Sosse
S-bloggar
RSS 1.0
RSS 2.0
Atomflöde
Prenumerera med Bloglines
Nyligen
Intressant
Pinga Frisim
Blogarama - The Blog Directory
Bloggtoppen.se
Spam Poison
Stoppa spammarna!
Creeper
Bloggparaden
Bloggportalen

Powered by Blogger

eXTReMe Tracker

Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med SFS 1998:204.

    Anonyma kommentarer accepteras inte. Stå för dina åsikter med ditt eget namn. Läs mer!

    www.flickr.com
    This is a Flickr badge showing public photos from PromeMorian. Make your own badge here.

    måndag, april 27, 2009

    Sahlin och politikens verkliga förlorare

    [UPPDATERAD] I SvD i dag kommenterar Mona Sahlin den senaste tidens negativa uppmärksamhet kring henne och socialdemokraterna. Hon förefaller ta sjunkande opinionssiffror med ro och påminner om att hon, redan när avståndet mellan blocken var som störst i mätningarna, sa att valet kommer bli väldigt jämnt. Och det upprepar hon även nu.

    Sahlin menar att om hon kände att hon inte vågade fatta jobbiga, svåra eller kontroversiella beslut, då vore hon en dålig partiledare. De beslut och steg socialdemokraterna har tagit har ”varit helt nödvändiga” – även om de haft ett pris kortsiktigt i opinionen, slår hon fast.

    På en punkt är Mona Sahlin självkritisk. Hon konstaterar att socialdemokraterna uppfattas som ”gnälliga”, vilket hon säger sig ha tagit åt sig. Detta är något jag välkomnar. Jag har tidigare här på bloggen och i andra sammanhang varit kritisk till hur socialdemokratiska partiföreträdare tolkat sin oppositionsroll. Jag tror inte att man vinner väljarnas sympati genom att reflexmässigt gå ut och kritisera de borgerliga varje gång de lägger fram förslag eller i riksdagen röstar igenom saker som ligger i linje med vad de gått till val på och vunnit väljarnas förtroende för. Inte heller är det trovärdigt att varje gång Alliansen gör något bra kritisera det för att vara ”för lite och för sent”.

    Nu säger Sahlin att hon vill börja varje mening med ”det här vill vi socialdemokrater göra eller det här vill vi rödgröna göra”. Och hon betonar att en oppositionsroll ”inte bara är att opponera” utan att man hela tiden måste visa vad det egna alternativet är. Kritiken mot regeringspolitiken är liksom redan given – den behöver man inte skriva människor på näsan med.

    * * *

    I dag skriver för övrigt Aftonbladets Lena Mellin klokt om opinionssiffror och påpekar något som jag och andra framhållit när ett flertal mätningar presenterats; socialdemokraternas tapp är mindre än flera andra partiers, och de stora förlorarna är kristdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet.

    Kristdemokraterna har tappat fyra av tio väljare sedan valet. Enligt den senaste opinionsmätningen från Synovate tänker bara 3,8 procent av väljarna rösta på kd, som alltså riskerar att hamna utanför riksdagen. Centerpartiet ligger också illa till. Sedan valet har mer än var fjärde väljare vänt dem ryggen, om man ska tro på opinionsmätningarna. Även folkpartiet har problem. Var fjärde person som lade sin röst på fp i valet 2006 har flytt.

    Alexandra Einerstam kommenterar detta bra:
    Varför skriver inte media om Kristdemokraterna, som har så usla opinionssiffror att de riskerar att åka ut ur Riksdagen? Om det finns ett parti som befinner sig i kris, är det KD inte Socialdemokraterna.

    * * *

    PS: Jag ser att Elisabet Höglund skrivit en märklig krönika i Expressen där hon menar att Mona Sahlin, två år efter valet till partiordförande, är ”knäckt, nästan skygg”. Höglund tror att det måste till ”ett mirakel” för att Sahlin ska kunna föra partiet tillbaka i regeringsställning.

    Uppenbarligen har inte Elisabet Höglund läst intervjun i SvD innan hon skrev sin besynnerliga text. Där är det knappast någon ”knäckt” eller ”skygg” Mona Sahlin som uttalar sig. Tvärtom framstår hon som kämpalysten. ”Jag tittar framåt”, säger Sahlin. ”Jag försvarar varje steg” och ”sitter inte och ångrar mig”.

    Andra skriver intressant om , , .


    Kommentarer om "Sahlin och politikens verkliga förlorare"

     

    Blogger Robert Nordman skrev... (27 april, 2009 13:41) : 

    Jag tycker inte texten om kd, fp och c biter så hårt. Skulle heller inte göra det om det vore v eller mp det handlade - att dessa partier är eller varit i kris har ju hänt förut.

