Äpplen, päron och pensionärsskatt

Om Kalle har två äpplen och Lisa har två äpplen så har de lika många äpplen var. Om sedan Lisa får ytterligare ett äpple så har hon tre och Kalle fortfarande två. Alla med så långt? Kalle har alltså inte förlorat någonting. Ändå verkar socialdemokraterna i den här valrörelsen diskutera som om Kalle faktiskt förlorat på att Lisa fick ett äpple till. Fast det man pratar om då är förstås inte äpplen utan det märkliga man valt att kalla för pensionärsskatt. Resonemanget går ut på att regeringens jobbskatteavdrag (som man förstås kan ha massor av synpunkter på) inte omfattade pensionärer, då de inte var lönearbetare. Och enligt valrörelselogiken - eller åtminstone valrörelseretoriken - straffades därmed denna grupp med en särskild "pensionärsskatt". Återigen; Kalle har inte förlorat någonting på att Lisa fick ett till äpple - och pensionärerna har inte förlorat någonting på att inte omfattas av ett skatteavdrag för lönearbetare. Att börja prata om en staffskatt är med andra ord ett absurt resonemang som jämför äpplen med päron - vilket man naturligtvis kan göra, men man bör inte förvänta sig att hitta alltför stora likheter. Därmed inte sagt att pensionärer inte kan vara en eftersatt grupp i samhället som skulle kunna behöva få särskilda riktade insatser i syfte att stärka deras ekonomiska ställning. Mona Sahlin säger nu att de rödgröna kommer att halvera skatteklyftan mellan pensionärer och löntagare redan under 2011, om de vinner valet. Det löftet kostar 7,5 miljarder kronor, vilket är 2,5 miljarder kronor mer än vad den borgerliga regeringen sagt sig komma att satsa på pensionärernas skatter under nästa år. Jag är mycket tveksam till om detta är en vettig satsning. Som sagt, inte för att det inte kan finnas skäl att satsa på just pensionärerna, men utgångspunkten att alla ska betala lika mycket i skatt ställer jag mig frågande till. Andra skriver intressant om politik, socialdemokraterna, skatter.