Jag är skeptisk

Jag har fått en del reaktioner, mestadels via mejl, för att jag mest refererat och inte egentligen kommenterat det nya rödgröna samarbetet. Detta beror på att jag trodde att min inställning redan var känd, men här kommer ett förtydligande: Jag är skeptisk. Deklarationen om samarbete mellan socialdemokraterna och miljöpartiet var något historiskt. För första gången visade s en insikt om att man inte längre var ett parti som kunde samla uppemot 50 procent av svenska folkets röster. Man hade insett att normen om en s-regering var bruten. Ville man vräka ut borgerligheten ur Rosenbad och få mandat för en annan politik krävdes nya grepp. I detta låg också ett mer eller mindre uttalat löfte om en en förnyelse av politiken. När man nu efter en tids motstridiga besked i samarbetet även välkomnar det parti som hittills visat sig mest ovilligt av alla till förnyelse, då tror jag att man utsätter sig för en onödig risk. Dessutom cementeras blockpolitiken på ett sätt som nog bara är skadligt. Spekulationsvågen om vilka ministerposter vänsterpartiet ska få i en eventuell rödgrön regering är redan i full gång. Näring? Skatt? EU? Kultur? Vilka politiska sakområden ska egentligen v få ansvar för? Och innan vi är där, vad för politik kommer s, mp och v kunna enas om? Och kommer det att vara möjligt att skrapa ihop tillräckligt väljarstöd för en så brokig koalition som denna? I de bilberoende delarna av landet är misstron mot mp stor. Bland den politiskt ombytliga, men mandatmässigt ack så betydelsefulla medelklassen finns en befogad oro över vänsterpartiets bredvillighet att höja skatten. Vissa har spekulerat i vilket eller vilka partier som blir vinnare och vilka som blir förlorare på det nya rödgröna samarbetet. Ytterst vet vi det förstås först på valdagen och kan möjligen som bäst få vissa indikationer på detta via opinionsundersökningar innan dess. Men själv undrar jag om följande scenario kan vara en möjlighet: Många av vänsterpartiets väljare är egentligen inte alls intresserade att se partiet i regeringsställning. Deras stöd till v är snarare ett uttryck för protest eller en önskan om ett mer radikalt/opportunistiskt/whatever inslag i rikspolitiken. Skulle partiet på allvar sitta ned och kompromissa med s och mp så är risken stor att det urvattnas på radikalitet och incitamentet att rösta på dem minskar. Därmed skulle möjligheten uppstå att vänsterpartiet hamnar utanför riksdagen 2010. Om de återstående mandaten i det läget räcker till för s och mp att bilda regering lär nog då mer bero på hur pass trötta väljarna är på Alliansen än något annat. Andra skriver intressant om politik, rödgrönt samarbete, valet 2010.