade superveckans partiledardebatter. Aftonbladets Lena Mellin skriver att de senaste utspelen från Urban Ahlin och Nalin Pekgul är ”ett skolexempel på krishantering, direkt ur läroboken” och att Mona Sahlin nu får ”hjälp av sina kompisar”. Men krishantering är en sak. Nu behöver Sahlin visa ledarskap och samla sina styrkor för att visa att man är mogen uppgiften att ta över regeringsmakten 2010. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.