Bostäder behövs

Det finns många politiska ämnen som jag brinna för men det är sällan jag verkligen inser hur oerhört avgörande problem kan vara för dem som lever med dem. Det är tämligen enkelt att, om man har en smula empati, på ett rationellt sätt inse vikten av till exempel en vettig bostadsmarknad. Men det är först när man står där utan tak över huvudet som frågans verkliga tyngd går upp för en. Klart att man har haft vänner och bekant som ojat sig över brist på boende och det är klart man själv har gått och funderat på hur den framtida boendesituationen ska te sig men så länge det fanns ett ordentligt hem så var det i alla fall en massa andra funderingar som dominerade. Nu när jag blivit bostadslös är det inte riktigt så. Om man som jag är boende i Stockholm och inte har stått i bostadskön någon längre tid och inte heller har någon inkomst utöver studiemedlen märker man plötsligt hur mycket tankemöda som går åt till att ständigt grubbla över var man ska bo. Och framförallt frågar man sig: hur kunde det bli så här? Borde det inte ljudit varningssignaler för många många år sedan om att bostadssituationen håller på att bli outhärdlig? I de svartaste stunderna kan jag till och med börja drömma tillbaka till tiden för miljonprogrammen. Visst är kritiken av de grå betongförorterna berättigad, men de gav åtminstone bostäder. Och ärligt talat, jag har inget emot vare sig Fittja, Rågsved eller Rinkeby, hade varit jättenöjd om jag hittade en lägenhet i någon av dessa förorter. Nå, de socialdemokratiskt dominerande kommunerna i Stockholm har i alla fall satt igång en byggvåg som om några år kommer att ge resultat. Det är åtminstone en liten tröst.