Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med Pornografi och ansvar
| I Aftonbladet skriver "Sara 32 år" om ångern och ångesten hon upplever i dag, 10 år efter att hon medverkat i en porrfilm. "I Sverige har vi konstigt nog ett förbud mot prostitution", skriver hon, "men att sälja sexuella tjänster resten av livet till hundratusentals människor är helt tillåtet". ”Sara” missar att det som är förbjudet i Sverige är att köpa sexuella tjänster, inte att sälja dem – det vill säga prostitution. Bortsett från det är jämförelsen intressant och något jag själv funderat en del över. Jag antar att lagstiftaren resonerat som att då alla medverkande parter i pornografisk produktion (så länge vi pratar om kommersiell produktion och inte amatörporr) förväntas få betalt för sina insatser så är det inte jämförbart med prostitution, där köparen antas utnyttja säljarens – den prostituerades – underläge och därför är den som begår en brottslig handling. Men sedan blir tyvärr "Saras" resonemang riktigt märkligt. Hon påstår i artikeln att varje person som tittar på filmen hon medverkar i förgriper sig på henne, trots att hon var vuxen och själv fattade beslutet att vara med i filmen. Jag kan verkligen förstå hur bittert man kan ångra beslut i ungdomen man sedan får leva med resten av livet. Alla gör vi hela tiden val som, i stort och smått, påverkar våra fortsatta liv. Men till vuxenheten hör också att lära sig leva med de beslut man fattat. "Sara" efterfrågar i stället "rättigheter och skydd" som hon menar hade kunnat minska hennes utsatthet. Som exempel på sådana rättigheter anger hon ångerrätt och betänketid. "Med ångerrätt menar jag rätten att få det pornografiska materialet tillbakadraget och raderat", skriver "Sara", och anser att upphovsman, ansvarig utgivare "och alla som säljer och sprider det pornografiska materialet ska hålla sig uppdaterade om dem som deltar accepterar att deras kroppar säljs". Respekteras inte den här rätten så menar "Sara" att det är frågan om våldtäkt. Detta är naturligtvis alldeles orimligt, på flera olika sätt. För det första är det antagligen massor av människor som spelat med även i "vanliga" spelfilmer, varit fotomodeller, ställt upp i intervjuer och mängder av andra situationer som de sedan ångrat och lidit varierande grad av skada för. Ska alla ha en icke-tidsbestämd "ångerrätt" som gör att filmer, bilder och annat när som helst ska kunna "dras tillbaks" och förstöras? Det borde falla på sin egen orimlighet. Och även om man begränsade denna "ångerrätt" till pornografisk produktion (hur nu det ska definieras) – hur ska upphovsmän, ansvariga utgivare etc rent praktiskt kunna få tag på alla kopior som distribuerats och sålts? Den mer principiella frågan är förstås också när – om ens någonsin "Sara" – anser att vuxna människor är ansvariga för sina egna beslut? Var går gränsen för ens eget och "någon annans" ansvar? "Ångerrätten skulle medföra att porrbranschen skulle se det som en felinvestering att övertala tjejer att delta i pornografi", skriver "Sara" – och det har hon naturligtvis rätt i. Med tillägget att det förstås (?) väl också torde gälla de killar som deltar i pornografi. Faktum är att en lagstiftning i den anda "Sara" förespråkar antagligen skulle få extremt långtgående och förödande konsekvenser för filmproduktionen i Sverige. I synnerhet om lagen, som "Sara" antyder, skulle tillämpas retroaktivt och möjliggöra för "de kvinnor som utnyttjas" att "få skadestånd för sitt lidande" och "deras förövare" hamna i fängelse. |
skrivet av Jonas Morian om 14:57
Kommentarer om "Pornografi och ansvar"
-
deeped skrev... (11 augusti, 2005 16:45) :
-
Anonym skrev... (11 augusti, 2005 16:51) :
-
kris skrev... (11 augusti, 2005 17:21) :
-
Jonas Morian skrev... (11 augusti, 2005 20:20) :
-
Anonym skrev... (11 augusti, 2005 21:03) :
-
Anonym skrev... (11 augusti, 2005 23:03) :
-
kris skrev... (12 augusti, 2005 02:11) :
-
Jonas Morian skrev... (12 augusti, 2005 08:26) :
-
Anonym skrev... (12 augusti, 2005 16:18) :
-
Johan Sjölander skrev... (12 augusti, 2005 17:04) :
-
Jonas Morian skrev... (12 augusti, 2005 17:55) :
-
Anonym skrev... (17 augusti, 2005 13:05) :
-
Jonas Morian skrev... (17 augusti, 2005 13:18) :
-
Anonym skrev... (17 augusti, 2005 14:08) :
-
Jonas Morian skrev... (17 augusti, 2005 15:25) :
-
Johan Sjölander skrev... (19 augusti, 2005 11:30) :
-
Jonas Morian skrev... (19 augusti, 2005 11:38) :
-
Anonym skrev... (19 augusti, 2005 11:42) :
-
Jonas Morian skrev... (19 augusti, 2005 11:59) :
-
Anonym skrev... (19 augusti, 2005 13:12) :
-
Jonas Morian skrev... (19 augusti, 2005 13:46) :
-
Johan Sjölander skrev... (20 augusti, 2005 11:45) :
-
Jonas Morian skrev... (04 september, 2005 13:30) :
Pornografi och ansvar'">kommenteraFör att vara riktigt taskig mot "Sara" - hon fortsätter att visa på en väldig omognad även i sina märkliga (av ROKS framhjälpta?) åsikter. Det hela är så dumt att bara de allra mest inbilska inom 68-vänsterns feministiska nätverk kan tycka att det är vettigt... Stackars Sara - först väljer hon att göra porrfilm sen väljer hon urusla konsulter för att göra pr emot det...
det verkar som om hon vill ha ångerrätt på allt och kunna omyndigförklara sig själv? vad lämpligt att det vara gäller de val hon ångrar. hela historien låter lite som en efterhandkonstruktion och jag kan inte låta blir att undra vad hon är sjukskriven för?
det hela luktar snyfthistoria för att få folk att ta ställning emot porr...i synnerhet som den inte är genomtänkt och bygger på myten där kvinnan är offer med dåligt självförtroende och att alla män i branchen, bakom elelr framför kameran, är förövrare. plus, de porrfilmer som når marknaden är ofta väl planerade med budget, kontrakt och välinformerade aktriser, inte något som sker spontant med fulla tjejer. beroende på hur påverkade flickorna är så är det senare är ju ett lagbrott
vad hände med att ta ansvar för vad man gjort i sitt liv?
Om vi antar att din fråga om hur "ångerrätten" skulle kunna utformas inte bara är en retorisk fråga:
Det skulle ju faktiskt vara fullt möjligt att ta fram ett regelverk där t ex porrskådespelarens avtal inte är bindande förrän _efter_ själva inspelningen ägt rum, så att man har t ex en "ångervecka" innan producenten får använda materialet. Skulle den lilla fördröjningen egentligen ställa till så mycket besvär eller kränka någons yttrandefrihet?
Det framgår ju av "Saras" berättelse att hon egentligen ångrade sig redan under själva inspelningen, att det inte blev som det hade förespeglats henne.
I USA har porrbranchen infört en hel del självreglerande restriktioner för porrproducenterna, t ex att ingen ska jobba utan att ha gjort ett AIDS-test.
I Sverige däremot är branchen helt och hållet oreglerad. De lagar som finns handlar bara om vad man får _visa_, inte om hur det framställs.
Vi svenskar tycker det är ok att t ex lägga oss i polska bygg-gästarbetares eller bärplockares arbetssituation, men samtidigt är det tydligen absurbt att hävda porrskådespelares rättigheter gentemot arbetsgivaren?
Visst, att dra tillbaka filmer efter att de distribuerats är kanske att ta i - men samtidigt får man komma ihåg att just detta har faktiskt hänt, ganska ofta till och med, inom "mainstream-filmbranchen".
Handen på hjärtat: vi reglerar ju faktiskt alla andra arbeten på olika sätt, handlar inte det här egentligen om att vi inte vill låtsas om att det finns en porrarbetsmarknad?
Okej, jag köper det juridiska. Visst skulle det vara möjligt att utforma regelverk och kontrakt i stil med det du skisserar. Men jag undrar hur många filmbolag som skulle anlita folk med sådana kontrakt. I artikeln påstår dessutom "Sara" att porr "uppkommer oftast spontant och är sällan följden av ett väl genomtänkt beslut" samt att det ofta är frågan om "unga berusade flickor". I likhet med vad Lisa skriver ovan så tror jag knappast att så är fallet särskilt ofta.
