Ett förändrat politiskt landskap

Den senaste opinionsundersökningen från Skop förefaller visa att de minsta partierna i riksdagen hänger löst inför valet 2010. Folkpartiet får stöd av 7,6 procent av svenska folket, vilket är en ökning med 0,3. Centerpartiet får 7,3 (+0,5), miljöpartiet 7,2 (+1,0), kristdemokraterna 5,9 (+0,4) och minstingen vänsterpartiet endast 5,4, vilket är en minskning med 2,3. Tar man med den statiska felmarginalen i beräkningarna innebär det att ett eller flera av småpartierna faktiskt riskerar att åka ut ur riksdagen. Det finns ett antal tänkbara scenarier för vad detta skulle kunna innebära. Om kd, c och/eller fp åker ut så spricker därmed Alliansen. Kvar står moderaterna med ett eller två mindre stödpartier. Det är inte sannolikt att en sådan konstellation kan skrapa ihop tillräckligt många mandat i riksdagen för att bilda regering. Då återstår det för Reinfeldt att se sig om efter nya samarbetspartner. Miljöpartiet hade kanske kunnat vara ett alternativ, men det hade ställt enorma krav på en förändrad miljöpolitik som m knappast skulle vara beredd att leverera. Dessutom har som bekant mp bundit upp sig för ett långvarigt samarbete med socialdemokraterna. Den dörren bör därför betraktas som stängd. Sverigedemokraterna har nästan halverats sedan Skops septembermätning från 4,7 till 2,6 procent av väljarstödet, men mycket kan hända innan 2010. Kommer de in så kan de inte uteslutas som potentiell Allianspartner. Reinfeldt har upprepade gånger fått frågor om detta – och konsekvent vägrat svara. Däremot har moderaterna gjort klart att man vill ge flykting- och integrationsfrågor en ökad politisk vikt. Ett exempel är det nya förslaget om ”startkontrakt” mellan staten och nyanlända, med hot om lägre ersättning om kontraktet bryts, samt utbildningar för nyanlända om ”svenska” värderingar som jämställdhet. Tittar man på den andra ändan av det politiska spektret så verkar det vara vänsterpartiet som har störst skäl att oroa sig för framtiden. Efter att tummultet om vilka som egentligen ingick i det rödgröna regeringsalternativet lugnat ned sig så har väljarstödet för v sjunkit betydligt. Åker de ut är Ohlys dagar som partiledare räknade, och hans efterträdare kommer att få ett mycket tufft jobb. Om ovanstående scenario skulle bli verklighet lär det bli svårt för s och mp att skapa ett tillräckligt parlamentariskt underlag. Skulle det i ett sådant läge vara möjligt att locka över ett parti från en sprucken Allians utan möjlighet att bilda regering själva? I september skrev Lars Stjernkvist och Håkan Wåhlstedt, tidigare partisekreterare för socialdemokraterna respektive miljöpartiet, att de var ”väl medvetna om att det för närvarande inte finns förutsättningar för samverkan över blockgränsen”, men menade att ”det viktiga är att miljöpartiet och socialdemokraterna redan nu formar ett samarbete som på sikt snarare underlättar än försvårar en sådan samverkan”. Jag höll med då och gör det fortfarande. I synnerhet om Sverigedemokraterna skulle finnas med i riksdagen. Samtidigt är förstås nyckelfrågan det politiska innehållet i ett sådant regeringsalternativ. Därför bör Mona Sahlin, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand – om de inte redan gör det – faktiskt börja resonera om vad för frågor man egentligen skulle vilja driva i en samarbetsregering med en tredje part, som rimligen har en del egna bestämda önskemål. Andra skriver intressant om politik, opinion, valet 2010.