Mer makt åt riksdagen!

[UPPDATERAD] Jag har inte tidigare stämt in i kören som krävt en minskning av antalet riksdagsledamöter. Men på DN debatt i dag framför historikern och Sacos samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg flera goda argument, väl värda att fundera över. Wetterberg menar att svenska riksdagsledamöter är handlingsförlamade. Ledamöternas kontrollmakt har ersatts av partiledningarnas listmakt. Den som vill hamna på valbar plats gör därför bäst i att inte bråka. Därför, skriver han, har vi fått riksdagsledamöter som är så lojala mot sina partiledningar att de helt anonymiseras. Själv har jag länge argumenterat för att väljarnas vilja om vilka som ska representera dem i Sveriges riksdag borde få ett större genomslag än i dag. Jag tycker inte att det är rimligt att partierna ska ha ensamrätt på att avgöra personsammansättningen i landets högsta beslutande organ – åtminstone inte om man anser att de folkvalda faktiskt har ett personligt ansvar för hur de sköter sitt uppdrag. Alternativet är att drastiskt minska antalet ledamöter i riksdagen. Om alla ledamöter ändå bara ska rösta enligt sin respektive partilinje så kan ju lika gärna riksdagen utgöras av lika många ledamöter som invalda partier, med ett röstantal proportionerligt mot det mandat väljarna gett dem. Gunnar Wetterberg anser att en stor del av ansvaret för dagens svaga riksdag och anonyma folkvalda vilar på det proportionella valsystemet. Han menar att det är dags att ”utvärdera detta drygt hundraåriga experiment”. Själv tycker jag framförallt att det är det personvalssystem vi nu har i Sverige som är så rumphugget av kompromisser att det gjort det svårt för väljarnas preferenser att få ett reellt genomslag. En radikal och bra lösning vore därför att slopa dagens spärrar, men att de röstsedlar som saknar personvalskryss ska betraktas som en röst på respektive partis rangordning av riksdagskandidater. Dagens ordning, där partierna i praktiken har listmakten, är en enskild ledamot mer ansvarig inför sin riksdagsgrupps- och partiledning än inför sina väljare. ”Med personliga mandat hade logiken kunnat bli en annan”, skriver Wetterberg: ”då skulle också regeringens fotfolk haft anledning att säga ifrån om sina ministrars stolleprov, för att visa väljarna sin redbarhet”. Jag kan bara instämma. * * * PS: Ibland hävdas det att vi inte kan minska antalet ledamöter i riksdagen för att arbetsbelastningen då skulle bli så hög för de folkvalda. SVT:s Smålandsnytt har gjort en granskning som visar att våra riksdagsmän och -kvinnor verkar ha rätt gott om tid att fylla. 24 av 28 granskade ledamöter har uppdrag vid sidan av riksdagsjobbet. Totalt delar de på 73 uppdrag utöver riksdagsuppdraget. Andra skriver intressant om politik, samhälle, riksdagen.