I rättvisans namn borde det här väl gälla alla. Det finns mycket jag sagt och gjort som jag ångrar. Därför måste det finnas en Delete-knapp för allt dumt man kan göra i livet, saker jag sagt eller inte sagt, gjort eller inte gjort......Lägenheten jag sålde för tidigt, jobbet jag inte tog...tjejen jag inte frågade om date...
Har inte vissa lärt sig vad livet och definitivt livet som vuxen är ?
Det mest fascinerande i hela denna historia är väl egentligen Aftonbladet. På ena sidan anorexilarm, på andra bantningstips. På ena sidan en person som ångrar sin porrfilm, på andra en dissektion av någon "dokusåpastjärnas" liv.
Ingen kan väl påstå att porr skulle vara ett värre exploaterande än dokusåpor? Porr är i alla fall tydligt om vad det handlar om. Det är svårt att påstå att någon nykter person skulle kunna luras att medverka i en porrfilm och att de inte skulle porträtteras på ett rättvisande sätt (sannolikt avklädda).
Jämför med dokusåpor. Många tror säkert att en medverkan öppnar dörren till ett liv i glamour, bara för att efter avslutad "barturné" finna sig lika fattiga och eländiga men nu även alkohol- (och sannolikt narkotika-) beroende. Jag tror att större andel som varit med i Big Brother önskar sig en ångervecka (eller ett nytt liv) jämfört med porrskådisar. Vem skulle vilja anställa Robinson-Robban? Hade Aftonbladet överhuvudtaget tagit in artikeln om Robinson-Robban skrivit den? (Förmodligen, men bara för att kränga lösnummer)
Faktum är att i kvällspressindustrin liksom i oroväckande ökande andel av media/nöjesindustrin så är människor själva råvaran. Och den är nästan gratis. Att anlägga ett "personligt perspektiv" på nyhetsrapportering tjänar två syften, dels får man en unik billig råvara som man kan exploatera och dels krävs ingen som helst kunskap eller kompetens hos den sk "journalisten".
Det vi som mediekonsumenter förlorar när vi avnjuter ytterligare ett snyftreportage är helhetsbilden. "Saras" berättelse (även om jag känner sympati för henne, om hon nu de facto existerar) representerar ett problem som kanske drabbar, säg 10 personer om året (då menar jag sådana som medverkat i en porrfilm och direkt ångrar sig). Är detta verkligen något vi skall ägna debatten åt?
Jag menar absolut att "Sara" bör få adekvat hjälp att gå vidare med sitt liv, men jag tror inte att hon är behjälpt av att ännu en gång utgöra råvaran i mediaindustrin.
Hej igen!
Jag brukar inte debattera på kommentarsidor, men jag tycker det är intressant just detta som framförts i den här diskutionen: "...de porrfilmer som når marknaden är ofta väl planerade med budget, kontrakt och välinformerade aktriser, inte något som sker spontant med fulla tjejer..." "...I likhet med vad Lisa skriver ovan så tror jag knappast att så är fallet särskilt ofta..."
Det viktiga ordet här är väl just "tror".
För det är ju naturligtvis ingen av oss som har sett tillräckigt mycket p-rullar eller har tillräckligt mycket hands-on ertfarenhet av branchen för att faktiskt ha någon faktauppbackning på det man teoretiserar kring? Porr är ju sånt som bara andra människor håller på med...
Men med Internet är det numera väldigt lätt att skaffa sig ordentliga fakta. Lisa, kkrre, och framförallt Jonas, ni kan borja med att göra en enkel Googling på t ex sökorden "drunken girls" eller "drunken sluts" så är ni bara ett musklick bort från alla de filmer ni inte visste fanns!
Men egentligen är allt detta hårklyverier:
för om det hade handlat om precis vad som helst utom porr; om det t ex hade handlat om en gruvarbetare som fått asbstlunga eller tinnitus p g a dåliga säkerhetsrutiner, hade man då fått läsa dessa hjärtlösa kommentarer om att "människan får väl ta ansvar för sina egna handlingar" ???
