Socialdemokrati, förändring och död

Med lite drygt ett dygn kvar till den första tv-sända partiledardebatten på väldigt länge, så står Mona Sahlin i den paradoxala situationen att vara såväl stärkt som försvagad. Styrkan består i brutalt gynnsamma opinionssiffror och att genom samarbetsuppgörelsen med mp ha vridit Reinfeldts vapen om osäkerheten vad en röst på s innebär, ur händerna på honom. Men denna uppgörelse blottade samtidigt en svaghet, då Sahlin snabbt fick retirera från det först så kategoriska uttalandet om att dörren nu var stängd för samverkan med vänsterpartiet. Hon är i och för sig konsekvent med att betona att kraven på v kvarstår om att acceptera budgetregler, budgettak och överskottsmål i de statliga finanserna. Men trots det har hon nu gett Fredrik Reinfeldt ammunition som han inte kommer att tveka om att använda i morgon. Det finns dock anledning att vidga perspektivet lite och fundera över vad det är för en socialdemokrati som nu möter ”de nya moderaterna”. I det senaste numret av SSU:s debattidning Tvärdrag skriver Katrine Kielos att varje rörelse med självbilden att den måste utvecklas trots samhällsförändringarna och inte genom samhällsförändringarna, är dödsdömd. ”Vi måste tänka nytt för att överhuvudtaget stå still”, slår hon fast. Victor Bernhardtz är inne på liknande spår i Dagens Arena och konstaterar att det nu handlar om att ”förnya eller dö”. För vad är det egentligen för socialdemokrati vi har i dag? ”Dagens svenska socialdemokrati ägnar den största delen av sin idédebatt till att gnälla på att alliansen förstör landet”, skriver Bernhardtz. ”Jag gnäller, alltså är jag sosse”, tillägger Kielos i tidningen Fokus. Victor Bernhardtz menar att man i opposition förvisso ska vara hård och kritisk, men den svåra uppgiften att formulera vad man vill istället ”är det dock få som orkar ta tag i”. Ett försök till att formulera en ny politik – rotad i traditionella s-värderingar – har skett genom de olika rådslagsgrupperna. Detta har resulterat i en lång rad spännande förslag inom områden som jobb, välvärd, klimat och omvärld. Kritiska röster inom de socialdemokratiska leden har dock betecknat dessa som ”högerpolitik” och ”triangulering”. Förändring är förnedring, verkar dessa kritiker mena. För mig är detta obegripligt. Som Katrine Kielos skriver i Tvärdrag så finns det i dag ”gott om ideologisk plats på scen för en ny socialdemokrati”. Det har skett förändringar i de underliggande produktionsvillkoren, konstaterar hon, och om vi ska fortsätta värna våra värderingar så krävs en ny politik. Frågan är om de som nu gnäller och verkar drömma sig tillbaks till en tid som oåterkalleligen flytt är beredda att förändras. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, förändring.