Här bloggar Jonas Morian om politik, medier och samhällsfrågor. Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål i enlighet med Do jo spiik Nördic?
| På P1 Morgon i morse läste Bengt Lindroth en krönika om det märkliga framhärdandet i att prata "skandinaviska", svenskar, danskar, norrmän och finländare emellan. En "skandinaviska" som allt färre skandinaver egentligen förstår. I takt med att vi pratar allt bättre engelska och våra länder befolkas av människor som inte är uppväxta med UR och andra tappra uppfostringsförsök från våra respektive public service-medier, så blir det allt mer obegripligt att vi inte anammar engelska som "Lingua Franca". När jag för en massa år sedan jobbade som nationell handläggare och informationsansvarig på Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer hade jag då och då möten med mina kollegor från ungdomslandsråden i Danmark, Norge och Finland. Och varje gång vi träffades höll alla tummarna för att finländaren inte kunde svenska så att vi utan dåligt samvete kunde köra mötet på engelska. Varför vi nu i herrans namn skulle ha dåligt samvete för detta!? MTV-generationen, och för all del våra föräldrar i Beatles-generationen, torde behärska engelska väsentligen bättre än krystade språkförbistringar mellan svenska, danska, norska och finlandssvenska. Värnandet av "det nordiska" har jag aldrig riktigt begripit. Det luktar unken imperialism och storsvensk historisk romanticism. |
skrivet av Jonas Morian om 10:11
Kommentarer om "Do jo spiik Nördic?"
-
Anonym skrev... (20 december, 2005 13:18) :
-
Jonas Morian skrev... (20 december, 2005 13:52) :
-
Anonym skrev... (20 december, 2005 15:05) :
-
Anonym skrev... (20 december, 2005 16:13) :
-
Jonas Morian skrev... (21 december, 2005 09:16) :
-
Anonym skrev... (27 december, 2005 23:16) :
-
Jonas Morian skrev... (28 december, 2005 09:44) :
Do jo spiik Nördic?'">kommentera"...MTV-generationen, och för all del våra föräldrar i Beatles-generationen, torde behärska engelska väsentligen bättre än krystade språkförbistringar mellan svenska, danska, norska och finlandssvenska...."
Att MTV- och Beatlesgenerationerna behärskar engelska så himla bra. Det är en svensk nationell myt.
Fan vet. Bättre än pseudoskandinaviska i alla fall. I bland hör man en del skräckexempel från svenska företagsledare, politiker och journalister, men "vanligt folk" tycker jag pratar engelska ganska bra. Och turister och andra utländska besökare verkar ju förstå oss :-)
Utan att uttala mig om skandinaviskan (vet inte riktigt vad det är för en skvader), tycker jag det här är en tråkig inställning. Det går att förstå varandra om man har med sig ett minimum av anpassning och god vilja. Tänk på att många språk har dialekter som skiljer sig mer sinsemellan än vad svenska, norska och danska gör.
Sedan har jag en fördom som säger att svenskar visavi grannfolken har något av en USA-amerikansk inställning, lite inåtvänd och storebrorsaktig, och att det märks även i det här sammanhanget.
Det var litet ledsamt att höra, Jonas. Att inte vilja förstå grannfolkens språk är nog huvudsakligen lättja och jag-bryr-mig-inte attityd. Försök att göra en ansträngning. Visst kan danskan vara svår men när man lärt sig de viktigaste skillnaderna i ordens betydelse (typ 'rolig') och skärper sig litet brukar det gå bra. Norska och finlandsvenska är ju a breeze som vi i Beatlesgenerationen säger.
Sen håller jag av hjärtat med signaturen Bert ovan.
Varje nytt språk man kan umgås med eller på är en enorm berikning. Även MTV-engelskan för den delen men i seriösa sammanhang räcker den inte långt.
Intressanta reaktioner från anonym och Bengt O. Kommentaren om att går att förstå varandra "om man har med sig ett minimum av anpassning och god vilja" är nog sann - om man själv är född i Sverige med svensktalande föräldrar och uppväxt i en huvudsakligen svensktalande miljö. Så är inte längre fallet för allt fler av våra medborgare. Och jag menar att det ju just denna storebrorsaktiga mentalitet många svenskar verkar ha gentemot sina nordiska grannar som ligger bakom framhärdandet i att insistera på att prata svenska och kräva att bli förstådd.
Och Bengt O., allt färre finländare pratar de facto svenska - något som också Bengt Lindroth tar upp i sin krönika.
Det ska tydligen bara vara ca 150 ord som skiljer svenskan och norskan laerde jag mig nyigen ( plus lite grammatik-aendelser.
Men 150 ord borde man ju kunna laera sig. Foer frannsaemjans skull.
/UBYIMC
Återigen, att skillnanden mellan norska och svenska inte är så stor är inget argument för att vi i hela Norden ska försöka prata med varandra på ett sätt som förutsätter att svenska är mallen och andra nordiska länders språk bara är charmiga provinsiella varianter av vårt.