Kris: för det första tycker jag inte att du bör ha några förutfattade meningar om vare sig min, Lisas, Kkrres eller någon annans pornografikonsumtion. Googlesökningarna du rekommenderar ger f ö massor av intressanta träffar. Framförallt handlar det dock om vad som förefaller vara amerikanska webbsajter och amerikanska filmer, dvs en annan marknad än den jag tror att vi egentligen diskuterar. Ingenstans i "Saras" berättelse antyds det åtminstone något om att filmen hon medverkat i inte skulle ha producerats i Sverige. Och så vitt jag förstått, efter att ha bedrivit en smula research, så är det i Sverige i det närmaste ett krav med ordentliga kontrakt innan bilder tas eller filmer spelas in.
Flera av webbsajterna som Google tipsar om verkar för övrigt också främst innehålla bilder tagna på fester, Mardi Gras och liknande - alltså knappast vad vi i dagligt tal skulle klassificera som porr. Sedan verkar det också som att en hel del av de bilder man hittar när man säker på de begrepp du nämner är falsarier, uppenbart tagna i studiomiljö.
Med allt detta sagt så vill jag upprepa det jag skrev i mitt ursprungliga inlägg: Jag kan verkligen förstå hur bittert man kan ångra beslut i ungdomen man sedan får leva med resten av livet. Men det hör också till vuxenheten att lära sig leva med de beslut man fattat. I synnerhet om man var vuxen när man gjorde det. Jag har väldigt svårt att förstå hur det kan uppfattas som hjärtlöshet.
"Faktum är att en lagstiftning i den anda "Sara" förespråkar antagligen skulle få extremt långtgående och förödande konsekvenser för filmproduktionen i Sverige."
Oh nej, vad synd jag tycker om den stackars fattiga porrfilmsindustrin. För det är ju inte alls så att porr är en av det mest inkomstbringande industrierna i världen tillsammans med vapen och olja. Och det är så härligt att myten om den lyckliga horan som får skylla sig själv frodas på folkliga bloggar som den här.
Måste säga att denna diskussion är lite märklig, om än intressant. Till att börja med kan jag hålla med om att kraven på en ”ångervecka” förmodligen är en smula orealistiska. Tyvärr, måste jag dock säga. För att bara avfärda ”Sara” med att ta ansvar för sina handlingar är att bli vuxen, är kanske lite enkelt.
För ärligt talat; vilken information hade Sara när hon fattade de beslut som sedan fått en så avgörande betydelse för hennes liv? Just hemkommen från USA kan jag konstatera att man inte ens kunde beställa en hamburgare utan att (del)staten informerade om att jag riskerade liv och lem genom att få in den understekt; samma sak med cigaretter, sprit, you name it. Kanske borde alla som i vuxen ålder spelar in porrfilm intuitivt förstå att man på det sättet för all framtid förstör någonting. Men, återigen, är det helt självklart?
När jag läser Saras berättelse finner jag snarare exempel på kraftig övertalning, på närmast lögnaktiga argument, än på saklig information om vad det egentligen var hon gav sig in på. Att unga tjejer (och säkert killar också, kommer att tänka på en novell av Per Hagman jag tyvärr glömt vad den heter) på det sättet mer eller mindre luras in i någonting som får så avgörande konsekvenser för resten av livet – ja, jag har svårt att förstå att man inte skulle kunna få bli upprörd.
Hur man kommer åt det sedan, är en annan fråga. Men det krävs en närmast naiv övertro på den fria marknadsekonomin för att inte se att här finns ett problem.
Karin: jag har aldrig salufört myten om den lyckliga horan. Tvärtom beklagar jag verkligen den situation "Sara" befinner sig i. Däremot bidrar du till mytbildningen med påståendet om att "porr är en av det mest inkomstbringande industrierna i världen tillsammans med vapen och olja". Bland annat denna myt slås det hål på i Mattias Anderssons bok "Porr - En bästsäljande historia" (Prisma). När den svenske pornografen Berth Milton skulle snacka upp sitt företag Private inför Nasdaqintroduceringen 1999 hävdade han att porren omsätter 56 miljarder dollar om året. En siffra som började leva sitt eget liv, medan Forbes Magazine i stället uppskattar den till mer modesta 2,6-3,9 miljarder dollar. De 12 största sexföretagen omsätter 334 miljoner i Sverige, att jämföra med Volvos 150 miljarder. Dessutom skrev jag att den lagstiftning "Sara" förespråkar skulle få långtgående och förödande konsekvenser för filmproduktionen i Sverige, alltså inte enbart porrfilmsindustrin. Det är nämligen knappast möjligt att utforma en lagstiftning som ger just medverkande i porrfilmer en "ångervecka" utan att det också omfattar all filmproduktion.
