Socialdemokratin har blivit sin egen fiende

Det har skrivits mycket om socialdemokraternas sjunkande opinionsstöd och det sviktande förtroendet för Mona Sahlin på sistone. Under påskhelgen presenterade Ekot en genomgång man låtit analysföretaget Cision göra, som visade att bilden av Sahlin i medierna är betydligt mörkare än den var för moderaterna när de var i opposition. Även DN och SvD har uppmärksammat detta. Av de granskade artiklarna om s och Sahlin var 27 procent negativa, medan detsamma bara gällde för 6 procent av artiklarna om moderaterna och Reinfeldt. Sahlin syns mer i medierna, men enligt mätningen fick Reinfeldt under sin oppositionstid oftare själv uttala sig i artiklarna i mätningen – Sahlin är oftare bara omnämnd. Läs mer om undersökningen här. Aftonbladet gav sig i förra veckan på en genomgång av vad som sades vara Sahlins och socialdemokratins stora problem just nu. Och Anne-Marie Lindgren, på Arbetarrörelsens tankesmedja, menar att den socialdemokratiska partiledningen överreagerade på partiets vikande opinionssiffror – vilket gick ut över Wanja Lundby-Wedin. Jag tycker att dessa analyser missar två väldigt viktiga faktorer: den socioekonomiska utvecklingen och den asymetriska retoriken. När arbetarrörelsens pionjärer började sprida budskapet om vad socialdemokraterna ville, så kunde en mycket stor del av befolkningen känna igen sig i vad som berättades om samhällsklasser och ojämlikhet. Det var mot den bakgrunden inte överraskande att det socialdemokratiska partiet kom att dominera svensk politik under 1900-talet. Om bland annat detta handlade ett intressant inslag i helgens Godmorgon, världen. Genom sin dominans lyckades också socialdemokratin förändra villkoren och tillvaron för den arbetarklass som utgjort partiets huvudsakliga väljarkår. Och i och med att människor ständigt fått det bättre har också identifikationen med arbetarklassen minskat. Socialdemokraterna har dock inte klarat av att hänga med i svängarna, i synnerhet inte i sin oppositionsretorik. Det talas om orättvisor, privatiseringar, skattesänkningar för dem som har mest. Frågan är hur många i väljarkåren som egentligen känner igen sig i detta. När Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin skriver ett öppet brev till sina medlemmar (finns att läsa på Politikerbloggen), i syfte att släta över AMF-relaterat mutter, talas det om att ”den svenska modellen, jobben och välfärden [är] hotad”. Tror de verkligen att väljarna köper att den globala finanskrisen, som trots allt är huvudförklaringen till varsel och ökad arbetslöshet, är Alliansregeringens fel? Missförstå mig inte: jag menar inget annat än att regeringen misskött sig, agerat för sent och för lite. Regeringen förtjänar definitivt kritik för sin senfärdighet och dumsnålhet i fråga om nödvändiga satsningar för att klara jobb och välfärd. Men jag undrar om inte s missar målet genom att ta i så från tårna. Den övervägande majoriteten av den svenska väljarkåren har jobb och i allt väsentligt gott ställt. För dem torde Mona Sahlins mantra om ”ökade orättvisor” te sig svårbegripligt. Om socialdemokratin ska klara av att nå och attrahera dessa grupper så måste man tala om en verklighet som går att relatera till – precis som när arbetarrörelsens pionjärer gjorde när de började agitera. Jag förespråkar absolut ingen radikal omläggning av den socialdemokratiska politiken. Vad det handlar om är att revidera retoriken. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin.