Yttrandefrihet, en mänsklig rättighet

Veronica Palm skriver i sin blogg om H&M:s höstkatalog, eller rättare sagt om de föråldrade och schabloniserande bilderna i den. Det handlar naturligtvis om de stereotypa könsrollerna som återges och som därmed reproduceras till ytterligare en generation. Bilden av förtryckande könsroller förstärks och barnens valmöjligheter minskar. Veronica har också anmält katalogen till ERK, Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam. Det är bra, det betyder att hon gjort det man kan göra som privatperson när man regerar på liknande dumheter. Problemet är att det inte spelar någon större roll om tex H&M i det här fallet struntar i ERK:s bedömning. ERK har helt enkelt inte några repressiva medel till sitt förfogande eftersom det är en branschorganisation. Det finns idag en hel drös av sådana branschorganisationer dit vi som konsumenter kan vända oss. De har växt fram eftersom vi lever i ett samhälle som värderar yttrande- och tryckfrihet väldigt högt, staten är helt enkelt väldigt tveksam till att gå in och lagstifta inom detta område. Och eftersom aktörerna i branschen naturligtvis vill ha så fria tyglar som möjligt har dom som en strategi bildat olika former av branschorganisationer som ska ”kontrollera” att det inte blir så illa så att det krävs politiska ingripanden. En sorts självpåtagen självcensur således. Problemet är dock som sagt att företag fullständigt kan strunta i dessa branschorganisationer utan att det får värre konsekvenser än att dom får en anmärkning i någon rapport som ändå aldrig får något verkligt genomslag. Det finns till och med en del företag som aktivt försöker provocera fram sådana anmälningar i ett försök att få ökad publicitet. Samtidigt som detta i allt större utsträckning börjar bli ett problem i framförallt jämställdhetsarbetet, men också inom en rad andra områden, så är yttrande- och tryckfrihet hörnpelare i demokratin. Själv är jag av den åsikten att man i princip aldrig bör inskränka dessa mänskiga rättigheter. Sålunda känns det som om vi står inför ett olösligt problem. Hur man än gör blir det fel på något sätt... eller? Att det alltid finns personer som kommer att använda yttrandefriheten till att uttrycka tankar som vi inte håller med om (och som vi kanske till och med avskyr) är något som vi måste acceptera, eller ännu hellre, bejaka. Men behöver vi acceptera att företag och reklambyråer gör det? Kanske ska vi betona att yttrande- och tryckfrihet är mänskliga rättigheter. Att varje enskilda själv eller tillsammans med andra i organiserad form har rätt att uttrycka sin åsikt betyder inte att varje juridisk person också måste ha det. Att ställa andra krav på företag än vi ställer på människor och ideella organisationer kanske kommer att bli nödvändigt i takt med att samhället i allt högre grad informationaliseras.