Johan: jag håller helt med om att diskussionen är intressant - det gläder mig att jag har intelligenta och diskussionslystna läsare. Och ja, jag känner till det amerikanska systemet med förbehåll och friskrivningsklausuler in absurdum för att undvika stämning. Det är bisarrt att man fortfarande kan sälja vapen så frikostigt man gör i det landet när allt annat är belagt med sådana omfattande restriktioner. Däremot känner jag mig inte lika övertygad om "Saras" vittnesmål om "kraftig övertalning" och "lögnaktiga argument". Ligger det inte närmare till hands - givet nivån på argumentationen i artikeln i övrigt - att det är en efterhandskonstruktion för att berättiga det faktum att hon faktiskt, vuxet och frivilligt, fattade ett väldigt dåligt beslut?
Jag håller med Sara om att det är våldtäkt att hennes kropp fortfarande säljs. Hon vill inte att hennes sexualitet exploateras inför hela världen och hon borde definitivt ha rätten att slippa, även om det skulle innebära problem för porrbolag, distributörer, bensinmackar osv. Konstigt att deras problem är viktigare än Saras rätt att slippa känna sig våldtagen dagarna i ända. Kanske till och med jag skulle hyra en p-rulle om jag kände mig säker på att ingen kände sig utnyttjad av att jag tittade på dem.
Är trött på argument som att man får skylla sig själv för att man är vuxen. Som att man plötsligt vid 18 års ålder har förstått sig på all ondska i världen. Sjukt!
När hon själv frivilligt och i vuxen ålder valt att medverka i en porrfilm så måste hon ju rimligen begripit att filmen skulle fortsätta finnas på marknaden och i människors ägo, även efter det att hon ångrat sin medverkan. Jag känner sympati med hennes situation - men jag kan inte för mitt liv jämställa detta med våldtäkt. Jag oroar mig mindre för distributörernas och återförsäljarnas problem, men desto mer för "Sara" om hon tror att ett återkallande (hur nu det skulle gå till så långt efteråt) skulle lösa någonting. För övrigt var "Sara" rimligen snarare 22 än 18 då filmen spelades in. Och nej, alla människor har förstås knappast "förstått sig på all ondska i världen" ens då - men vuxna människor måste ju ändå ta ansvar för sina egna handlingar.
Om en kvinna ligger med en man utanför äktenskapet i Iran så riskerar hon dödstraff. Är det rimligt att döma någon till döden bara för att hon visste att det kunde hända.
Pornografi kan vara ett dödsstraff eftersom väldigt många tar livet av sig. I för sig att ta livet av sig är "frivilligt", men jag tvivlar inte på att dessa människor egentligen hade velat leva om de bara hade fått ett bättre skydd av samhället.
Jag tror i för sig att skadan redan är skedd när det gäller just Sara. Men det klart att gå till den där videobutiken och säga att jag anmäler er för våldtäkt om ni fortsätter sälja mig skulle kanske ge en liten upprättelse. Att få ett material tillbakadraget skulle säkert också minska risken för henne att bli "upptäckt" om hon nu tar ett jobb i framtiden. Det klart att det är svårt och i princip omöjligt att få bort den där porrfilmen helt och hållet. Det vet nog Sara också. Men som hon säger så är rättigheter och skydd en betydligt bättre investering än sjukbidrag och terapi.
Spännande att den här diskussionen kom igång igen efter några dagars stiltje. Mitt svar på din första fråga är självklart nej. Jag anser aldrig att dödsstraff är rimligt. Men även om otrohet är brottsligt i Iran så har det väldigt lite att göra med konsekvenserna av att i Sverige frivilligt medverka i en porrfilm. Du påstår att "väldigt många tar livet av sig" (efter att ha medverkat i porr, antar jag) men anger inga källor för detta. Hur långt anser du det är rimligt att "samhället" ska "skydda" vuxna människor? Det finns massor av (framförallt men inte enbart) tjejer som misshandlas av sina pojk- och flickvänner. Har samhället här ett ansvar att se till att människor inte ingår relationer med människor som kan tänkas göra dem illa? När upphör samhällets ansvar och när när tar individens vid?
(eftersom detta kom med på tio i topp och eftersom diskussionen är så intressant gör jag ett försök till)
"När upphör samhällets ansvar och när när tar individens vid?" Det är naturligtvis det som är frågan här.
