Tankesmedja 2.0

Jag har flera gånger här på bloggen skrivit om Arbetarrörelsens tankesmedja, som jag har ett lindrigt sagt kluvet förhållande till. Å ena sidan är jag glad att socialdemokratin och fackföreningsrörelsen faktiskt avsätter pengar åt idéutveckling. Och det är onekligen genomgående kloka människor som jobbar med verksamheten. Å andra sidan är jag bedrövad över att s och LO inte vågar ge tankesmedjan mer fria tyglar, att man valt ett hopplöst namn, att man har en webbplats som ser ut att vara ihopsnickrad omkring 1995 och att man är så dåliga på att nå ut med sin verksamhet. I LO-Tidningen intervjuas tankesmedjans utredningschef Anne-Marie Lindgren och hon kommenterar det faktum att näringslivets Timbro syns oftare i tv-sofforna med att Timbro ”har oerhört mycket mer pengar”. Dessutom menar Lindgren att det i medievärlden finns ”en stark beröringsskräck för något som har partipolitisk koppling” och därför hellre väljer ”en ledarskribent från Aftonbladet” som motpart till en Timbro-representant i olika debatter. Jag tror inte att det håller som förklaring. Med all respekt för Anne-Marie Lindgren och hennes kollegors klokskap så handlar det nog tyvärr också om tv-mässighet. De gånger jag sett företrädare för Arbetarrörelsens tankesmedja i panelsamtal på ABF och på tv så är det påtagligt hur svårt man har att formulera sig kort och begripligt. Visst, jag är en varm vän av att resonemang kan ta tid att utveckla – inte minst när det gäller komplicerade frågor. Men tänkande har sin tid och kommunikation sin. För att dra en klassisk parallell så kan man antingen nöja sig med att vara en klok filosof eller likt en sofist också förmedla sin visdom till andra. Timbro har en större frihet gentemot sina finansiärer och ger sina företrädare mer utrymme att tänka fritt. Därför är de mer tacksamma att bjuda in till tv-soffor och andra sammanhang. De är inte fullt så förutsägbara och är i regel duktiga på att formulera sig effektivt. Detta skulle jag önska att också det socialdemokratiska partiets och fackets tänkare fick möjlighet att bli bättre på. I intervjun säger Anne-Marie Lindgren vidare att hon tycker att ”hela arbetarrörelsen hamnat på efterkälken när det gäller nya medier”, och alltid när hon möter lokalt partifolk undrar hon hur deras hemsida ser ut. Detta låter smått komiskt när man tittar på tankesmedjans egen webbplats. Den ser som sagt ut att vara byggd för ganska länge sedan. Den saknar interaktionsmöjligheter i form av exempelvis en plats att kommentera texter som publiceras. Den saknar också RSS-flöde, vilket gör att man inte kan följa uppdateringar på webbplatsen med mindre än att man får förlita sig på det nyhetsbrev som skickas ut. Lindgren säger sig vara mer förtjust i YouTube än tv-soffor, eftersom den förra ”är som ett öppet torg där spännande samtal är möjliga”. Ändå lyser videoklippen med sin frånvaro på sajten. Jag skulle kunna fortsätta, men det jag nu skrivit känns deprimerande nog. Min slutsats är att Arbetarrörelsens tankesmedja är i akut behov av en kommunikationsstrategi – och i en sådan bör ingå en snabbuppgradering av webbplatsen till lite mer av 2.0 än dagens knappa 0.75. Andra skriver intressant om politik, opinionsbildning, Arbetarrörelsens tankesmedja.