Kuba, TV4 och den politiska naiviteten

TV4:s lördagsintervjuer brukar vara småputtriga historier där skådisar, musiker, författare och andra oförargliga kändisar samtalar med programledaren om oförargliga ämnen. Det pratas barn, förebilder, nya filmen/skivan/boken etc, skrattas och är allmänt avspänt. Så var det också i lördags. Den enda skillnaden var att dagens gäst var Che Guevaras dotter Aleida som, enligt påannonseringen, går i sin fars fotspår och "kämpar för världens fattiga". Jag ifrågasätter inte nyhetsvärdet i en intervju med dottern till en person som efter sin död blivit något av en ikon för politiska radikaler på vänsterkanten. Men en människa som refererar till Fidel Castro som sin "älskade farbror", förnekar att det skulle råda diktatur och politiskt förtryck i Kuba, samt insinuant viftar undan Amnesty Internationals kritik mot landet med att hävda att de minsann inte bryr sig om fångarna på den amerikanska Guantánamobasen - måste rimligen ifrågasättas och helst få mothugg. Varför bjöds till exempel ingen representant för Amnesty in till tv-studion för att berätta om sin bild av situationen i Kuba? Det finns flera märkligheter med TV4:s intervju med Aleida Guevara. En tv-kanal som annars verkar ta journalistik på allvar borde väl rimligen insistera på att ordna fram en egen tolk, och inte nöja sig med vänsterpartisten och den tidigare ordföranden för Svensk-kubanska föreningen Eva Björklund - alltså en representant för den organisation som bjudit in Aleida Guevara till Sverige. Det mesta av intervjun var precis så småputtrig och hovsam som TV4:s lördagsintervjuer brukar vara. Två kritiska frågor ställdes förvisso på slutet, men inga följdfrågor eller ifrågasättanden kom efter de uppenbart verklighetsfrämmande svaren. På frågan om vad hennes önskan var för barn i världen (Aleida Guevara arbetar som barnläkare) svarade hon att hon önskade att alla barn skulle få växa upp så fria och lyckliga som hon själv gjort. Och visst, med kubanska mått har säkert doktor Guevara haft en förhållandevis fri och lycklig tillvaro. Som dotter till en revolutionshjälte har hennes uppväxt säkerligen varit priviligerad. Och det faktum att hon, till skillnad från en majoritet av hennes landsmän, fritt tillåts resa världen runt tyder på att man från den kubanska regimen förväntar sig att hon inte har något kritiskt att säga om situationen i landet. Jag tycker att det är djupt tragiskt att det fortfarande finns vänstermänniskor i Sverige som tycks frivilligt sätta på sig skygglappar och hålla för öronen när Kuba, Che Guevara och Fidel Castro diskuteras. I de försök till diskussioner jag haft med dem är det bara CIA-agenter som förföljs och fängslas i Kuba för sina politiska åsikters skull. Och kritik från människorättsorganisationer som Amnesty avfärdas, precis som av Aleida Guevara, med att dessa inte finns och verkar i Kuba och därför inte vet hur det egentligen är. Själv undrar jag varför dessa Castrokramare då inte ställer sig frågan varför inte Amnesty verkar i landet? Kan det möjligen ha att göra med ett politiskt system i landet som inte tillåter kritik? Eller är Amnesty International i själva verket bara en täckmantel för CIA? Läs gärna också vad Anna Ardin skrivit om programmet och Aleida Guevaras bisarra uttalanden.