Väldigt få människor sitter på perfekt information. Väldigt få relationer är helt jämlika. Det är exempelvis därför vi har en konsumentlagstiftning i Sverige som skiljer sig från den vanliga avtalsrätten; dvs konsumenten som antas befinna sig i ett underläge får därför ett starkare skydd av staten än en "jämlik" part som sluter ett civilrättsligt avtal. Samma sak gäller exempelvis på arbetsrättens område, då löntagarkollektivet dels tillsammans i fackföreningar, men också med stöd från lagstiftaren, försöker skapa balans i en annars orättvis maktrelation.
Alltså; frånvaron av (fysiskt) tvång innebär inte med nödvändighet att ett ingånget avtal är legitimt. Brist på information, beroende- och maktsituationer; allt sådant kan påverka.
Jonas argumenterar för att "Saras" vittnesmål om att hon blev kraftfullt övertalad, manipulerad, saknar troväridighet. Jag skulle tvärtom vilja hävda att de är ytterst troväriga. Det framstår också som helt uppenbart att hon vid det tillfälle filmen spelades in inte kunde korrekt överblicka vilka konsekvenser detta skulle få för all framtid.
Moraliskt har vi därför en person som i någon utsträckning har blivit utnyttjad, som lider av detta och vars lidande tillåts ökas på. Jag vidhåller att detta är ett problem. Och jag tycker det vore angeläget att på alla sätt försöka hindra att andra hamnar i samma situation framgent.
Vi lär inte kunna göra något åt "Saras" problem. Gjort är gjort, och mår hon så dåligt av det som hon skriver så behöver hon förmodligen hjälp. För att undvika att människor i framtiden i efterhand ska må dåligt av handlingar de gjort så finns det ett par framkomliga vägar. Antingen lagstiftar man om att en lång rad beslut människor kan tänkas ta är skadliga för dem och därför bör ogiltigförklaras. Eller så ser man till att framtida "Saror" ser till att skaffa sig ordentlig information, och kanske tar hjälp av jurister eller fackförbund innan de skriver på några kontrakt. Själv tror jag mer på det senare än det förra.
Svar till Jonas Morian: Mer skada än nytta är väl en tumregel. Jag har svårt att se vilken nytta porren gör, men den orsakar mycket skada.
Att tvingas till en ofrivillig sexuell handling tycker jag alltid ska vara förbjudet. Genom att göra den här porrfilmen så avskrev sig Sara rätten till sexuell integritet i resten av sitt liv. Har svårt att förstå hur man kan tycka att ett sådant kontrakt bör betraktas som giltigt. Man kan ta ett annat exempel och använda några av argumenten på den här sidan.
Anna 32 år berättar om ångesten och ångern hon upplever efter att att ha lovat sin pojkvän att vara trogen honom och älska med honom resten av sitt liv. Anna ångrar sitt beslut och vill inte ligga med den här pojken längre, men pojken vill ligga med henne.
"Annas resonemang är riktigt märkligt. Hon menar att pojken förgriper sig på henne trots att hon var vuxen och själv fattade beslutet att alltid ligga med honom. Jag kan verkligen förstå hur bittert man kan ångra beslut man fattat som man sedan får ångra i resten av sitt liv. Men till vuxenheten hör också att lära sig leva med de beslut man fattat".
"Det hela luktar lite snyfthistoria för att folk ska ta ställning mot sex. Vad hände med att ta ansvar för vad man har gjort i sitt liv?".
"Jag tror inte att sådana här löften uppkommer spontant utan att personen i fråga var välinformerad".
"Även om jag har sympati med Anna så fattade hon faktiskt ett vuxet och frivilligt beslut för tio år sedan. Hon borde väl rimligen ha fattat att hon blir tvungen att ligga med den här mannen även efter hon ångrat sitt beslut".
Det där var en väldigt märklig jämförelse. Men låt oss ta det från början:
1) Ja, självklart ska det vara förbjudet att tvinga någon till ofrivillig sexuell handling. Men det är inte vad som har skett i "Saras" fall, även om hon i efterhand uppfattar det så. Hon skriver ju uttryckligen att ingen tvingade henne till att medverka i filmen från början. Hon blev övertalad, ja, men det finns mängder av saker vi alla låtit oss övertalas till utan att fö den skull i efterhand kunna påstå att vi blivit tvingade.
