Seko och tystnaden

Flera tidningar, däribland Resumé, Journalisten och Expressen, uppmärksammar att fackförbundstidningen Sekomagasinets chefredaktör Björn Forsberg blir av med jobbet. Orsaken till detta verkar det finnas olika uppgifter om, men det är känt att Sekomagasinet under Björn Forsbergs redaktörskap drivit en kritisk linje mot Göran Persson och låtit göra en opinionsundersökning bland förbundets avdelningsordföranden där 62 procent krävde Göran Perssons avgång. Då Seko är ett LO-förbund är detta förstås besvärande. Sedan finns det förstås också andra sidor av historien. Jonas Pettersson på Seko säger till bland annat Resumé att förbundet vill ge ut ytterligare 6 nummer av tidningen per år och övergå till tabloidformat, något som Forsberg enligt Jonas Pettersson inte ställt sig bakom. Samtidigt uppges klimatet på redaktionen inte fungerat. Det är förstås knappast rimligt att en fackförbundstidning driver en annan politisk linje än förbundet som äger tidningen. Med det sagt bör förstås ändå chefredaktörer ha publicistisk frihet, utan att behöva oroa sig över vad ägarna tycker. Det är också en oroande utveckling att det blir lågt i tak och allt tystare på Sveriges redaktioner när anställda rapporterar om nyheter på ett sätt som ägarna inte gillar. Jag har all förståelse för att opinionsbildande organisationer vill nå ut med sitt budskap. Men då bör man hitta andra former för det än journalistik, som måste få vara fri att välja vinkel.