    Vad som ju däremot inte hänt är ju hur situationen ser ut för de två stora, så självklart är det det som både väljare uppfattar och som politiska analytiker bör söka förstå.

     

    Anonymous Ulf Persson skrev... (27 april, 2009 17:00) : 

    Med risk att tangera et lätt otillbörligt sätt att kommentera saker kan man ju nämast dra slutsatsen ngående Elisabet Höglund att hon väl inte i alla lägen är den vassaste kniven i lådan.
    Efter att ha lyssnat på henne efter att hon ämnat SVT (samt i vissa fall under tiden på SVT) kan man konstatera att hon görganska enkla, ytliga och i viss mån partiska inlägg i debatten. att hon nu är kolumnist på expressen är väl mer symptomatiskt med tanke på att den tidningen nyttjar Ulf Nilsson som kolumnist.......

    Vad gäller Mona Sahlin kan man dock dels instämma med Jonas Morian i ett tidigare inläg att det hon borde prioriterat var jobben, jobben och jobben.
    Dock ska man inte heller förbise det enkla faktum att det ute i rörelsen finns en stor (berättigad?) skepsis mot främst (MP), då de bl.a. röstat med borgarna kring frågor som rör anställningsskydd etc.

    Nästa heta potatis för (S) är den relativa otakt i övrigt med delar av gräsrotsrörelsen utanför storstäderna, samtidigt som man inte lyckats attrahera fler i storstäderna. jag inser mcket väl varför fokus ligger på storstadsområdena (ren demografi) men då gäller det dels att lyckas där via konstruktiv politik samtidigt som man inte skärmar sig från den traditionella basen ute i landet - ett problem (C) sannolikt kommer att lida av i en inte alt för avlägsen framtid.

    Som jag nämnt i tidigare inlägg här hos Morian har dessvärre Sahlin varit otaktisk på ett sätt som för tankarna till unga oerfarna SSU:are när hon gått ut hårt och kategoriskt i vissa frågor (t.ex. samverkan med (V) samt energipolitiken) och därefter i vart fall delvis fått slå till reträtt. Dess saker gör att hon som person uppfattas som en som skjuter från höften och sålunda inte känns vederhäftig i sitt beslutfattande. Därmed inte sagt att det är så, men att det kan upplevas som så.

    Jag delar dock Morians analys om kris för de tre små i Alliansen, något som jag med illa dold entusiasm ser fram mot att få beskåda hur det kommer att utvecklas. Snart kommer inte "Rosornas krig" utan "Alliaskriget" att vara på alas läppar.

     

    Blogger Anders Nilsson skrev... (27 april, 2009 17:22) : 

    Om socialdemokraterna skall vinna framtiden och inte bara nästa val så måste man göra tre saker - självkritisk granska de sista 35 årens s-politik. Gav den det samhälle vi önskade och var det värt den uppoffring folk har fått göra?
    - ligga steget före med vad vi vill, inte bara reagera på de borgerligas agenda
    -skapa ett program för framtiden, Det Goda Samhället!

     

    Blogger Carl Norberg skrev... (28 april, 2009 13:29) : 

    Om Socialdemokratin önskar återkomma till makten så synes det ju vara helt uppenbart nödvändigt med progressiva förändringar.

    Och den övergripande frågan i detta är om huruvida partiet har förmåga att trovärdiggöra en politik för att hantera den innevarande ekonomiska situationen i landet.

    I dag har finansmarknaderna genom privatbankerna den egentliga kontrollen över Riksbanken, och statens kreditskapande förmåga används nu för att täcka finanssystemets kollapsande struktur i form av en valuta som baserats på att skulder är tillgångar, alldeles oavsett om dessa skulder kan betalas eller inte.

    Gigantiska krediter skapas nu eller garanteras av staten genom Riksbanken, vilket är detsamma som att landet Sverige och dess invånare sätter sig i skuld i någon form, men ingen långivare har något att erbjuda av verkligt värde, bara pengar. Och mer pengar är mer av problemet och mindre av lösningen, vilket tycks gå tröttsamt långsamt att begripa för de flesta.

    Att deflationstendenserna i nuet givetvis beror på att en dominerande del av ekonomin nu är finansiellt betingad, och därför så likviditetskrävande att det uppstår likviditetsbrist i den producerande delen av ekonomin, detta tycks vara mycket svårt att begripa för många.

    Samtidigt är det därför tvärstopp i utlåningen till infrastrukturella investeringar och faktiskt helt och hållet till producerande företag. Detta är nu några av kärnpunkterna i "den svenska modellen".

    Regeringen har alltså ingen real verkställande makt, utan detta sköts istället av myndigheter och ämbetsmän som dessutom tror att detta system har en långsiktig överlevnadsförmåga.

     

    kommentera