2) Att "Sara" i dag lider av det val hon gjorde för 10 år sedan råder det nog ingen tvekan om. Men lider alla som någon gång medverkat i pornografi sådana kval efteråt? Knappast.
3) Gör porr någon nytta? Tja, för alla dem som konsumerar porr så får man väl anta att den gör det. Eller åtminstone skänker nöje och förströelse. Och självklart för alla dem som tjänar pengar på pornografi, inklusive dem som som medverkar i porrfilmer. Men om vi lagstifta om saker på grundval av deras nytta så är det nog betydligt fler saker än pornografi som ligger i farozonen.
4) Så till din jämförelse. En människa som förgriper sig sexuellt på en annan - oavsett om det sker inom äktenskapet eller ej - gör sig skyldig till brott. Se punkt 1. "Sara" har inte blivit utsatt för detta. Se åter punkt 1 och pubkt 2. Jämförelsen faller alltså platt.
För övrigt är det nästan alltid hopplöst att diskutera pornografi utifrån ett principiellt perspektiv - det blir alltid många upprörda känslor. Ändå har jag gett mig fan på att ta den här diskussionen varje gång den dyker upp. Yttrandefrihet och människors fria val är nämligen så pass viktiga för mig. Det är trist att andra människor tycks prioritera annorlunda.
(Förstår inte riktigt varför du tog upp yttrandefriheten- du får självklart yttra vad du vill- men du får mothugg).
Det du säger rimmar dåligt med dina teorier om vuxenhet och frivillighet. Anna gjorde också ett "frivilligt" och "vuxet" val.
Har svårt för att se att Sara inte utsätts för en ofrivillig sexuell handling. Varför skulle hon annars lida av att andra nyttjar hennes sexualitet på det här sättet (personligen skulle jag lida enormt). Vad hon "ville" för tio år sedan är väl knappast relevant om hon känner sig våldtagen just nu.
Jag tycker människors fria val visst är viktigt. Därför tycker jag att Sara ska slippa fortsätta bli exploaterad, eftersom just det är hennes fria val.
Jag avsåg inte min yttrandefrihet, utan den rätt man i dag har att producera t ex film med pornografiskt innehåll, som vissa debattörer tycks vilja inskränka.
För övrigt tycker jag det börjar kännas allt mer otillfredställande att diskutera detta med någon som inte ens vill uppge en signatur.
Vi lär inte bli överens i den här frågan. Jag anser att - så länge inte annat avtalats - ett kontrakt man undertecknat gäller, även om den ena parten ändrar sig i efterhand. Jag kan sälja min lägenhet för ett visst pris, efter intensiv övertalning från köparen, och i efterhand må dåligt över att jag sålde för billigt. Men det får jag lära mig leva med. I grunden är situationen med "Sara" inte annorlunda.
Men Jonas, då blir ju "anonyms" (även om jag håller med om att det är trist att inte uppge sitt namn) argument faktiskt relevant - om jag ingår ett frivilligt avtal att ha sex på livstid med en viss person, då bör väl detta avtal också vara bindande även om jag sedan "ångrar mig"? Att liknelsen blir absurd är ju för att vi i vårt samhälle intuitivt erkänner att vissa saker inte går att förhandla bort. Och som sagt, detta har inte med yttrandefrihet att göra. Eftersom yttrandefrihet handlar om rätten att fritt utrycka sin åsikt, inte att fritt untyttja folk hur som helst.
För övrigt tror jag också rent praktiskt att det bästa vi kan göra är att se till att "Sara" får hjälp, och att på alla sätt se till att andra inte hamnar i samma situation. Men den typen av agerande underlättas inte direkt av att vi inte ens förmår erkänna att här föreligger faktiskt ett fall av utnyttjande.
Rent principiellt så tycker jag iofs att vuxna människor ska kunna teckna avtal om vad som helst som sedan gäller. Därför är jag t ex för legalisering av proffsboxning (även om det även finns andra skäl för att det ska vara lagligt, men det kan jag ta upp någon annan gång). Man skulle alltså kunna tänka sig avtal som explicit säger att människa A förbinder sig att ha sex med människa B närhelst människa B vill, och att detta avtal är gilltigt livet ut. Ett äktenskap - åtminstone i Sverige - är dock något annat, där man bland annat lovar varandra ömsesidig kärlek och respekt. Jämförelsen är därför inte hållbar.