Obligatorium är aldrig rätt

För lite drygt två år sedan meddelade socialdemokraterna dåvarande utbildningspolitiske talesman Mikael Damberg att man i utbildningsutskottet gjort upp med v och mp om kårobligatoriefrågan. Dessvärre fungerar inte längre länken till detta dokument och jag lyckas inte heller längre hitta originalet på socialdemokraternas webbplats. Vad man sa då var dock att man inte accepterade att ”ett framtida avskaffande av kårobligatoriet sker till priset av ett försvagat studentinflytande”, men att man inte hade något intresse i att ”försvara ett obligatoriskt medlemskap i studentkårer”. Nu, när regeringen föreslår att det ska bli frivilligt för landets studenter att vara medlem i en studentkår och kårobligatoriet därmed avskaffas, låter det annorlunda. I ett pressmeddelande säger den utbildningspolitiske talespersonen Marie Granlund att studenterna står ”starka och oberoende tack vare kårobligatoriet”. Okej, jag är medveten om att det finns komplicerade inslag i den här gamla debatten. Självklart måste studentinflytandet garanteras. Och det lär bli en grannlaga uppgift att lösa ägandefrågan av de på många håll stora ekonomiska tillgångar studentkårer genom åren skaffat sig genom donationer och arv. Men principiellt så borde frågan vara glasklar: det är självklart inte rätt tvinga människor att bli medlemmar i en förening bara för att de vill studera. Frågan om kårobligatoriet har delat de politiska partierna och studentorganisationerna under ohyggligt lång tid. En gång i tiden hade, om jag inte minns alldeles fel, SFS en affisch med ett Strindberg-citat där han beklagade sig över det skändliga i att tvinga in studenter i en organisation de inte valt själva. Under den tid jag var aktiv i Socialdemokratiska studentförbundet så var vi principiella motståndare till kårobligatoriet, med hänvisning till föreningsfriheten. I dag förefaller man svängt och är för, om än av – om jag uppfattat det rätt – mer pragmatiska skäl; man betraktar studentkårerna som en garant för studenternas representation i olika sammanhang, samt vill värna den sociala verksamhet som kårer och studentnationer bedriver. Och visst, det är viktiga saker. Men givet det usla valdeltagande som råder i landets kårval så är studentkårernas representativitet ändå en chimär. Det måste till andra insatser för att trygga studentrepresentation och -inflytande. Och efterfrågan på social verksamhet lär knappast minska bara för att kårmedlemskap inte är obligatoriskt. Andra skriver intressant om politik, kårobligatoriet, studentinflytande.